… Jessica Schiefauer, tvåfaldig Augustprisvinnare, som besöker Kulturhuset Kåken i morgon, lördag, för att prata om skrivkramp.
På vilket sätt har skrivkramp drabbat dig?
– Skrivkramp drabbas jag av mest hela tiden. Jag tycker generellt sett att stora delar av skrivprocessen är ganska krampaktig. Det finns stunder av flow men för mig är de ganska sällsynta. Jag tycker att skrivandet är ganska plågsamt, men det är det bästa och viktigaste jag har i mitt liv.
Slås du nånsin av tanken att du kan strunta i skrivkrampen och att du, så att säga, har skrivit klart?
– När jag hade fått Augustpriset för Pojkarna fick jag min första, riktigt svåra, längre sammanhängande period av skrivkramp. Jag ville leva upp till priset och till berättelsen. Jag kände att jag aldrig skulle kunna skriva något lika originellt igen. Den gången var priset inte till godo för själva skrivandet, även om det så klart var fantastiskt att få det. Jag blev tvungen att lura mig själv att jag bara tänkte skriva en enda bok till i hela mitt liv, sedan skulle jag aldrig skriva mer. På så sätt kunde jag släppa loss helt när jag skrev När hundarna kommer.
– När den också fick pris var det så surrealistiskt att skrivkramp inte var ett alternativ. Snarare kände jag att det var dags för mig att börja titta inåt, och fundera över vad som var viktigt för mig själv att få skildra. Men jag känner verkligen inte att priserna gör att jag har ”skrivit klart” eller att jag kan slappna av. Jag vill alltid skriva så bra som möjligt, annars är det liksom ingen idé. Nu försöker jag utmana mig själv och prova genrer och röster som jag tidigare känt mig osäker på.
Hur ser ditt skrivande ut just nu? Jobbar du flitigt med något manus?
– Jag skriver på en novell och en roman. Mer säger jag inte, för tillfället!
