Minkfarmning – en omtvistad bransch

Länsstyrelsen i Västra Götaland beslutade sig 2014 för att fokusera extra på länets pälsfarmer. En av de minkfarmer som valdes ut för inspektion låg i Skara. När länsstyrelsen kom dit visade det sig att verksamheten lagts ner fem år tidigare. Trots att pälsbranschen länge har varit ifrågasatt av djurskyddsorganisationer, och politiker har beslutat om hårdare regler för minknäringen, finns det i dag runt 70 minkfarmer i Sverige. Ingen myndighet har någon exakt siffra.

Semiakvatiska mårddjur

Minken härstammar från Nordamerika och introducerades i Europa i slutet av 1920-talet för att födas upp för sin päls.

I Sverige finns en kraftig vild stam av minkar som etablerat sig efter att ha rymt eller blivit utsläppta från farmer. De flesta släpptes ut av minkfarmarna själva under andra världskriget, när det var svårt att gå runt ekonomiskt på pälsdjursuppfödningen.

Minken är ett semiakvatiskt djur, de lever alltså både på land och i vatten. Därför har minkar sina revir längs sjö- och flodstränder och havskuster. Förutom att simma är det för minken naturligt att jaga samt att para sig. Honorna vill gärna ta hand om sina ungar och försvara sitt revir. Alla naturliga beteenden går dock inte att fastslå.

– De är individer med olika personlighet. Vissa är lekfullare och aktivare än andra, vissa rör sig över större ytor medan andra föredrar att hålla sig till mindre områden och inte gillar att ge sig för långt bort från reviret, säger Marianne Haage, zoolog på Stockholms universitet och specialist på minkar och andra mårddjur.

På minkfarmerna

På svenska farmer hålls minkarna i gallerburar som är 30 gånger 90 cm stora och 45 cm höga. Från 2017 ska alla burar även ha en öppning till en mindre bur ovanpå, så kallad ”etagebur”. Intill sitter en bolåda gjord av trä som minkarna sover i.

På våren föder avelshonorna runt fem ungar var. När valparna är några veckor gamla placeras de två och två. I slutet av året avlivas de med koldioxid på farmen, där de även flås innan pälsarna säljs på auktioner.

I burarna har de inte någon möjlighet att simma.

– Om man tittar på hur de lever i naturen är det tveksamt om de kan bete sig särskilt naturligt i en sådan omgivning. Detta gäller dock för de flesta djur som hålls i fångenskap, så de som tolkar lagen verkar ha en viss uppfattning om vad som egentligen krävs eller är naturligt. Att hålla en husdjurskanin ensam i bur är ju samma sak, säger Marianne Haage, zoolog på Stockholms universitet.

Enligt Johan Dalén, vd för minkfarmarnas branschorganisation Svensk mink, borde minkarna inte ha tillgång till vatten då halmen skulle bli blöt och vattnet dra till sig bakterier.

– Det skulle vara direkt oansvarigt att låta minken ha tillgång till vatten, säger han.

På de flesta farmer sitter burarna i rader i så kallade skugghus. De har tak, men inga väggar.

"Världens bästa"

Något Johan Dalén ofta påstår, vilket han inte är ensam om, är att Sverige har ”världens bästa djurlagstiftning”. World animal protection har jämfört och rankat 50 av världens länders djurskydd. Sverige ligger inte i topp, utan har betyget B (bäst är A). En stor del av anledningen: Sverige tillåter fortfarande pälsdjursuppfödning.

Johan Dalén håller inte med om att minkfarmningen borde sänka betyget. Enligt honom har minkar som föds upp på pälsfarmer inte samma naturliga beteenden som vilda minkar.

– Det känns oseriöst och lite svårt att ta på allvar att en näring som troligen uppfyller flest kriterier på naturligt beteende, anses sänka och inte höja ett lands betyg, säger Johan Dalén.

Flera europeiska länder har förbjudit minkfarmning helt, till exempel Kroatien, Österrike och Storbritannien.

De cirka en miljon minkskinn som varje år produceras i Sverige säljs framför allt utomlands – Kina är en stor importör.

En politisk fråga

2005 kom den socialdemokratiska regeringen med ett förslag om att ändra föreskrifterna för minkhållningen. I förslaget skulle minkarna till exempel få möjlighet att simma. 2006 hade Alliansen vunnit valet och förslaget röstades ner.

En sådan lagändring hade av tidigare erfarenhet att döma tvingat många, om inte samtliga, minkfarmer i landet att stänga ner på grund av den höga ombyggnadskostnaden. År 2001 stängde den sista rävfarmen i Sverige efter att lagen om att rävarna skulle ha tillgång till att gräva gick igenom. 2014 stängde den sista chinchillafarmen – djuren skulle ha större burar.

2012 kom Jordbruksverket istället med andra, nya föreskrifter; Från och med 1 januari 2017 skulle alla minkfarmer ha etageburar. För en medelstor minkanläggning beräknades den kostnaden bli drygt en miljon kronor. De nya reglerna innebar också att endast två minkar fick hållas i varje bur, istället för tre som föreskrifterna tidigare tillåtit. 2012 sade Helena Kättström, enhetschef på Jordbruksverket, till tidningen ATL, angående beslutet: ”Vi ser att det finns risk för fler bitskador om de är för många och sedan är det ju så att med färre minkar i en bur har de bättre möjlighet att röra sig.”

Branschorganisationen Svensk mink klagade, de ville fortsätta hålla tre minkar i varje bur. Enligt dem blev det mer bråk i burarna med endast två djur i varje.

Jordbruksverkets beslut om färre djur per bur innebar även högre kostnader för pälsdjursuppfödarna som skulle bli tvungna att bygga – förutom etageburarna – fler burar. Kostnaden för en medelstor minkfarm skulle bli ytterligare 785 000 kronor.

Nu har över halva 2017 gått och de nya föreskrifterna gäller. Men Jordbruksverket har ändrat sig – i juni beslutade de att farmerna som är knutna till branschorganisationen Svensk mink får dispens från reglerna och får fortsätta hålla tre minkar i varje bur.

Jordbruksverket får frågan om hur reglerna kring hur många minkar som får hållas i varje bur egentligen ser ut. De säger ingenting om dispensen som gäller en stor del av landets farmer (14 av 15 i Västra Götaland), utan uppger bara att lagen tillåter två minkar i varje bur.

När vi frågar om dispensen skickar Jordbruksverkets djurskyddssamordnare Helena Elofsson ett mejl med motiveringen att de farmer som är knutna till Minkhälsan (Svensk minks eget djuromsorgsprogram) bidrar till ett gott djurskydd.

På frågan om det inte kan handla om ett vinstintresse från branschens sida svarar hon kort att hon redan har skickat motiveringen.

Kontroll av farmerna

Ingen myndighet vet exakt hur många minkfarmer som finns i Sverige.

– Vi för inget register över farmerna på det sättet och de har heller ingen skyldighet att meddela oss när de stänger ner en farm. Det är bättre att fråga Jordbruksverket om sådant, säger länsstyrelsen.

Jordbruksverket ger ett liknande svar och hänvisar till länsstyrelsen eller branschorganisationen Svensk mink.

Camilla Bergvall, ansvarig för pälsfrågor på djurskyddsorganisationen Djuren rätt, tycker att myndigheternas svar är problematiska.

– Hur kan länsstyrelsen göra ett rättvist urval av vilka farmer som ska besökas när varken de själva eller Jordbruksverket vet vilka farmer som finns? Det borde tändas en varningslampa här, säger hon.

Enligt länsstyrelsen, som inte för register över vilka minkfarmer som finns, är de i nuläget säkra på att 16 minkfarmer är verksamma i Västra Götaland. En av de inräknade inledde dock konkurs under juli 2017.

Det är länsstyrelsens ansvar att kontrollera att djurskyddslagen följs. De utför inspektioner på gårdar med lantbruksdjur, men åker också ut till privatpersoner när de får in anmälningar om utsatta husdjur.

Under de senaste fem åren (maj 2012–maj 2017) har minst 23 farmer varit verksamma i länet. Av dessa farmer har 19 stycken fått besök av länsstyrelsen någon gång under den tiden.

Malin Wåhlstedt på länsstyrelsen i Västra Götaland säger att de har klarat sitt mål att besöka tio procent av alla kända gårdar per år. Hon tror att de hade gjort fler kontroller om de hade upptäckt fler brister under de inspektioner som gjorts.

– Vi har inte haft någon minkfarm där vi verkligen haft dålig djurhållning, även om jag har full förståelse för att man rent allmänt kan tycka ganska mycket om just hållandet av mink på det sättet som är accepterat i föreskrifterna. Det är kanske inte den djurhållningsformen som mest liknar ett naturligt beteende för en mink, säger hon.

Upptäckta brister

Sammanlagt har 33 inspektioner och uppföljningar gjorts i länet, varav 32 var på farmer som var i bruk. 23 av inspektionerna gjordes under 2013 och 2014.

18 inspektioner var vanliga inspektioner – när kontrollanterna kollar att föreskrifterna följs. På 15 (83 procent) av dessa inspektioner upptäcktes brister. 14 av inspektionerna var uppföljningar, alltså när länsstyrelsen kontrollerar om de tidigare bristerna har åtgärdats. Vid uppföljningarna hade 70 procent av bristerna åtgärdats. I vissa fall gjordes uppföljningarna först tre år efter att bristerna upptäcktes.

Den vanligaste bristen som upptäckts under inspektionerna är att det saknas ljus för att minkfarmaren ska kunna utföra den dagliga tillsyn av djuren som lagen kräver. Men även andra brister har upptäckts på farmerna i Västra Götaland: burar har varit för små, djuren har inte fått foder av den kvalitet som krävs, de som har avlivat minkarna har inte haft tillräckliga kunskaper om det, ligghyllor har saknats i burarna, etageburar har saknats (under 2017 då lagen om detta började gälla) och på en farm saknades helt tillstånd att bedriva pälsdjursuppfödning.

Branschorganisationen Svensk mink har ett eget djuromsorgsprogram, Minkhälsan, som ser till att Jordbruksverkets veterinärer besöker alla farmer fyra gånger per år. Protokollen från dessa inspektioner är inte offentliga för allmänheten.

– Jag har inte mandat att lämna ut några dokument till andra utomstående än Jordbruksverket och länsstyrelsen, säger Johan Dalén på Svensk mink.

Jordbruksverket säger att de inte kan lämna ut dem, utan hänvisar till Distriktsveterinärerna – som är en del av Jordbruksverket – som utför kontrollerna. Inte heller veterinärerna vill lämna ut protokollen då de är sekretessbelagda. Enligt veterinärerna finns protokollen bara hos dem och hos djurägarna själva.

Länsstyrelsen i Västra Götaland känner inte till protokollen.

– Nej, det känner jag inte alls igen, säger Malin Wåhlstedt.

Camilla Bergvall på Djurens rätt tycker att protokollen borde vara offentliga.

– Branschen hänvisar till sina egna interna kontroller, men där finns ingen insyn. Vi, medier och riksdagspolitiker har försökt få tillgång till de protokoll som branschen hävdar visar att minkarna mår bra – men utan resultat, säger hon.

Folkligt motstånd

Enligt opinionsundersökningar som undersökningsföretaget Demoskop har gjort på uppdrag av Djurens rätt är åtta av tio svenskar emot att man föder upp minkar för päls.

– Jag förstår inte vad politikerna väntar på. Genom att avveckla minkfarmningen kan länsstyrelsen lägga sin begränsade tid och sina resurser på inspektioner av annan djurhållning istället, säger Camilla Bergvall på Djurens rätt.

Hanna Gisslén