Glöd

Vi är medlemmar i en osynlig familj

Glöd – Jerker Jansson

Jag är på fest. För mycket folk. Men det är onekligen min son som fyller år. En del av mig skriker:

– PARTY! En annan vill åka hem. Direkt. Det som är enkelt och kul kräver en del jobb för mig. Dagen efter kommer jag inte att vara bakfull, snarare baksocial. Det kan hålla i sig i dagar.

Men ibland måste man bara. Så jag gömmer mig i ett hörn några minuter då och då. Bra knep.

Ibland står någon annan också i hörnet. Den här gången Rolf. Släkting på nåt sätt med ett allvarligt fall av eljestspektrumstörning eller vad för etikett han har fått.

Där stod vi i hörnet. Jag med huvudet sänkt spelande mindfulnesslåtsasgitarr i huvudet för att zona ut, han med blicken på mig. Funka så där.

– Varför vill ingen prata med mig? frågade han till slut.

Jag kände på doften av hans andedräkt att han hade ätit av den lufttorkade skinkan på buffetbordet. Saltet de använder för att konservera den, nåt med kalium-, har en väldigt distinkt doft, skarp och påträngande.

Det tog mig några sekunder att reda ut om han menade att jag visade något slags avoghet till att kommunicera med honom eller om frågan var generellt menad. Det senare var nog troligast. Rolf är aldrig ilsk.

– Varför vill alla prata med mig? försökte jag. Han nickade.

Vi är medlemmar i en osynlig familj. En som lever mitt ibland alla andra människor, men som av olika orsaker, självvalt eller påtvingat, gömmer sig ibland för att orka. En där vi ofta är hänvisade till varandra. Den svage hjälper den svage. Alla andra är för upptagna av sina egna liv för att orka bry sig. Det är därför det behövs fungerande solidariska system. Men vi blir allt oftare kvar i hörnet. För systemet har kraschat.

Landstinget där både Rolf och jag bor har genomfört ett system i vården vars första och kanske enda mål är att minska kostnaderna genom att effektivt sålla de sjuka i fack – och sålla bort simulanterna.

Men genom att bygga in ett konsekvent användande av alla tänkbara regler och glida på de bortre parenteserna ser politikerna till att tiden fram till dess att den vårdbehövande börjar kosta verkliga pengar blir så lång som möjligt.

Inte en konspirationsteori. Verklighet. Antagligen cyniskt medvetet. Ett borgerligt socialpolitiskt pyramidspel som långsamt fått ersätta en traditionell välfärdsmodell, där de tärande svävar i osäkerhet om ifall nästa spelomgång ska utplåna deras försörjning helt.

Sant. Jag lovar. Senast jag sökte hjälp inför vintern tog det ett år innan jag fick hjälp. Jag är minst av allt en gnällig person. Men ett år? Har de dragit gummisnodden så långt? Varför brister den inte? Mitt svar är för att majoriteten, de på festen, inte bryr sig. De är störda över att vi inte är med och festar. Inte över att vi uppenbarligen inte riktigt kan det. Och det gör mig bedrövad.

Jag suckade och sneglade på Rolf.

– Jag skulle vilja säga att folk inte vill snacka med dig för att de är konstiga i huvudet. Vilket de är. Men det är för att du är annorlunda. Inget fel i det.

Mjölksyrningens årstid är inne

Pittmönstringen Trump – Nordkorea.