Flera plus i kanten till en annars alldaglig restaurang

The Temple pub. Det låter som murade källarvalv, hemligt lokaliserade bakom en gisten men osedvanligt tung port, genom vilken man endast får passera om man kan uttala de rätta kodorden i kombination med en serie mystiska handslag. Men riktigt så spännande ska inte den här kvällen bli. Från The Temple pub hörs ingen gregoriansk munksång.

Linnégatan i Göteborg bjuder på en lång rad krogar, kanske mest uppskattade för sina uteserveringar. På Linnégatan samlas de som vill njuta av sol, rosé och trevlig mat. Mat med viss finess, men knappast det man skulle kalla fine dining.

För veganer är gatan inget klassiskt tillhåll, trots att det finns en hel del guldkorn. Vi besökte Spice sushi för en tid sedan och var nästan överväldigade av den vackra plankan med genomtänkta färger och smaker. Mysiga Pinchos har sin veganmeny, Hello Monkey ordnar trerätters och så klart finns också lakto-ovo-vegetariska Bar Kino i källaren av Hagabion.

Men nu är vi på väg till The Temple pub lite längre upp på gatan. Två veganska rätter finns utskrivna på menyn, så även om vi inte förväntar oss de där skönsjungande munkarna, så hoppas vi på mätta och nöjda magar. Det är en ljummen sensommarkväll så vi väljer uteserveringen, som ju hör gatan till.

Faktum är att den främsta anledningen kanske snarare är att inomhusmiljön ser lite halvtrist ut. Nog för att jag gillar pubmiljö, men det är ingen uppmuntrande pubmiljö.

Snarare lite spartanskt och utan mysfaktor. Det märks också tydligt i sociala medier att det är uteserveringen som är den stora behållningen. Inomhusmiljön säljs inte in i någon större utsträckning.

Det är förvisso tidig kväll, i slutet av en lönehelg, så jag förstår om uteserveringen bär spår av lördagens festligheter. Och jag kan leva mig in i hur den välkomnande, välvda entrén trivsamt lyser upp med sin ljusslinga. Kväll är alltid kväll och med glasen fyllda är The Temple pub säkert hur mysigt som helst. Men nu är det söndag och stolar står staplade i ett hörn och längs den tjocka muren, som omger serveringen, ser det faktiskt rätt skräpigt ut.

Men så förtvivlat missnöjda är vi absolut inte. Solen skiner, personalen är trevlig och vi ska snart få mat på bordet. Sämre pubar har jag varit på många gånger, i synnerhet då det kommer till menyn. Vi har redan spanat in veganrätterna, så vi beställer med detsamma. Den ena rätten är given: Vegmeburgare, den burgare som jag många gånger utnämnt som landets bästa. Den produceras av företaget Äkta rök och som namnet antyder, har också själva burgaren en mycket angenäm rökt karaktär. Den är sojabaserad och passar för den som saknar kött.

Den andra rätten lockar inte lika mycket: falafel. Jag ser framför mig en frigolitlåda med trötta pommes och frysfalaflar dränkta i en halvless tomatsås, toppad med två feferoni, även om jag så klart inte på allvar tror att det är det jag kommer bli serverad. Jag blir tack och lov inte att bli besviken.

Maten tar lagom lång tid. Tillräckligt kort för att vi ska slippa bli irriterade. Tillräckligt lång för att maten ska vara genuint lagad, om man nu kan kalla en färdigburgare för genuin. I min värld får alla som serverar Vegme en liten guldstjärna, tills den dag någon lyckats laga en hemmagjord som är lika god.

Maten kommer in och vi slås av att presentationen ser bra mycket trevligare ut än väntat. Kanske är det så att man måste leverera om man är placerad i anrika Linné. Det duger inte att vara en enkel pub med infravärme och Ikeafiltar, som i vilket skruttkvarter som helst. Här är maten snygg och dessutom god. Mitt sällskaps burgare kommer in på en planka och min falafel på ett stort rektangulärt fat. Här ryms många komponenter: Tre stora, platta falafelvegetter, på en bädd av frästa grönsaker, en skön salladsmix med cocktailtomater, en skål med vitlökssås samt en korg med pommes frites.

Om vi dissekerar rätten en aning: falaflarna känns egengjorda, mycket på grund av sin form och färska krispighet. De stekta grönsakerna, som består av paprika, morot och gröna bönor, har lagom tuggmotstånd och fin grillyta. Det är befriande att slippa isbergssallad, denna fasansfullt fantasilösa sallat. Men mest intressant är nästan dressingen.

Det fanns en tid, för inte särskilt många år sen, då antalet restauranger som serverade vegansk majonnäsdressing kunde räknas på fem fingrar. Nu är det snarare så att om en krog inte serverar en vettig dressing till burgaren, kommer den också få en vegangäst mindre. Vi lever i en tid då den veganska majonnäsen fått ett ordentligt uppsving, kanske främst genom ett större utbud hos grossisterna, men också för att aqua faba slagit igenom. Aqua faba är en konsistensgivare som köken själva snabbt kan framställa genom att mixa något syrligt tillsammans med vätskan från en burk bönor.

Exakt hur The Temple pub tillverkat sin majonnäs förtäljer inte historien. Vitlöken tar över, som sig bör, så jag lyckas inte gissa mig till ursprunget. Företaget Äkta rök saluför även egengjord aïoli, så vem vet? Det kanske är det Vegmeprodukter för hela slanten. Mitt sällskaps burgare är för övrigt härligt rökig och tuggig, men vi reagerar båda på att den känns lite torr och smulig. Ett måndagsexemplar?

Stekts för länge? För lite fett? Och en majonnäsig dressing hade inte skadat. Burgaren serveras med en salsa, som mest känns tomatig utan att göra burgerkonceptet tillräckligt burgigt.

Men vi blir proppmätta och också glada över att The Temple pub – denna för Linnéstan enkla servering – faktiskt har två veganrätter på menyn. Jag skulle nog påstå att de allra flesta pubar i innerstan numera har en vegansk burgare, men har de dressing? Nja, där få nog The Temple pub ännu en liten guldstjärna i protokollet. Dock stannar betyget på en 3:a. Lokalen är inte tillräckligt lattjo lajban och i dagens gigantiska utbud av vegansk mat sticker burgare och falafel inte längre ut. En falafel är en falafel. Hur bra kan den bli?