Glöd

Vem vill ta moraliskt ansvar för lidandet?

För fyra år sedan råkade jag träffa två afghanska pojkar som sålde sockar och t-shirts på gatorna i Shiraz, Iran. De var 11 och 13 år gamla, sprang på trottoaren och bönade och bad folk att köpa något av dem. Eftersom det var under skoltid jag såg dem, frågade jag om de gick i skolan. De svarade ja, och sa att de fick skolka vissa dagar för att arbeta och tjäna pengar. Jag undrade då om deras föräldrar arbetade och svaret var ja, men smugglaren ville ha 60 miljoner iranska toman (motsvarande cirka 150 000 kr) för att ta hela familjen till Sverige eller 10 miljoner per person. Därför arbetade alla i familjen för att kunna samla ihop pengarna till smugglaren. Pojkarna var bleka och magra men deras ögon lyste av hoppfullhet och förväntan. Jag gick därifrån och grubblade över alla dessa barn och ungdomars öde som vill flytta till ”the promised land”. Tänkte på familjer som säljer allt de har, lånar pengar för att betala till smugglare och försäkra sina barns framtid och trygghet.

Brist på lagliga vägar samt de stora summor pengar som smugglarna kräver har tvingat många desperata familjer att skicka sina barn och ungdomar ensamma i förväg. Många barn och ungdomar kastades ut i ovisshet och ensamhet i en ålder då behovet av meningsfullt sammanhang, familj, nätverk och trygghet är som störst. För en del som hade tur tog denna ovissa och otrygga resa många år medan den aldrig tog slut för andra. Liksom utsattheten. Från den ena illegala och ovissa existensen till en annan. Från smugglarnas godtycklighet till andras. Och i dag kan vi läsa om den utbredda psykiska ohälsan bland dessa ungdomar i Sverige, om bland annat deras självmord och självmordsförsök.

Från afghanska pojkar på gatorna i Shiraz till ensamkommande barn och ungdomar i Göteborg i dag. Från drömmen om ett liv i fred och trygghet till mardrömmen och ovissheten. Visst känns det känns tungt varje gång jag går förbi dessa ungdomar i Nordstan. Varje gång som jag bevittnar de krossade drömmarna. Och jag hör hur de tröstar varandra eller frågar varandra om råd: ”jag har ingenstans att bo längre, känner du någon som jag kan tillfälligt bo hos?”, ”känner du en bra advokat?” eller en som sitter på golvet och gråter omgiven av tre–fyra andra som försöker trösta honom: ”Ha tålamod, det ordnar sig.”

Samtidigt har det väckts många politiska debatter i Göteborg om upplevelser av otrygghet i Nordstan sedan afghanska ungdomars närvaro har ökat där. Utsatthet leder till ännu mer utsatthet. Men för de icke privilegierade, som jag, är upplevelsen en helt annan. Jag ser och hör huvudsakligen ensamma desperata ungdomar i stort behov av gemenskap och stöd som i avsaknad av träffpunkt samlas centralt från olika håll och kant för att träffa andra i samma situation, för att trösta varandra genom att dela sina sorg och oro samt för att fördjupa sig i ändringar i Migrationsverkets lagar och regler.

Nåväl, eftersom det politiska minnet är lika kort som en mandatperiod är det högaktuellt med många frågor som rör ensamkommande. Men jag nöjer mig med några få: var finns toppolitikerna som då genom signalpolitik välkomnade dessa barn och ungdomar till Sverige? Var finns de som bad svenska folket att ”öppna sitt hjärta”? Hur tänkte de på framförhållning då och kapaciteten i flyktingmottagandet? Och vem vill ta moraliskt ansvar för lidandet?