En mänsklig länk

Hjälper det att delta i demonstrationer och lägga stora delar av sin fritid på att planera aktioner om man vill bidra till klimaträttvisa och stoppa fossilindustrin? Eller är det mer ett försök att hantera sin egen ångest? Eller kanske en miljövänlig väg till utbrändhet?

Annika, som tagit initiativ till och planerat en tredje cykelaktion med gruppen Cooperide, vet inte riktigt. Hon har kommit till klimatlägret Climate camp Sweden i Göteborg med buss från Tyskland i hopp om att svaret på den första frågan är ja. I bussens bagageutrymmet hade hon med sig sin cykel.

Om fyra dagar ska hon tillsammans med fem andra aktivister påbörja en cykelresa till ett annat klimatläger – jätteaktionen Ende Gelände i Rhenlandet, där Tysklands största kolgruvsområde ligger. (Eftersom hon kommer att delta i en civil olydnadsaktion vill hon inte uppge sitt efternamn.) Nu kan hon knappt vänta på att cykelresan ska börja.

– I bland känner jag att alla de här aktionerna är så väldigt tidskrävande. Att organisera Cooperide till exempel var ett jätteprojekt. Därför är jag verkligen nyfiken. Jag vill uppleva det här nu, för att få veta om det var värt det i ett aktivistiskt perspektiv, säger hon om cykelresan.

Minst lika nyfiken är hon på hur Ende Gelände att påverka henne. Och hur det kommer att påverka världen. Funderingarna och frågorna är många för Annika. Hon är inte den som sitter hemma och nöjer sig med att grubbla eller lägger hoppet på andra. Hon vill veta. Och hon vill göra någonting nu.

Cooperide

Gruppen Cooperide grundades 2015 då en grupp aktivister skulle ta sig till klimattoppmötet COP21 i Paris. De diskuterade fram och tillbaka hur de skulle ta sig dit. Valet föll till slut på cykel, eftersom det var det enda sättet att ta sig dit utan att släppa ut någon koldioxid under resans gång, andedräkt borträknad.

Det kändes viktigt att göra resan fossilfri, berättar medlemmar ur gruppen under ett samtal på Climate camp. De har ställt några bänkar i en cirkel i ett av de stora cirkustälten på lägret. Regnet smattrar mot tältdukten och ger samtalet mellan Cooperides medlemmar och lägrets besökare en mysig inramning.

Projektet att ta sig till Paris från Köpenhamn på cykel gick bra, berättar Theo Aalders som varit med i gruppen sedan start. Trots att resan skedde i november.

– Tack vare klimatförändringarna hade vi bara en snödag, säger han och får de andra att börja skratta.

Så därför fick projektet en fortsättning året därpå. Då gick resan mellan Malmö och Ende Geländes läger i Lausitz, utanför Berlin. I Lauzitz ligger det andra största kolgruvsområdet i Tyskland. Lägret besöktes av över 3 000 aktivister, som genomförde olika aktioner för att blockera infrastrukturen i gruvområdet, vilket lyckades och ledde till att kolbrytningen avbröts under en tid. Nu är det alltså dags för gruppens tredje resa. De har valt att starta den från Climate camp Sweden i Göteborg och slutdestinationen är Ende Geländes läger utanför Köln. Det gäller att hitta bra narrativ menar de. Att resa mellan Climate camp och Ende Gelände gör att de både rent konkret och symboliskt knyter samman två klimatläger. De blir en mänsklig länk.

För Annika är det första gången hon deltar i Ende Gelände. Theo, som varit med tidigare säger att det är en helt annan sak att se ett gruvområde med egna ögon än att läsa om det eller se bilder.

– Det är ett postapokalyptiskt landskap. Man tror inte att det är sant, säger han.

Men den här gången har han inte möjlighet att åka med. Timingen passar bättre för Annika, som studerar miljövetenskap. Resan infaller mitt i det tyska terminsuppehållet på sommaren. Men de två vännerna möts här under några dagar i Göteborg.

Nya vänner

Det som sägs mellan de som samlats i tältet på Climate camp ger både en bild av aktivisternas personlighet och av världsläget. Det blir många halsbrytande jämförelser då diskussionsdeltagarna bott och cyklat på vitt skilda ställen som Sverige, olika delar av Storbritannien, Riga, Wien, cykelparadiset Köpenhamn och Syrien. Man kan få reda på mycket om en annan människa genom att fråga den om sin relation till cyklar. Det är också en roligare ingång till ett samtal än att börja med att fråga vad någon jobbar med.

Att prata om cykling är onekligen ett effektivt sätt att få nya vänner. Och det är precis vad Cooperide vill.

Cooperides filosofi och idé handlar mycket om att bryta gränser och skapa kontakt, berättar Theo. Han säger att problemen vi har i samhället är djupare än konkreta saker som koldioxidutsläpp och kolbrytning. I grund och botten handlar det om separation. Att vi separerar natur från människa, nation från nation, människa från människa, säger Theo.

– Idén med våra cykelturer är att skapa kontakt igen, säger han.

Och att då ta sig fram på cykel är en fördel menar han. En stor grupp aktivister i buss kan verka mer skrämmande än ett gäng endorfinfyllda och hjälmbeklädda människor, som trampar fram på varsin cykel.

På vägen kommer de att sova över hos andra aktivister. Även det är en del i kontakttanken. De vill skapa en känsla av samhörighet. Theo menar också att cykeln är viktig för att den visar något som man är för. Han säger skämtsamt att aktivister är en grupp människor som är emot många saker.

– Och det är bra att vara emot saker. Jag är definitivt en av dom, säger han med ett leende.

Han fortsätter i en allvarligare ton med att säga att han också är för väldigt mycket. Och att det är viktigt prata om och visa vad man tror på och vart man vill. Han säger att han lärt sig det inte fungerar att vara aggressiv mot bilister, eftersom man då bara får man dem emot sig.

Längtan efter något roligt

Catherine Hooks, som också är med i Cooperide och var med på turen till Lausitz, säger att det ofta är till hjälp att fundera på vad som skulle kunna hända på en gata om det inte finns bilar där. Då vänds ens fokus från ilska mot bilister till en längtan efter något roligt. Det hjälper en att väcka sin fantasi och se vad som är och skulle kunna vara möjligt, menar hon.

Men kommer det bli roligt att cykla till Ende Gelände? Det är cirka 1 000 mil mellan Göteborg och området utanför Köln där Ende Gelände ska äga rum. Resan beräknas ta 15 dagar. Annika sitter kvar på bänken efter samtalets slut.

– Jag tror att om jag kommer att kämpa med något, så är det utmattning. Uttråkad tror jag inte jag kommer bli. Jag kommer nog antingen att njuta av naturen och omgivningarna eller kämpa med trötta muskler, säger hon.

Hon har som en förberedelse gjort en provcykling, en fem dagar lång cykeltur på 45 mil, ensam längs Donau. Hon ville känna i kroppen hur en dagstur på 90 kilometer känns. Det var lite väl mycket. Därför har gruppen planerat att en dagsrutt är mellan 50–80 kilometer.

– Men jag gillar samtidigt den här känslan av att vara helt slutkörd. Då somnar man gott.

Cykla långsammast

Resan är noga planlagd. De har lagt in färdvägen i en GPS som gruppen delar på. Allt bygger på erfarenhet. Första året gruppen körde de på för stora vägar, vilket blev bitvis obehagligt då de delade vägen med tung trafik. I år har de valt mindre vägar.

– När man kör långa sträckor är hemligheten att inte köra för fort. Man måste inte köra 25 kilometer i timmen, snarare 18–20 så att man inte helt kör slut på sig och är andfådd hela tiden. I slutändan spelar det ingen roll hur fort vi tar oss fram. Det blir inte så stor skillnad i tid om man kör lite långsammare, säger Annika.

Den generella regeln är att den som cyklar långsammast sätter tempot. Och blir det kämpigt får den snabbaste cyklisten ta den tyngsta packningen.

Trampa till Tyskland

Tre dagar senare har morgonen kommit då gruppen ska sätta sig på cyklarna och trampa mot Tyskland. Annika och de fyra andra som ska cykla från Göteborg står utanför en fotbollsförenings klubbstuga i närheten av Climate camp. De spänner fast den sista packningen på cyklarna. Gemensamt har gruppen med sig verktyg till cyklarna, en GPS, en dator och infomaterial att dela med sig om Cooperide. De har också en gemensam reskassa.

Varje deltagare får 100 euro per dag att spendera på mat. Längs vägen kommer fler att ansluta. Totalt beräknas mellan tio till tolv personer delta.

Annika berättar vad hon har i sin väska. Det är inte mycket. Tajtsen och t-shirten hon har på sig, ett par cykelskjorts och ett par jeansskjorts. Två t-shirts. Och minimalt med personliga saker som till exempel tandborste och en anteckningsbok. Tält och en sovmadrass.

– Jag kan inte bära runt på kläder för två veckor. Jag får tvätta längs vägen. Eftersom jag är på cykelresa så är jag nog ursäktad och behöver inte vara klädd på något professionellt sätt, utan jag kommer i mina sportkläder, säger hon.

Men anteckningsboken var en prioritering. Den har hon inte glömt att packa ned. I den skriver hon ned saker hon vill minnas och saker hon lär sig. Både på klimatlägren och observationer hon gör längs vägen och i gruppen. Något att läsa har hon inte tagig med.

– Jag gillar att vara för mig själv, men den här resan är inte rätt tillfälle för mig att gömma mig med en bok. Jag vill gärna komma nära andra människor och göra vad jag kan för att hålla mig öppen.

Cecilia Cromnow