Människor lever i ständig fruktan och flera tusen flyr till Etiopien varje månad. IPS har talat med några av de eritreanska flyktingar som tagit sig över gränsen.
En 14-årig flicka från Eritrea har just passerat gränsen till Etiopien. Hon bär på en smutsig plastpåse som innehåller kläder, en brandgul mugg och en liten ficklampa.
Tillsammans med fyra män, två kvinnor och fem yngre barn korsade hon gränsen mellan Eritrea och Etiopien. Etiopiska soldater hittade dem och förde dem till staden Adinbried. De släpptes av vid en av de tolv inreseplatser som finns längs gränsen. Här väntar en lång administrativ process för att bli registrerade som asylsökande, innan de flyttas till någon av de fyra flyktingläger för eritreaner i regionen Tigray i norra Etiopien.
– Det tog oss fyra dagar att resa från Eritreas huvudstad Asmara. Vi reste 10 timmar varje natt och sov i öknen under dagarna, säger en 31-årig man i gruppen när han berättar om den 80 kilometer långa resan.
Under februari i år kom över 3 300 eritreanska flyktingar till Etiopien enligt landets flyktingmyndighet ARRA. Enligt FNs flyktingorgan finns det omkring 165 000 eritreanska flyktingar och asylsökande i Etiopien.
– Det finns en olöst konflikt mellan de båda länderna men Etiopien tar emot flyktingarna som kommer från grannlandet – till skillnad från många västländer som har en restriktiv invandringspolitik, säger Estifanos Gebremedhin från ARRA.
Innan Eritrea blev självständigt tillhörde det Etiopien. På båda sidor om den nuvarande gränsen talar människor samma språk – tigrinja – samt delar den ortodoxa tron och kulturella traditioner.
Flyktinglägret Shimelba var 2004 det första som öppnades för flyktingar från Eritrea. Mer än 60 procent av de 6 000 flyktingarna i lägret tillhör folkgruppen kunama, som är en av de mest marginaliserade i Eritrea.
– Vi hade bördiga jordar men regeringen tog marken från oss, säger Nagazeuelle, som tillhör folkgruppen och har befunnit sig i Etiopien i 17 år.
Flyktingar i Shimelba anklagar regeringen för folkmord som ska ha begåtts mot folkgruppen kunama. Flera personer vittnar också om att myndighetspersoner har skjutit försäljare på marknader vid oenighet om priser.
– Förutom USA, Kanada och Etiopien så har världen har glömt oss, säger Haile, som är i 50-årsåldern och har varit på flykt i fem år.
Han berättar att hans far och bror dog i fängelse.
– Det handlar om en djup kris i landet – så varför tiger det internationella samfundet? frågar han.
En FN-rapport som kom förra året om situationen i Eritrea beskrev att landets ledare har gjort sig skyldiga till grymheter som kan utgöra brott mot mänskligheten. Rapporten kritiserades för att vara för ensidig och för att inte ta upp de framsteg som skett i tillgång till sjukvård och utbildning. Men flyktingar som IPS talar med bekräftar den negativa bilden.
– Det handlar inte om några överdrifter. Folk i vårt läger har utsatts för våldtäkter, tortyr och frihetsberövande och kan vittna om detta, säger Dawit, som bott i flyktinglägret Shimelba i åtta år.
Omkring 50 kilometer söder om Shimelba ligger flyktinglägret Hitsats som är det nyaste och största av de fyra flyktinglägren för eritreaner i regionen Tigray. I lägret bor 11 000 flyktingar och 80 procent är yngre än 35 år.
– I Sudan finns det många problem, vi kan sova i lugn och ro här, säger 32-åriga Ariam, som kom till Hitsats för fyra år sedan med sina två barn efter att ha levt i ett flyktingläger i grannlandet Sudan under fyra år.
Flyktingar uppger att eritreansk militär går in i Sudan för att tillfångata människor som har flytt.
Etiopien tar också emot flyktingar från en mängd andra konfliktdrabbade länder. Landet har tagit emot det största antalet flyktingar i Afrika – över 800 000 människor – och är ett av de sex länder som tagit emot flest flyktingar i världen.
– Etiopien är fast övertygat om att ett gene- James Jeffrey/IPS
röst flyktingmottagande kommer vara gynnsamt framöver när det gäller de regionala förbindelserna, säger Jennifer Riggan, biträdande professor i internationella studier vid Arcadia-universitetet i USA, som studerat situationen för eritreanska flyktingar i Etiopien.
Det finns också pengar inblandade. Länder i Europa förser Etiopien med medel för att se till att människor stannar inom landets gränser och förhindra att fler söker sig till Europa.
– Gemensam kultur och bakgrund underlättar på många sätt. Men det finns också en misstro mellan folken till följd av det 30 år långa kriget för självständighet, säger Milena Belloni, en antropolog som för närvarande skriver en bok om eritreanska flyktingar.
Samtidigt har landet lovat att bli bättre på att integrera flyktingar. Vid ledarnas toppmöte om den globala flyktingkrisen, som Barack Obama stod värd för förra året, utlovades ökade anslag till humanitära insatser, ökat mottagande av flyktingar via lagliga vägar och ökad självförsörjning och integrering av flyktingar.
– Etiopien vill komma underfund med hur nationen kan gynnas av den ofrånkomliga strömmen av människor till landet, säger Jennifer Riggan.
Omkring 10 mil norr om staden Adinbried patrullerar etiopisk och eritreansk militär vid gränsen, vilket blir en påminnelse om det spända läget mellan länderna.
Ett två år långt krig inleddes 1998 när Eritrea invaderade gränsstaden Badme för att senare ockupera resten av Yirga-triangeln som är ett omstritt område och som landet gör anspråk på. Etiopien återtog senare området men miljarder dollar och tusentals människors liv gick förlorade i striderna. Fientligheter och motsättningar lever kvar.
Trots ett internationellt framförhandlat fredsavtal efter vapenvilan 2000 som slog fast att staden Badme skulle tillhöra Eritrea ockuperar Etiopien fortfarande området med hänvisning till att landets befolkning inte skulle tolerera att man ger upp staden.
– Jag tog mig över gränsen till Etiopien efter att jag fick höra att de samlade ihop fler till att gå med i armén. Jag vill inte genomgå det, man går hungrig utan lön och du gör ingenting för att hjälpa ditt land utan servar bara militären, säger 20-åriga Gebre vid en inreseplats i utkanten av gränsstaden Badme.
Ytterligare 14 unga män i åldrarna mellan 16 och 20 år har tillsammans med honom lämnat landet för att undvika militärtjänst.
