Egentligen borde pubkedjan heta Jacobina Scott’s. Det var hon som var tomtägaren i det som på 1800-talet kallades Engelska kvarteret på Avenyn. John var henne make. Om namnvalet handlar om att John ligger bättre i munnen eller om det i sedvanlig ordning handlar om att mansnamn har en annan pondus, låter jag vara osagt. John Scott’s är i alla fall det namn som stod på skylten, när den första puben öppnade på Avenyn 2012.

Ambitionen är att erbjuda ett alternativt vardagsrum, har vd:n Peter Bronsman sagt, så till den grad att man kan lösa bostadsbristen. Skojsamt så klart, men kanske en aning kontroversiellt. Vardagsrumskänslan är dock inte långt från sanningen, om man med vardagsrum syftar på brittisk pubkänsla med chesterfieldliknande inredning. John Scott’s karaktär kan jämföras med konkurrenten Bishops arms på den punkten.

John Scott’s blev ganska snart en kedja och finns på fyra platser i Göteborg, samt en i Partille, en i Stockholm och faktiskt också en i Marbella. Vill man lira bowling är det Partille som gäller. Vill man käka vegansk mat, faller valet utan tvekan på John Scott’s stable på Kyrkogatan.

Jag har ätit på John Scott’s tidigare, på flaggskeppet på Avenyn. Då erbjöds Fry’s färdiga burgare med ketchup som enda tillbehör. Några år senare har utbudet uppgraderats med en lite mer veganvänlig karaktär. Efter att ha studerat menyerna på de olika pubarna, vann alltså stallet på Kyrkogatan kampen om vegankunderna.

Det ligger i min natur att undvika Göteborgs kära paradgata, så det känns lite bättre i själen att smyga in genom den diskreta porten på Kyrkogatan. Det ser inte mycket ut för världen från gatan, men här inne gömmer sig en trevåningspub inklusive takterass. Baren är placerad i mitten av ett atrium och längst upp, på terassen, finns dess glastak varigenom man kan se baren.

Det är soligt och ljummet denna onsdagkväll så vi tar trapporna till terassen och passerar de omtalade vardagsrummen på vägen. På grund av atriumtaket är terassen inte särskilt stor, men trivsam och dynamiskt uppbyggd. Här finns också en mindre bar där vi beställer både dryck och mat. På menyn finns två veganska huvudrätter och lite överraskande nog också en dessert. Jag kan inte minnas att jag någonsin ätit en vegansk dessert på en brittiskt inspirerad pub. Det återstår att se om det smakar.

På veganfronten serveras burgare och panerad tofu. Burgaren beskrivs som barbequemarinerad tofu med vegansk majonnäs, sallad, tomat, rödlök, saltgurka, dipsås och pommes frites. Den fish & chipsliknande rätten är baserad på panerad tofu marinerad i citron, salt och nori, serverad med pommes frites och vegansk aioli.

Burgaren finns i storlekarna 180 gram och 350 gram. Mitt sällskap väljer den mindre varianten och själv kör jag på panerad tofu. Vi sippar på varsin öl och lyssnar på både måsar och ett gladlynt after worksällskap i soffgruppen bredvid oss. Sommarkänslan är påtaglig. Vi får in maten och jag kan omedelbart konstatera att den panerade tofutallriken saknar något grönt. Upplevelsen är något karg och den lilla persiljekvisten väger inte upp intrycket.

Men så pjåkigt är det trots allt inte. Något slags variant av fish & chips kan jag inte erinra mig om att jag inmundigat i Göteborg tidigare. Jag hugger in på det som beskrivs som citron- och norimarinerad tofu. Paneringen är krispig och lagom tjock. Det är en skön känsla att sätta kniven i den. Men den känns inte minsta marinerad. Jag tar en tugga och på tungan landar en bit naturell tofu, som plockad direkt från sin förpackning. Ingen citronsmak, förutom den jag själv droppat över med medföljande citronskivor. Och definitivt ingen norismak. Nori är en alg som i vanliga fall kan sätta en havston på maten.

Aiolin är tämligen klanderfri. Vi gissar på egengjord aqua fabamajonnäs, det vill säga ett slags emulsion baserad på spadet från kikärtor på burk. Jag försöker förnimma en vitlökssmak, men har svårt att hitta den. Jag måste erkänna att jag gärna sett en remouladsås i stället och tänker att steget är inte så långt när man ändå bemödat sig med att göra egen majonnäs. Så jag sammanfattar min rätt med att det finns mycket förbättringspotential: tydligare norismak, remouladsås och kanske några salladsblad.

Mitt sällskap har både ris och ros att säga om sin burgare. Att själva burgaren skulle bestå av en skiva tofu, hade vi så klart på känn och det kan ju verka lite spartanskt. Men barbequesåsen som tofun geggigt och göttigt är dränkt i, är god och höjer rätten rejält. Majonnäsen är samma som aiolin och dipsåsen tycks också vara samma. Aioli, majonnäs, dipsås = tre namn på samma sak. Lite svagt, konstaterar vi.

Efter en måltid som vi ändå på något sätt tycker är duglig, med tanke på att brittiska pubar sällan kan leverera över huvud taget, beställer vi in desserten. Den beskrivs som choklad- och jordnötsganasch serverad med pistagekrust och blåbärscoulis. Vi funderar lite på vad det kommer innebära. Är inte ganasch ett slags glasyr? Vad är då själva kroppen i rätten gjord av?

När vi får in fatet blir vi glatt överraskade. En snygg liten chokladkaka dekorerad betydligt mer luxiöst än man kan förvänta sig av en pub. Själva kakans ytterhölje består av en hård, tjock och mörk choklad, som ger en känsla av ischoklad. Inuti gömmer sig jordnötssmör. Pistagesmulor toppar kakan och på tallriken finns även de små pluttarna av tjock blåbärsås. Smart sätt att göra en snajdig dessert med enkla medel.

Det knixiga blir nu att bedöma besöket. Avsaknaden av det som borde karaktärisera en variant av fish & chips samt de tre majonnäsernas fantasilöshet, sänker omdömet. Men att göra vegansk mat mer tillgänglig på den här typen av pub, ökar betyget med ett halvt poäng. Detta är mat man beställer när man ändå råkar vara här.