Det segregerade civilsamhället

Det är ingen hemlighet att det är tanterna som fixar kyrkkaffet. Kvinnor är språkvänner, hockeymorsor och kulturtanter. Ingen blir heller förvånad av att se traditionella herrar på styrelseposter i bostadsrättsföreningar och idrottsförbund, som roddare på festivaler och i olika bygg-gemenskaper. Människor med funktionsvariationer får bara plats på vissa ställen, ungdomar verkar inte engagera sig alls och icke-binära syns bara på Pride. Civilsamhället är segregerat. Men är det egentligen ett problem?

Efter en rundringning som Syre Göteborg gjort till ett antal frivilligorganisationer i Göteborg berättar många samma historia: i de socialt inriktade organisationerna är de ideellt engagerade mestadels kvinnor. Det gäller hos veteraner som Röda Korset och Räddningsmissionen, det gäller i nystartade Agape som arbetar för ensamkommande barn och unga, det gäller på språkcaféer, i odlingsgrupper och som bärare av kulturella organisationer med minimal budget.

En frustrerad frivilligarbetare beskriver dessutom hur hon efter år av socialt engagemang märkt att det verkar vara mer regel än undantag att om en man engagerar sig hakar frun på, och så stöttar de varandra. Om en kvinna däremot är först med engagemanget är det inte ovanligt att en relationskris uppstår, särskilt om uppdraget inte är definierat av tid som exempelvis en kväll i veckan.

Inom idrotten däremot är engagerade män vanligt förekommande, liksom bland förtroendevalda, på styrelseposter, som roddare och vakter på festivaler, och i moderna verksamheter så som ”makerspaces”och ”cykelkök”, det vill säga öppna gördet-själv-verkstäder som uppmuntrar till delning av kunskap, verktyg och idéer. Och även om särskilt idrotten snabbt blir bättre på att involvera fler slags människor så verkar själva uppgifterna inom klubbarna fortfarande vara olika för olika kön.

Det sägs allmänt att vi antingen ärver vårt engagemang av våra föräldrar, eller engagerar oss i de sammanhang där våra barn befinner sig. Men vad händer med dem som inte haft engagerade föräldrar? Parametrarna för hur engagerade vi blir, och inom vilket område, är många och komplexa.

Faktorer som påverkar

Enligt forskningsrapporten Folk i rörelse – medborgerligt engagemang 1992–2014 är strax över varannan svensk engagerad i någon form av frivilligarbete, med ett snitt på 15 timmar i månaden. Professor Lars Svedberg är en av dem som arbetat med studien, där mätningar gjorts regelbundet sedan 1992. Han beskriver svenskarnas engagemang som med internationella mått mätt stort, och dessutom anmärkningsvärt stabilt.

Detta beror enligt Svedberg på att Sverige är en genuint stark demokrati, men påpekar att vår civilsamhällesengagemangstradition är äldre än både folkhemmet och demokratin själv. Han hänvisar till bondesamhället där fria bönder hade stort inflytande, något som tillsammans med folkhemsutvecklingen tros ha lagt grunden till det starka civilsamhälle vi ser i dag. Rapporten om medborgerligt engagemang talar om olika påverkansfaktorer, varav en kombination av ”socioekonomiska resurser, en vana eller tradition och tillgång till sociala sammanhang” är väldigt viktig.

Könssegregeringen

Två av Göteborgs största volontärförmedlare, Volontärbyrån och Team Göteborg, arbetar aktivt med att få jämnare fördelning av olika människor bland volontärerna, men fortfarande är skillnaderna markanta. Volontärbyrån, som drivs av Forum, hade 81 procent tjejer bland volontäranmälningarna under förra året, och Team Göteborg, som ligger under Göteborg & co, hade vid senaste mätningen 29 procent killar och 71 procent tjejer som sökte. Genom målinriktat arbete ska siffrorna förhoppningsvis bli bättre snart, anger projektledare i båda organisationerna. Men om alla gör det de gillar mest och är bäst på är det kanske inte så farligt?

Emma Öhrwall, studiehandläggare på Studiefrämjandet, tycker att engagemanget till viss del är stereotypt könsfördelat, men är övertygad om att detta är en förlängning av en förhoppningsvis övergående traditionsbunden struktur. Ett exempel är att killar ofta har bättre självförtroende när det gäller att vara praktiska och tekniska.

– Det beror såklart på att unga killar i större utsträckning får uppmuntran och komplimanger när de tillverkar saker, medan tjejer oftare premieras när de är omhändertagande. Ämnet tycks styra könsfördelningen för det ideella engagemanget: verksamheter som ofta domineras av män är mobilitet, öppna verkstäder, tekniskt återbruk och reparation medan kvinnorna finns inom textil, traditionellt hantverk, bogemenskaper, hållbar konsumtion och sociala mötesengagemang. Men samtidigt finns det en jämn könsfördelning i många föreningar och grupper jag arbetar med, och det är ständigt något som de unga arbetar aktivt med och diskuterar, att bryta könsnormerna.

Dinosauriefenomen

Lars Svedberg bekräftar bilden av överrepresentation av kvinnor inom kultur och socialt arbete, medan det inom idrott och friluftsliv är en större andel män.

– För tjugo år sedan var balansen fullkomligt ur tiden inom idrotten. Och visst är det fortfarande ojämt, men det sker snabba förändringar på detta område. Ett annat vanligtvis mansdominerat område är engagemanget i boendefrågor. Här verkar äldre män ha parkerat sig i beslutsfattande positioner, men vi ser det faktiskt som ett dinosauriefenomen – det kommer så att säga ändra sig naturligt allt eftersom tiden går. Det verkar helt enkelt vara en generationsfråga. Allt eftersom vi ser ett ökat engagemang i boendefrågor ser vi också att könsfördelningen blir jämnare.

Svedberg håller med om att skillnaderna i könsfördelning när det gäller frivilligt engagemang finns, men tycker inte att de är så stora som debatten ibland vill påskina. Han betonar att dessa processer tar tid, och att det är tydligt att förändringarna sker kontinuerligt. Svedberg ler igenkännande när han får höra tesen om mannen som engagerar sig och kvinnan som hakar på, där engagemanget blir relationsberikande och gemensamt, och om kvinnan som engagerar sig och där mannen skapar relationskriser istället för att attraheras av kvinnans engagemang.

– Det är en inte helt osann iakttagelse av vad som kan hända i praktiken, tror jag. Skillnaderna mellan traditionellt kvinnligt och traditionellt manligt engagemang illustreras tydligt inom kulturen, där den så kallade kulturtanten är extremt viktig för kulturens existens. Kulturen lider många gånger av en präktig frånvaro av män – vilket till en del kan förklaras av att män dör tidigare och kvinnor engagerar sig längre.

Nya former av engagemang

Emma Öhrwall tycker sig se en trend när det gäller hur människor engagerar sig, en trend hon exemplifierar genom omställningsrörelsen.

– De är ”görare” som är hyperlokalt fokuserade. Ingen vill sitta i en förening och de bryr sig inte så mycket om hur saker och ting är organiserade. De vill göra skillnad och gräver där de står, det är ett extremt decentraliserat engagemang.

Men deras sätt att inte organisera sig betyder verkligen inte att de saknar framgång, påpekar hon.

– De får massor gjort och förändrar verkligen samhället. Många är unga och ser inte att föreningsformen behövs för att kunna organisera sig, utan att det finns andra sätt. Föreningsformen väljs många gånger för att det krävs för att kunna söka projektmedel, hyra lokal, ha ett bankkonto eller samverka med offentliga aktörer.

Ibland talas det om ”aktivisten utan organisation” där ändamålet är viktigare än organisationen. Eftersom engagemangstrenderna är sakfrågefokuserade och decentraliserade förändras också volontärfunktionen.

– I en organisation kan du ta ställning, vara för och emot, gå in och ur. I ett sakfrågeengagemang kan du finnas med och bidra med den tid du har möjlighet till, det är okej att det förändras över tid och ingen tittar snett eller skapar skuldkänslor för det, säger Emma Öhrwall.

Hon tror att det handlar mycket om livspussel.

Lars Svedberg berättar också att han tror att detta sätt att engagera sig har kommit för att stanna – Pratar vi om frivilligarbete i aktiviteter i informella nätverk växer det inte språngartat som vissa verkar tro, men visst växer det, säger han.

Han påpekar dock att nätverksengagemanget inte på något sätt tagit över svenskarnas engagemang i stort. Sverige har en social infrastruktur med ungefär 210 000 olika föreningar, och ligger i topp i världen tillsammans med Holland och Norge.

Svedberg ger Refugees Welcome som ”ett praktexempel” på frivilligengagemang utan förening, med siffror på över 20 000 engagerade hösten 2015. Dessutom är just Refugees Welcome en socialt engagerad rörelse som lyckats engagera betydligt fler män än andra socialt engagerade nätverk. På Refugees Welcome tror de engagerade själva att det kan bero på det oerhört konkreta i det som var startskottet till nätverket – arbetsbördan var stor, omedelbar, tydlig och krävde inga löften om långsiktigt åtagande.

Ekonomins roll

På frågan om samband mellan organisationer och nätverk som har bra eller sämre ekonomiska resurser och hur engagemanget är könsfördelat svarar Lars Svedberg att det oftast finns mer ekonomi i de av tradition manligt kodade sammanhangen. Han talar om idrotten som en övergödd sektor, där de ekonomiska bidragen kommer både från staten, kommunen och den lokala affärsidkaren. Många andra organisationer får ingenting – men även här är det på väg att förändras.

– Ta Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor som exempel. De delar varje år ut ungefär fyrahundra miljoner kronor till föreningsliv, kommuner och internationellt samarbete. För ett antal år sedan blev det en del snedfördelningar i utdelandet av ekonomiskt stöd, men nu för tiden är de totalnoga när det gäller det här. Vi ser ett snabbt uppvaknande, och medvetenheten kring att fördelade resurser i förlängningen påverkar jämlikhet och integration bedömer jag som i dagsläget stor.

Några som lyckas

Det finns organisationer som lyckas hitta olika slags volontärer. Röda korset/Röda halvmånen är bra på att hitta folk ur olika samhällsgrupper och med olika nationaliteter, troligtvis beroende på att människor känner till dem oavsett varifrån i världen de kommer. Några som lyckas bra ur könsfördelningsperspektiv är Svenska djurambulansen, med ungefär 50 aktiva volontärer i Göteborg. De fungerar som Sjöräddningen och lever på medlemsavgifter och sponsorer, och även hit hittade tjejer spontant. För att få balans i volontärstaben arbetades det aktivt, bland annat genom riktade sponsrade artiklar på Facebook – med resultatet att det nu är lika många kvinnor som män engagerade. Camilla Larsson, generalsekreterare, tror att det kan bero på att chaufförsuppgiften lockar alla som gillar att köra bil.

– Vi har allt från långtidssjukskrivna till försäljningschefer som volontärer. Alla är med på samma premisser, det är en medveten strategi att tänka så. Vi vill att alla ska känna sig lika välkomna. Djurintresset binder oss samman, oavsett vilka vi är, säger Camilla.

Hur ser framtiden ut?

Enligt slutorden i engagemangsrapporten är den oro för brist på engagemang som emellanåt tar plats i samhällsdebatten utan grund. ”Ängslan för att allt färre engagerar sig i samhället och allt mindre bryr sig om sin nästa återkommer genom historien och är alltså inte bara ett samtida fenomen.”

Lars Svedberg förklarar oron som begriplig, om vi tänker att medborgerligt engagemang visar på ett gott samhälle. Vår ängslan för ett minskat engagemang är således en oro för det goda samhällets fortlevnad.

Emma Öhrwalls tips för att få ett mer öppet klimat där vem som helst har möjlighet att engagera sig i vad som helst, utan att behöva ta hänsyn till traditionstyngda normer, är att aktivt arbeta för att de olika grupperna ska kunna mötas. Hon tycker att detta är viktigt ur många olika aspekter, inte minst förebildsmässigt för nästa generation och för nya svenskar.

– Vill vi ha ett samhälle där alla kan få utveckla sin potential utifrån vilka vi är, och inte utifrån vilka normerna säger att vi ska vara, så måste vi som arbetar med detta tänka på representation och förebildning. För att den ska kunna ske så naturligt som möjligt behöver vi fysiska icke kommersiella mötesplatser där alla är välkomna.

Text: Malin Aghed

Nästa vecka kommer vi att beröra även klass och ålder när det gäller frivilligengagemang i Göteborg, samt få möta volontärerna Kerstin och Pelle.

Forskningsrapporten Folk i rörelse – medborgerligt engagemang 1992-2014, av Johan von Essen, Magnus Jegermalm och Lars Svedberg på Ersta Sköndal högskola, institutionen för social vetenskap, hittar du på esh.diva-portal. org/smash/get/diva2:808859/FULLTEXT01.pdf