Syre Göteborg Nummer 98 tisdag, 15 maj 2018
Krönika

”De gyllene åren” är ingen Terminator

Nyligen bevistade jag ett seminarium på ABF som skulle avhandla de ökande klassklyftorna i Sverige. Utarmningen av det gemensamma ägandet till förmån för det privata hade noggrant kartlagts och brutits ner i siffror och statistik, liksom dess påvisbara följder. Vad bra! tänkte jag. Nu när det står svart på vitt att vårt land har utvecklats till raka motsatsen av det Sverige som blivit ett emblem för jämlikhet och till och med beskyllts för att vara socialistiskt, nu kan vi kanske äntligen börja snacka.

Men det var då Francis Fukuyamas bevingade fras från 1992, om att vi står vid historiens slut, började ringa i huvudet. Det enda politiska förslag som seminariets panel kunde prestera gick nämligen ut på att återvända till historiens slut – närmare bestämt arbetarrörelsens uppgång och fall. Den inbjudne sossepolitikern var en fryntlig herre som förutom ett ymnigt bidrag av anekdoter förklarade för oss att Berlinmuren föll rätt över arbetarrörelsen.

Forskargruppen som presenterat faktaunderlaget menade att det var arbetarkollektivets starka mobilisering under efterkrigstidens ekonomiska boom som visade vägen framåt i dag. Den framgångsrika kamp för social och ekonomisk utjämning som ägde rum under en tid då industrin skrek efter arbetskraft och facket fick en oslagbar förhandlingsposition, den kampen borde vi alltså återknyta till.  Som om de 45 år som förflutit sedan denna 30-åriga blomstringsfas bara är en parentes. Men är det inte snarare rekordåren som bildar en historisk parentes? Vad är sig likt sedan dess?

Jag får känslan av att sossarna och gammelvänstern lider av kollektiva fantomsmärtor från en glansperiod då arbetarrörelsen och näringslivet kunde leka under samma täcke, ett lapptäcke av samförståndsanda, med svensk industri som låg i Sverige och använde maskiner som hade spakar och rattar åt alla. Men kapitalet är ingen trogen partner, och har inget att vinna på jämställdhet och gemensam ekonomi, så när sossarna ville att arbetarna skulle vara med och äga produktionsmedlen började hela maskineriet gnissla. Och med oljekrisen kärvade det rejält. Tio år senare, den 4 oktober 1983, samlades näringslivet till en massmanifestation mot löntagarfonderna, som ironiskt nog blev den största demonstrationen i Sveriges historia.

Och nu, år 2018, står akademiker och dillar om att återgå till det politiska läget under ett makalöst industriellt uppsving, som om vi levde i en Terminatorfilm. I så fall finns det både ett och annat från de mytomspunna rekordåren jag skulle vilja ha ändrat. För det cirkulerade även annat än ett politiskt uppvaknande. I luften fanns radioaktiva ämnen från nukleära provsprängningar, på marken låg hormoslyr och lurade och neurosedyn marknadsfördes som det nya mirakelmedlet, särskilt lämpat för graviditetsillamående. Och medan medelklassungdomar flummade runt i hippieparadis och skådade sig i naveln satt arbetargrabbar och skådade sina armveck för att få intravenösa kickar.

Om något gick segrande ur de gyllene åren var det klassamhället, och att vända tillbaka för att ändra på det är lika utsiktslöst som att tro att stumparna på de neurosedynskadade barnen skulle kunna växa ut. Så låt oss störta det gamla i gruset.

De ofattbart modiga kvinnorna i Pakistan som börjat resa sig mot männens våld.

Ylva Johanssons senaste arbetsmarknadsflopp Jobskills – med nota på nätta 90 millar.


Nummer 98 tis 15/5-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 98

tis 15/5-18 Fler nummer