Nyligen läste jag en genomgång av Miljöpartiets framgångar i regeringen. Motgångarna är välkända, men det finns faktiskt framgångar också. Som en större miljöbudget, insatser för skogen och bättre arbete för havsmiljön. Men läsningen hackade till när jag kom till reformen för bilar. ”Vi har genomfört ett bonus/malus-system” utropade Miljöpartiet glatt. Och jag blev lite trött.
För vem sjutton vet vad ett bonus/malus-system är? Inte jag, och jag har en hyfsat hög IQ.
Jag har tillbringat hela mitt liv bland akademiker och intellektuella. Det är inte min förtjänst på minsta vis, jag växte helt enkelt upp i sådana kretsar. Folk i min familj pluggade på universitet och skrev artiklar och böcker. Jag har suttit vid mängder av middagsbord där man avhandlat allt från litteratur till kärnteknik, allt från filmhistoria till grekisk demokrati.
Vad man lär sig av en sån uppväxt är att det finns två typer av akademiskt språk. Alltså två typer av språk som smarta personer använder. Den ena typen handlar om att skapa klarhet. Man använder en lång rad med ord för att vara säker på att den man pratar med förstår vad man säger. Men det kan också vara så att man använder färre ord med samma avsikt. Ibland kan det ju vara enklare att förstå någon som inte babblar på allt för mycket.
Den andra typen av akademiskt språk är mer svårsmält, för den handlar inte om att skapa klarhet – utan att skapa avstånd.
Många akademiker och intellektuella använder medvetet ett språk som är svårt att förstå, och ibland helt omöjligt att begripa. Att du ska förstå är inte heller avsikten. Tvärtom: meningen är att du ska fatta så lite som möjligt, och i den processen ska akademikern ifråga framstå som väldigt smart.
Tyvärr är detta språk ett tveeggat svärd. Pratar du krångligt så kommer många att tycka att du är intelligent, men än fler kommer att anse att du är en dryg skitstövel. Det är en hårfin linje mellan att bli respekterad och att bli avskydd, och språket kan många gånger vara avgörande.
Det är här Miljöpartiet har gått lite vilse. De flesta av Miljöpartiets politiker och anställda är akademiker, och de har ett väldigt behov av att visa upp sin bildning hela tiden. Och det kan man ju förstå. Vad de hoppas på är givetvis att samhällets toppar – som andra politiker eller näringslivet – ska respektera dem. Men risken är givetvis att många andra – exempelvis väljarna – upplever dem som pompösa och lite frånvända.
Jag tittar på texten igen: ”Vi har infört ett bonus/malus-system”. Två saker går igenom mitt huvud. Det ena är att jag faktiskt inte är riktigt klar över vad ett bonus/malus-system är. Den andra tanken är att de där miljöpartisterna måste vara ett gäng dryga jävlar. För så reagerar man ju när någon använder språket för att skapa avstånd.
Regeringen föreslår att vissa äldre grupper ska få gå ner i arbetstid med bibehållen lön.
Regeringen fortsätter att använda Försäkringskassan för att mobba sjuka människor.
