Vilken lokal fråga engagerar göteborgarna mest? Är det att det skiljer 420 000 kronor i medelinkomst mellan dem som bor i Bergsjön och dem som bor på Saltholmen? Eller är det att Landvetter flygplats ska byggas ut, trots att allt talar för att vi borde flyga mindre? Eller är det kanske att Försvaret vill kunna tiodubbla sina militära övningar i Göteborgs skärgård?
Nej, nej och åter nej. Den fråga som fortfarande tycks göra flest människor i Göteborg ursinniga (om vi bortser från invandringen) är frågan om Västlänken. Ni vet, den där järnvägstunneln som ska byggas under centrala Göteborg med stationer vid Korsvägen, Haga och Centralen.
I dag måste alla tåg som kommer in i Göteborg vända och åka tillbaka när de ska ut eftersom järnvägen tar slut vid Centralstationen. Målet med Västlänken är att en del tåg ska kunna fortsätta under staden och att detta i sin tur ska göra att kapaciteten ökas och att fler reser kollektivt.
En kan diskutera mycket i Västlänksprojektet: kostnadsfrågan, om en station vid Haga verkligen är det bästa alternativet, ingrepp på träd med mera under byggprocessen och så vidare. Men själva grundidén – att tågtrafiken måste öka och att den nuvarande lösningen, med tåg som går in och ut samma väg inte är hållbar – är i mina ögon ganska självklar. Vi ska också komma ihåg att det har pågått studier av Västlänken sedan 2001, att det redan har lagts ner väldigt mycket pengar och resurser i projektet och att förberedelserna för byggandet redan är igång.
Dessutom är Västlänken en del av det västsvenska paketet, som även innefattar den nya Göta älvbron, Marieholmstunneln och en massa satsningar på kollektivtrafiken. Vissa av dessa delar, som Marieholmstunneln, är förmodligen negativa för klimatet men som helhet uppskattar exempelvis Naturskyddsföreningen att paketet kommer ha en positiv påverkan. Och faller en del av paketet kommer troligen de andra delarna också att påverkas. Men Västlänkskritikerna låter sig inte stoppas av detta, de fortsätter oförtrutet sin kamp – ofta med de två stora tidningarna GP och GT i ryggen.
Det är lätt att dra alla kritiker över en kam, men faktum är att det finns många olika grupper som kritiserar Västlänken utifrån olika perspektiv.
Här finns de som oroar sig för hur träden och grönområdena i Haga kommer att påverkas, här finns de som tycker att en station i Gårda hade varit ett bättre alternativ, ja här finns till och med Götiska förbundet som anser att Skansen Kronan hotas av bygget. Men den största gruppen är de som ser bygget av Västlänken som ett uttryck för elitism och som fortfarande är upprörda över att politikerna vägrade att lyssna på folkomröstningen om trängselskatten 2014.
Dessa personer har ju till och med fått ett eget parti i kommunfullmäktige, Vägvalet – vars hela politik bygger på ett motstånd mot Västlänken och trängselskatten. Och som om inte detta vore nog finns numera även Demokraterna, ledda av den tidigare moderaten Martin Wannholt, som också har kritiken av Västlänken högt på sin agenda.
Samtidigt som det känns bisarrt att Västlänken är en så stor fråga för så många kan jag ändå förstå varför många är kritiska. Västlänken har alltsedan starten varit allt annat än folkligt förankrad. Västlänkskritiker har ofta blivit förlöjligade och istället för att bli bemötta med bra argument har de istället blivit avfärdade som bakåtsträvare. Att projektledaren för Västlänken, Bo Larsson, i en intervju med GP häromveckan sa att ”det är svårt att förklara för den som inget begriper” gör inte direkt saken bättre.
De som är kritiska till Västlänken får gärna fortsätta protestera om de vill, även om jag tvivlar på att de kommer kunna påverka någonting. Jag önskar bara att samma människor någon gång skulle kunna visa samma politiska vilja och envishet när det gällde andra frågor – som till exempel hamnarbetarnas rättigheter eller utvisningarna av afghanska ungdomar.
Om inte annat visar i alla fall motståndet mot Västlänken att de flesta människor kan engagera sig och mobilisera sitt motstånd när det är en fråga som verkligen berör dem. Om åtta är Västlänken färdigbyggd om allt går enligt tidsplanen. Då kanske äntligen alla kritiker kan släppa Västlänken och upptäcka att det händer en hel del annat runt omkring dem som också är värt engagemang.
Byn Simris i Skåne – först i Sverige med att klara sig helt på lokalproducerad vind och solenergi.
Hundratals personer har fått vänta i två och ett halvt år på ett asylbesked.
