Från Stalin till Putin var Ljudmila Aleksejeva den ständiga dissidenten.
Rysslands mest kända människorättsaktivist avled i Moskva i helgen vid 91 års ålder.
Redan som tioåring fick Aleksejeva konkret uppleva vad det innebar att protestera mot den politiska makten. Under Sovjetdiktatorn Josef Stalins värsta upprensningsår 1937 slog polisen gång på gång till mot det hus där Ljudmila Aleksejeva bodde med sina föräldrar.
Närmare 300 av pappa Michail Slavinskijs kollegor på landets centrala fackorganisation dödades eller skickades till arbetsläger.
Arkeologen Aleksejeva blev själv känd som dissident redan på 1960-talet och tvingades 1977 ut ur landet för sin antisovjetiska verksamhet.
När hon återkom 15 år senare fortsatte hon sitt engagemang inom Moskvas Helsingforsgrupp för mänskliga rättigheter – och upptäckte snabbt att det fanns mycket att protestera mot även i det nya Ryssland.
När Vladimir Putin blev president vid årsskiftet 1999/2000 blev Aleksejeva något av oppositionens ”grand old lady”, ständigt medverkande i demonstrationer för demokrati och rättvisa.
På nyårsafton 2009 släpades hon 82 år gammal iväg av kravallpolis efter ännu en stoppad protest.
– Jag vet inte varför jag har gripits. Hur skulle jag över huvud taget kunna erbjuda någon något motstånd? suckade hon för radiokanalen Echo Moskvy.
Samtidigt ville hon inte jämföra 2000-talets Ryssland med det gamla Sovjet.
– Jag gillar det inte särskilt mycket, men det är bättre nu. Jag var 25 år när Stalin dog. Jag minns hur det var att leva i en totalitär stat, sade hon i en Reuters-intervju 2012.
Aleksejeva, som föddes i Jevpatorija på Krim-halvön 1927, prisades 2004 med Olof Palme-priset och fick även EU-parlamentets stora Sacharov-pris 2009 och Europarådets Vaclav Havel-pris 2015.
