Krönikor

När världen blir tom

Förra året drabbades jag av sorg. En väldigt nära person gick bort, och världen blev tom. Förr eller senare drabbas vi alla av sorg, och alla vet hur det känns. Det är tårar och ångest och skuld. Själv fick jag hemska mardrömmar, och ibland vaknade jag skrikande. Det är ett under att min stackars fru inte tog ut skilsmässa.

Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan om de små kärleksfulla handlingarna.

När vintern var som mörkast gav jag mig ut på promenad. Sorgen kommer i vågor, och jag trodde att jag mådde bra nog för att möta världen en stund. Det visade sig vara fel. Efter en stund slog sorgen till, och där jag gick längs det mörka vattnet kändes det som om jag sjönk neråt för varje steg. Som om jag gick i en trappa ner mot mörkret.

Då stötte jag ihop med en polare. Inte en nära vän, utan en kille jag känner lite ytligt. Vi har varit och fikat och jag har träffat hans fru. Men vi känner egentligen inte varandra. Nu stötte vi ihop under en lykta och jag sa hej.

– Herregud, du ser för jävlig ut, sa han spontant.

– Jag vet, sa jag.

– Du ser ut att behöva en kram.

– Det är inte utan, sa jag, och till min förvåning tog han två steg fram och kramade om mig.

– Livet är så där ibland, sa han i mitt öra medan han stod och höll om mig. Det kommer att bli bättre.

Sen släppte han mig och tog ett steg tillbaka. Vi blev båda lite generade som straighta killar kan bli när vi varit för känslosamma. Det finns liksom inget att säga. Jag var på vippen att fråga om han sett någon bra match på sistone för att bryta tystnaden. Men han log och klappade mig på axeln.

– Det kommer att bli bra, sa han. Sen gick vi vidare, och efter ett par steg började jag skratta. Dels var hela scenen komisk, som en scen ur en film, dels var det skönt att bli påmind om att det finns snälla människor i världen. Det var bara en liten solstråle genom ett mörkt moln, men den fick mig att le.

Ibland har jag skickat några uppmuntrande rader till någon som varit ledsen. Gått ut och tagit en fika för att peppa någon. Köpt en liten present. Jag har alltid undrat om det gör någon nytta. Sorg kan vara så stor medan gesterna och de vänliga orden känns så små.

Men efter det här året vet jag att även små gester av vänlighet kan betyda mycket. En gammal väninna skickade en blombukett för att pigga upp mig, en annan vän skickade en bok om döden. Jag har vägrat umgås med folk, men vänner har ändå hört av sig och försökt få ut mig på stan. En och annan har lyckats. Några vänner har mejlat regelbundet och frågat hur jag mår, trots de ibland sorgliga och långa svar som jag sänt tillbaka. En vän erbjöd sig att resa upp till Stockholm med diverse lugnande preparat. En annan vän hörde av sig direkt efter katastrofen och sa att han kunde komma över med åtta timmars varsel. Något som var generöst med tanke på att han just då befann sig på en båt mitt ute på Östersjön.

Man kan inte bära någon annans sorg. Sorgen är för stor för det. Men man kan skicka små tomtebloss av ljus in i någons annans mörker. Sorg är som en brunn, men de små tomteblossen – en kram, ett sms, några uppmuntrande ord – kan bilda trappsteg i en glittrande liten trappa upp ur den där brunnen.

Demokraterna vann majoriteten i den amerikanska kongressen.

Republikanerna behåller majoriteten i senaten.