Emil Jensen är dubbelt aktuell med en skiva som släpptes för en vecka sedan och en föreställning som har premiär på Stora teatern i dag.
Första gången jag såg Emil Jensen var på en liten scen på Bona Folkhögskola i Motala 2004 under ett av hans allra första gig. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna – Emil har hunnit släppa sex fullängdsskivor (inklusive den nya) och en samlingsskiva, gjort mängder med turnéer – bland annat på cykel – varit filmskådespelare, spelat in sommarprat och mycket mer.
Nu är det alltså dags för både ny skiva och turné och jag ringde upp för att höra vad de handlar om.
En gemensam galning är titeln på både skivan och föreställningen – vem är galningen?
– Ingen är galningen, eller så är alla galningen. Vi pratar ofta om ”ensamma galningar” när det är någon som har begått ett terrordåd men jag tror det handlar om att vi inte vill förstå de sammanhang som de här personerna verkar inom. All den största galenskapen är gemensam, det gäller inte minst klimatförändringarna, säger Emil Jensen.
Emil berättar att han från början inte hade tänkt ta upp klimatfrågan alls men att den ”läckte in ändå”. Även ett ämne som antirasism menar han är svårt att inte ta upp med tanke på det politiska klimatet.
– Som vanligt blir det också en blandning av musik, komik och lyrik. Jag kommer även att ta med en overhead-apparat så jag kan hålla ett litet föredrag.
Kommer du att koppla föreställningen någonting till valet och det nuvarande politiska läget?
– Ja det känns nästan oundvikligt att inte prata något om det. Men jag valde medvetet att lägga premiären efter valet för att det inte skulle bli för mycket fokus på det. En grundtes i föreställningen är också att varje dag är en valdag och att varje promenad är en Prideparad. Vi stirrar oss blinda på rösträtten på valdagen och glömmer att vi har rösträtt varje dag –
rätt att använda rösten.
– Jag vill också lansera begreppet yttrandetrygghet, vi pratar så mycket om yttrandefrihet men för mig handlar det även om förutsättningarna att alla ska kunna känna sig trygga att säga vad de vill säga.
Med sig på scenen kommer Emil att ha samma musiker som spelar på skivan, bland annat Stockholm Strings. Han berättar också att en skillnad med den här skivan gentemot tidigare är att den i väldigt hög grad har skapats tillsammans med de som medverkar, under en väldigt kort tid.
– Att vi skapade skivan tillsammans utan någon ledare känns också symboliskt viktigt. Många säger att ”det där är en fin tanke som inte funkar i praktiken” – men jo, det är en fin tanke som också funkar i praktiken.
Det har inte varit svårt att släppa kontrollen över låtarna?
– Nej, jag tycker faktiskt inte det. Jag tycker att det både blir bättre och roligare när man gör saker ihop. Alla växer i processen, vilket låter som en typisk företagsklyscha, men det stämmer faktiskt. Det talas så mycket om tillväxt – men det finns andra sätt att växa där vi inte behöver tära på jordens resurser.
Du gör ju alltid så många olika saker: pratar i radio, skriver krönikor, skriver låtar och så vidare. Tänker du aldrig att det skulle vara lättare att bara hålla dig till en grej?
– För de som ska marknadsföra mig skulle det säkert ha varit det, men för mig har utgångspunkten alltid varit vad jag vill uttrycka, vilket har resulterat i många olika former.
– En låt kan få mig att känna att jag inte är ensam om att vara ensam, medan mellansnack och krönikor kanske passar bättre för globala och politiska frågor.
Har det hänt någon gång att en idé som var tänkt till en krönika blev en låt istället eller vice versa?
– Innan var det vattentäta skott, men inför förra skivan så började jag tonsätta ett mellansnack – så nu känns det som att jag har gått varvet runt och kan låta gränserna flyta ihop mer.
När du började spela in musik, i mitten av 00-talet, upplevde jag att det var ganska ovanligt med artister som vågade vara både politiska och pretentiösa. I dag tycker jag inte att det känns riktigt så längre, har du märkt av någon sådan skillnad?
– Jag håller med. Nu vågar fler och fler ta upp politik i sitt artisteri vilket jag tycker är jättebra. Men i början kände jag att det fanns ett tomrum, bara att ha ett budskap i låtarna kunde anses pretentiöst. Det var heller nästan inga som pratade mellan låtarna och mellansnacket tycker jag fortfarande är lite outforskad mark.
Apropå mellansnack, var det något som kom naturligt när du började spela live eller var det något som formades med tiden?
– Jag testade att använda mellansnack tidigt, fast jag tyckte att det var skitläskigt. Men jag har alltid dragits till det jag inte riktigt vågar eller behärskar. När jag gick i skolan tyckte jag alltid att det var läskigt att hålla föredrag, det är lite därför jag har med en overhead-apparat på scenen i den här föreställningen.
Jag tycker att du alltid har haft en otroligt stark förmåga att sprida hopp omkring dig. Samtidigt är det så mycket i världen idag som känns hopplöst. Vad gör du för att själv finna hopp i tillvaron?
– Jag har vuxit upp med citatet som säger: ”Även om jorden gick under i morgon skulle jag fortfarande plantera ett träd i dag”. Jag tänker ofta att det hoppfulla ligger i handlingen och agerandet. Det är svårt att tänka sig ur hopplöshet.
– När jag gjorde min cykelturné för ett antal år sedan så hade jag redan då en ganska dyster syn på miljöförstöringen, men genom att göra något praktiskt fick jag ändå hopp. Och det hoppet blir ännu starkare när människor går ihop och gör saker tillsammans.
