Energi

Folkteatern sätter upp ”Dogville”

Mats Bäcker | En scen ur Dogville.

Lars von Triers film Dogville har blivit både hyllad och ifrågasatt. Nu sätter Folkteatern upp en scenversion av filmen. Syre Göteborg har pratat med pjäsens regissör Frida Röhl om rädslan för det främmande, grupptillhörighet och om att skapa ordning i kaos.

Dogville handlar om den unga kvinnan Grace som är på flykt från maffian och som kommer till den lilla byn Dogville. Byinvånarna ger henne ”mat, tak över huvudet och en säng att våldta henne i” som det står i Folkteaterns beskrivning av pjäsen.

Själv såg jag filmen för många år sedan men kommer mindre ihåg handlingen än själva formen, som är speciell på det sättet att alla hus och scenerier är ritade på golvet i en studio.

Frida Röhl säger att hon också mindes formen mer, men att när hon nu läste teatermanuset så var det framför allt handlingen som hon fastnade för.

– Det är en obehaglig berättelse om ett samhälles svårighet att ta emot det främmande. Det handlar också om förskjutningar av värderingar som sker successivt, samtidigt som det är en väldigt spännande pjäs, säger hon.

Scenversionen är skriven av den danske dramtikern Christian Lollike, men sedan har Frida Röhl och hennes team ”skruvat den ytterligare ett varv” för att den ska kännas ännu mer aktuell. Huvudrollen som Grace spelas av Andrea Edwards. som även syntes i Folkteaterns uppsättning av Doktor Faustus i våras.

Frida Röhl säger att hon rent intuitivt kände att det här var en viktig pjäs att göra just nu.

– Rädslan för det främmande, att låsa folk ute och stänga in sig är viktiga teman i pjäsen men också i vår samtid. Om jag tittar i backspegeln tycker jag mig se att det har skett ganska många förskjutningar de senaste åren. Det som förut sågs som onormalt accepteras nu som normalt.

Vi pratar en del om flyktingvågen 2015 och hur det som hände då, när flyktingar först togs emot med öppna armar men sedan ifrågasattes och sågs som ett problem kan jämföras med det som sker i Dogville.

– Men det handlar också om den mänskliga tudelningen, säger Frida Röhl.

– Att vilja vara en människa som står för en massa goda ideal, men samtidigt leva på ett sätt som går på tvärs med det. Den tudelningen är en slags kris och jag tror att lösningen på den krisen ganska ofta är att söka sig till en grupp och stärka sin självkänsla genom gruppen. Det är vad invånarna i Dogville gör och det är kanske också vad vi gör när vi går med i olika Facebook-grupper för att visa vilka goda människor vi är innerst inne.

Hon menar att anledningen till den här krisen är att det saknas en större politisk vision ”som handlar mindre om vem jag är och vad jag tycker och mer om vad vi:et behöver”.

– Den visionen kanske kommer att innehålla uppoffringar, men det är få politiker som vågar prata om det eftersom man ser så kortsiktigt.

Frida Röhl har regisserat Dogville, hon är också konstnärlig ledare för Folkteatern där hon har satt upp flera andra pjäser som Revisorn och Den goda människan i Sezuan
Frida Röhl har regisserat Dogville, hon är också konstnärlig ledare för Folkteatern där hon har satt upp flera andra pjäser som Revisorn och Den goda människan i Sezuan.Foto: Lina Ikse

Frida Röhl skrattar till lite när jag frågar henne om likheterna mellan den här pjäsen och den förra hon regisserade, Bertholt Brechts Den goda människan i Sezuan, eftersom hon menar att alla journalister har ställt just den frågan. Själv hade hon inte tänkt så mycket på det förrän folk började fråga, men säger att det självklart finns likheter. Som hur individen påverkas av gruppen samt teman som ondska, godhet och att försöka vara en bra människa i en mindre bra värld.

– Von Trier är väldigt inspirerad av Brecht, framför allt i Dogville. Men om Brecht hade svaren så har von Trier inga svar. Han visar upp jävligt jobbiga aspekter av mänskligheten och sätter dem under förstoringsglaset, men han ger oss ingen klar lösning av vad vi ska göra med det. På det sättet skulle jag kalla honom mer intuitiv, emotionell och kaotisk medan Brecht är mer strukturerad och ordningsam.

Hon säger också att hon i regin av båda pjäserna medvetet har försökt att jobba mot detta. När hon regisserade Den goda människan i Sezuan ville hon ”röra till Brecht” medan hon i Dogville snarare har varit mån om att göra formen så precis och strukturerad som möjligt.

– Jag tror ondska ofta formerar sig i strukturerade former. Vi skapar regelverk och system för att försvara och normalisera det som är ont. Kanske var det vad som hände hösten 2015, vi skapade en regel som sa att vi inte kan ta emot fler flyktingar än övriga Europa och då kunde vi försvara vårt beteende med den regeln.

När jag frågar henne vad hon vill att publiken ska bära med sig från pjäsen svarar hon först att hon tänker väldigt lite på det och att publiken säkert kommer att associera utifrån sina egna erfarenheter. Men sen säger hon ändå att hon hoppas att publiken ska få med sig en viss känsla eller atmosfär.

– Det är lite vilda västern kan man säga – det är skönt men samtidigt djupt obehagligt och beklämmande. Men inte obehagligt på det sättet att man inte vill vara där. Man vill ändå veta hur det ska gå.

Dogville hade premiär på Folkteatern i lördags och spelas fram till den 12 december.