Min gammelmorfar föddes i Vallo della Lucania, en liten stad i södra Italien, i Basilicata. Familjen ägde några olivträd; det fanns inte tillräcklig med mark för att försörja nio syskon. Han tog värvning i armen, en bror blev präst och de andra bodde kvar på gården utanför staden och levde av det som jorden gav.
Han deserterade från armen och utvandrade, hamnade i Montevideo och bildade en familj, vår familj. Morfar, en av sju syskon, blev läkare och veterinär. Han gifte sig med mormor, som var dotter till spanska invandrare. De skrev till de italienska släktingarna och skickade lite bilder. Sedan kom kriget och korrespondensen upphörde.
En av mina äldsta kusiner, Pablo, läste till präst och skickades till Rom för att vidareutbilda sig. Han åkte till Vallo della Lucania och hittade i telefonkatalogen flera med samma efternamn som vi – di Vietri.
Han ringde och förklarade på knackig italienska att hans gammelmorfar hade utvandrat därifrån och han ville träffa dem om de var släktingar. De hade, som nästan alla andra i byn, släktingar i Argentina och Uruguay, men det var länge sedan de hade haft kontakt. Han kom och blev mottagen av en äldre herre med barn och barnbarn, alla var nyfikna och ville se om han möjligen var en avlägsen släkting. Bilder togs fram och gamla brev. De sade att detta var sista bilden som de fått från Montevideo, och undrade om han kände igen någon.
Och Pablo såg en ung officerare klädd i flottans gamla uniform som gifte sig med en vacker brud. Officerarna gjorde honnör med sina sablar. Och han kände väl igen paret som gifte sig: det var hans föräldrar och året var 1938, han föddes två år senare, 1940. Det blev ett mycket tårfyllt återseende för alla, nu skulle han berätta allt som hade hänt familjen i Uruguay.
Våra kusiner ser med fara hur det nya Italien har tappat sitt minne och hur flyktingar som flyr från krig och fattigdom avvisas. På slutet av 1800-talet utvandrade hundratusentals italienare, som min gammelmorfar. De flydde från fattigdomen, eviga krig och en mörk framtid för deras barn.
På samma sätt som svenskarna hamnade i USA, som Wille Moberg beskrev i ”Utvandrarna” hamnade italienare i USA och Sydamerika. Buenos Aires och Montevideo har fler invånare med italienska pass än många italienska städer.
I Italien jagas nu romer från Rumänien och Albanien på öppna gatan och till och med fotbollsspelare av afrikanskt ursprung måste stå ut med glåpord och förolämpningar.
Mina kusiner säger med glimten i ögat: ”Nu har Juventus värvat Cristiano Ronaldo och han är inte helt vit, få se om de vågar säga något om honom.” I paradoxens namn måste man säga att syditalienare med sin mörka olivfärgade hy mer liknar afrikaner än de blonda italienare som ofta härstammar från germanska stammar som blev medborgare under Romariket.
Det blandade Italien har varit ett exempel på samspel, på skönhet, på harmoni. Nu håller det på att förvandlas till det som Mussolini drömde om, ett land som vill tillbaka till sin forna maktposition och som inte tvekar om att använda krig och våld som metod.
Vi italienska ättlingar i hela världen hoppas att de goda krafterna ska segra och att Italien återigen ska bli det solidariska landet som förstod lidande och misär och som öppnade sin famn till de förföljda.
Ahmed Ajam som satt oskyldig i Guantanamo i 13 år och som numera är politisk flykting i Montevideo, har nu öppnat en affär för att sälja baklava och arabisk mat.
Argentinas senat sa nej till lagen som skulle garantera kvinnorna rätten till lagliga och trygga aborter.
