Vi kunde ha agerat tidigare, men valde att inte göra det. Nu har vi ingen annan utväg än att förändra hela samhället i grunden, sade klimatforskaren Kevin Anderson när han besökte Göteborg under sin cykelturné genom Sverige.
– Jag har inte ätit någon lunch idag.
Kevin Anderson står nedanför scenen i Göteborgs litteraturhus och äter en banan. Han har cyklat från Halmstad och har precis hunnit fram till en publik som tålmodigt väntar i stolsraderna. Det har varit en lång tur, med både dåligt väder och en strulande cykel.
– Vanligtvis cyklar jag mellan 32 och 35 kilometer i timmen, så vi planerade allting utifrån det. Ingen extra tid för att ta sig ut ur städerna med alla trafikljus, för att kissa i skogen, för att äta lunch. Ingen tid för regn eller misstag.
Kevin Anderson är en av Storbritanniens mest namnkunniga klimatforskare och just nu också gästprofessor vid Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet. I juni är han ute på en cykelturné i Sverige för att uppmärksamma och inspirera människor att agera i klimatfrågan.
Turnén, som går under namnet The swedish carbon cycle, är en del av det större projektet The Swedish carbon budget challenge, där svenska kommuner, län och regioner kan få sin lokala koldioxidbudget beräknad. Under turnén träffar Anderson både medborgare och beslutsfattare och när turen har kommit till Göteborg är lokalen fullsatt.
Fullkomligt misslyckande
Kevin Anderson har gjort sig känd för att inte skräda orden när det gäller klimatfrågan, och kvällens föreläsning är inget undantag.
– De första klimatrapporterna från FNs klimatpanel kom 1990. Ända sedan dess har vi vetat vad vi behöver göra åt klimatförändringarna, och ändå har vi fullkomligt misslyckats i 28 år.
Han uttalar orden med stort eftertryck. På engelska låter det ännu mer allvarstyngt: ”We’ve had complete and utter failure for 28 years.”
Det är viktigt att vi påminner oss själva om det här, menar Kevin Anderson. Vi måste vara ärliga med var vi befinner oss.
– Om vi inte är ärliga, hur ska vi då kunna lösa problemet?
Systemförändring krävs
– Klimatförändring innebär systemförändring. Så var det inte 1990 – vi kunde ha löst det här med koldioxidskatter och lättare regleringar. Men vi valde att inte göra någonting annat än att titta på när utsläppen gick upp, säger han och fortsätter:
– Nu har vi så lite kvar av koldioxidbudgeten att vi måste förändra våra normer och paradigm. Saker som vi tycker är rimliga och normala i livet måste vi ifrågasätta.
Enligt FNs klimatpanel IPCC har mänskligheten runt 750 miljarder ton koldioxid kvar att släppa ut om vi ska ha en hyfsad chans att nå tvågradersmålet. Det, förklarar Anderson, innebär för Sveriges del att vi måste minska utsläppen med 10–15 procent varje år. År 2025 ska de ha minskat med 70–75 procent.
Att nå Parisavtalets ambition om en global temperaturökning på max 1,5 grader är redan för sent, tror Kevin Anderson.
– Det är en väldigt sorglig sak att säga, men tyvärr tror jag att det är där vi befinner oss.
En ny ekonomi
Det är en enorm utmaning att ställa om samhället, säger Kevin Anderson, men ingen omöjlighet. Han radar upp åtgärder som skulle behövas: kraftigt minskat flygande, billösa städer, elektrifiering av samhället, ständigt förbättrad energieffektivitet, passivhus som standard för alla nya byggnader, rejält förbättrade möjligheter till virtuell kommunikation.
Och, kanske viktigast av allt, ett ekonomiskt system som är anpassat efter den rådande situationen och planetens gränser.
– Vi måste tänka om kring ekonomi. Det är ganska spännande eftersom vi i princip måste börja med ett blankt papper, men det är förstås också väldigt skrämmande eftersom det just nu ser ut som om vi kommer att misslyckas.
Rättviseaspekten glöms bort
Det allra mest effektiva på kort sikt vore att via lagstiftning tvinga världens “hög-utsläppare” att förändra sin livsstil, menar Anderson.
– Idag står tio procent av världens befolkning för 50 procent av utsläppen. Om den här gruppen minskade sina utsläppsnivåer till den genomsnittliga europeiska invånarens skulle de globala utsläppen minska med en tredjedel – även om de övriga 90 procenten inte gjorde någonting alls. Är det för mycket begärt? Det tycker inte jag.
Just rättviseaspekten av klimatfrågan diskuteras allt för sällan, enligt Kevin Anderson. Parisavtalet slår fast att bördan ska fördelas rättvist och att fattiga länder ska få längre tid på sig att ställa om.
– Men inget land bryr sig om rättvisa, även om vi alltid skriver under på att vi gör det. Sveriges klimatlag tar till exempel inte alls hänsyn till det.
Sverige har ett ansvar
Sverige ligger ofta i topp när länders klimatarbete rankas, men Kevin Anderson är inte särskilt imponerad.
– Sverige har ett rykte om sig att vara ett progressivt land, som säger sig bry sig om klimatförändringarna. Men sedan 1990 har det inte skett någon minskning av utsläppen.
Det duger inte, menar han.
– Sverige är ett väldigt inflytelserikt land i världen och människor förväntar sig nu att ni ska ta på er ledarskapet. Ni har en historia av att ha varit ett progressivt land, och därför har ni ett ansvar.
