DEBATT. Jag lärde mig nyligen att till och med Ester Blenda Nordström, som bland annat var en inspirationskälla till Astrid Lindgrens historier om Pippi Långstrump, påverkades av sin tids rasism och därför glömdes bort efter andra världskriget. Så lätt är det alltså att gå på främlingsfientliga stämningar när omgivningen är sådan. I dag händer det igen. Jag säger – som miljöpartist – allt oftare: högerpopulistiska partier har lyckats brunfärga det politiska spektret. Kanske deras främsta (värsta) framgång hittills.

Men vi har, till stor del, oss själva att skylla. På snarlikt sätt som Trumps Amerika tidigare skeppade iväg de tråkiga och farliga jobben till Kina, mot att få billiga varor, har Sverige automatiserat till en ”billigare” produktion. Vi i MP har inte lyckats tillräckligt bra med vårt budskap om beskattning av maskiner i stället för människor samt jobb inom infrastruktur, vind- och solenergi.

Det känns som om människan knappt får existera längre. Ett exempel: i andra länder jobbar många människor med service på järnvägsstationer. Men på till exempel Falu resecentrum står bara en ofta kaputt biljettautomat. De flesta toaletter är låsta och hur öppnar en icke-it-kunnig människa de tre andra? I kiosken intill kan en duktig invandrarkille hjälpa till, men bara fram till 18.30.

Att vi avskaffat otaliga manuella jobb är en viktig anledning till integrationsproblemen. ”Du måste ha utbildning!” Det håller MP med om, men nysvenskar hamnar alltför ofta utanför, en del unga satsar på en kriminell karriär, nynazister och deras svans får anledning att peka finger och till och med inta gatorna i Borlänge, Falun och nu Ludvika.

En annan anledning är hur man resonerar om lönesänkningar och liknande efter ekonomiska kollapser – då (1929) och nu (2008). Förlusterna vältras över på fattigare länder – och människor. Jobba och stressa med låg lön i hemtjänst och städning. Offentliga sektorn har ”inte råd” att anställa tillräckligt många med rimlig lön – och utbildning. Jag kallar det ”red is the new black”. Att betrakta arbetarklassen med rasistiska förtecken kan bli nästa steg. Medan de flesta rika blivit rikare. MP måste vara ett parti som vägrar acceptera dessa klyftor.

Då – för länge sedan – sändes folk till koncentrationsläger. Nu skickas unga män – som kunde varit en god resurs här – tillbaka till Afghanistan, ett land de kanske aldrig upplevt. ”Shame on us!” Skäms. En tysk intellektuell skrev då om sitt hemland: ”Vi är ett fattigt, fattigt land.” Kanske det, efter kraschen 1929. Är vi – nu – ett fattigt, fattigt land som inte klarar av att hjälpa?

Denne tysk, Kurt Tucholsky, begick senare självmord i Sverige. Ett land som nu håller på att begå moraliskt harakiri i tron att vi saknar resurser. På vad är vi fattiga?

Nyfascisterna försöker skylla krisen på invandring, det urgamla knepet att sparka neråt på den som är i underläge. Varför inte rikta uppmärksamheten uppåt? I Sverige har antalet miljardärer ökat till 184. Om vi visade politiskt mod och förmögenhetsbeskattade enbart dessa med ynka 1,5 procent skulle staten få in resurser till ytterligare cirka 44 000 nya sjuksköterskor, eller lärare. Jobb som behövs – möjliga att matcha ihop med många nysvenskar. Jag är villig att betala mer i skatt.

2015 såg jag Svenska kyrkans slogan på ett tåg: ”We need no boundaries, we need solidarity.” Vi behöver inga gränser, vi behöver solidaritet. Vi i Miljöpartiet håller med. Låt oss börja där. Allihop.

I ett reportage i DN nyligen intervjuades Christian Sonesson, kommunstyrelsen ordförande i Staffanstorp, om kommunens planer på så kallade grindsamhällen, eller gated communities. I ett samhälle där gängvåldet blivit vardag motiveras detta med att vad Sonesson kallar ”fysisk säkerhet” ska tänkas in redan vid anläggning av nya bostadsområden. ”Ett bostadsområde för de som värderar trygghet, helt enkelt” säger han. Ett påstående som kanske låter rimligt för en del, men som döljer en skev människosyn bara man skrapar på ytan. För trygghet är något alla värderar, och att börja bygga fysiska murar är inte ett sätt att skapa fysisk trygghet. Det om något har väl historien ändå visat? 

Grindsamhällen är ett symptom på folks rädsla, inte ett logiskt sätt att skapa trygghet. Att så är fallet tydliggörs av att Staffanstorp är en av landets tryggaste kommuner. Det är alltså inte faktisk brottsstatistik i kommunen som gör att man väljer att agera så här – det är ett tänkt hot. Att det pågående gängvåldet orsakar oro och rädsla hos människor är naturligtvis inget konstigt, och oavsett om rädslan har en rationell förankring i verkligheten eller inte bör den tas på allvar. Men – den politiker som menar allvar med att skapa trygghet involverar naturligtvis alla medborgare, och utgår från en människosyn där allas trygghet är lika viktig. Grindsamhällen är motsatsen till det: en föreställning om en lösning, där en liten del av samhället som har råd ska skyddas från ”de andra”, som man tänker sig är farliga och inte vill dela sitt samhälle med. 

Rent praktiskt passar grindsamhällena väl in i den politiska strömning vi ser just nu, med kraftigt ökade klyftor och social oro som högern i sedvanlig ordning hanterar med ökad övervakning, fler väktare, ökad misstänksamhet, än mer segregation. Den som tillhör ”rätt” grupp har naturligtvis inget att oroa sig för, och ska skyddas från den som tillhör “fel” grupp. Grindsamhällena blir en manifestation av allt det där: vi låser ute ”de farliga” och ”de misslyckade” – de som bara har sig själva att skylla för att de inte visat sig värdiga en plats bland de mer lyckligt lottade. Trots att vi alla vet att precis alla människor värderar trygghet. Grindsamhällen och den ökade övervakningen är en förenkling av något komplicerat, en åtgärd som i längden bara leder till mer polarisering, större klassklyftor och ökad segregation. 

Det påstås ofta att vem som helst ska kunna få tillgång till de här grindsamhällena, oavsett etnisk bakgrund, hudfärg eller religion. Att det inte alls handlar om att göra skillnad på folk, för alla ska ha samma möjlighet att köpa sig en plats i parallellsamhället. Men det väsentliga särskiljandet på folk och folk sker via sparkontot och kreditvärdet: de allra flesta kommer aldrig att ha råd. I praktiken är det dessutom en omöjlighet. Om alla levde i ett grindsamhälle hade grindsamhället helt enkelt inte funnits. Det ingår i själva idén om att bygga murar att göra skillnad på folk och folk utifrån ett socioekonomiskt perspektiv. Och det är ju inte så svårt att föreställa sig vilken del av folket de här grindsamhällena är till för. 

När Christian Sonesson, likt många andra långt ut på högerkanten, hävdar att samhällskontraktet är brutet eldas polariseringen på. När detta påstås bör det följas av en redogörelse för på vilket sätt det brutits – och i synnerhet på vilket sätt det kan återupprättas. Något sådant får vi inte av varken Sonesson och högern. Istället blir visionen att stänga in folk på alla möjliga sätt: de rika i grindsamhällen och de fattiga i fängelser. Idén verkar vara att när alla placerats bakom rätt mur är tryggheten och stabiliteten säkrad. Var person på sin rättmätiga plats.

Vi behöver inte grindsamhällen. Vi behöver inte ökad övervakning. Vi behöver en politik som tar alla människors trygghet på allvar och som hittar lösningar som skapar trygghet för alla. Vi behöver en politik som stärker samhället, inte splittrar det, och som minskar polarisering och socioekonomiska klyftor. 

Jag skulle vilja påstå att Sverige har en helt fantastisk lagstiftning vad gäller grundläggande utbildning. Skollagens 4:e paragraf anger syftet med utbildningen till att främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Andra stycket slår fast att “Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”.

Detta så kallade kompensatoriska uppdrag ledde till att Sverige under lång tid hade en av världens allra bästa och jämlika skolor. Vilken utbildning ens föräldrar hade, hur gott ställt man hade det hemma eller vilken skola man gick på var inte avgörande för ens skolresultat. Dessutom gick barn från olika bakgrunder och samhällsklasser tillsammans.

Nu har det gått 30 år sedan skolan först kommunaliserades och därefter kommersialiserades med friskolereformen och svensk skola har blivit en av de mest ojämlika i den rika delen av världen. I Leah Glassows avhandling från Göteborgs universitet nu i år kan man se att välutbildade lärare i hög utsträckning väljer att undervisa priviligierade elever och vice versa. Trenden är ökande. Det är uppseendeväckande att vi i hennes internationella studie hamnar i mitten av skalan när hälften av de 44 jämförda länderna är utvecklingsländer. 

I dagens Sverige går numera etniska svenskar för sig och gör bra ifrån sig. Första- och andragenerationsinvandrare gör statistiskt sett dåligt ifrån sig och gapet mellan grupperna är enormt, bland de allra största i OECD. Även här är trenden nedåtgående enligt PISAs stora skoljämförelse, som släpptes 5 december. Forskaren Tobias Hübinette skriver i en kommentar “Resultatskillnaden i exempelvis matematik ligger på hela 50 poäng för Sveriges del att jämföra med OECD-genomsnittet som uppgår till 21 poäng. Och medan 20% av de majoritetssvenska eleverna inte uppnår nivå 2 i matematik så handlar det om hela 40% av andragenerationseleverna och närmast osannolika 52% av invandrareleverna och även dessa skillnader är betydligt större i Sverige än OECD-genomsnittet”.

Ett annat intressant resultat från PISA-studien är att det går bättre för elever vars föräldrar är involverade i barnens skolarbeten men att allt färre skolor tar föräldrakontakt för att diskutera barnens skolresultat. Detta är en erfarenhet som många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar och sjukdomar kan vittna om. Man ses som ett arbetsmiljöproblem istället för en källa till viktig kunskap om eleven.

Och på tal om funktionsnedsättningar, föräldranätverket Rätten till utbildning har fått fram statistik som visar att var tredje elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som utgör ungefär 10 procent av elevunderlaget, inte klarar gymnasiebehörighet, jämfört med 10 procent hos rikssnittet. Skulle man räkna bort elever med funktionsnedsättning och sjukdomar som astma, allergi eller förvärvade hjärnskador skulle troligen gapet mellan etniska svenskar från socioekonomiskt stabila hem bli än mer avgrundsdjup.

DEBATT. Tidöpartierna har tagit en rad beslut om hur vissa för dem obehagliga personer ska behandlas:

Bristande vandel ska utgöra skäl för utvisning ur riket. Kraven på ”hederligt levnadssätt” ska skärpas för rätten att vara i Sverige. Gäller alltså framför allt utländska medborgare. Dessa personer ska förvaras långa tider i läger.

Offenliganställda, som kuratorer och bibliotekarier, ska uppmanas ange misstänkta personer. På dessa grunder ska personer utvisas inte bara på grund av brott utan även på grund av ”andra brister i levnadssättet”.

Efter Sveriges misslyckade och katastrofala angrepp på Ryssland 1741 (Frihetstiden) utfärdades något liknande:

”Alle judar, Savoyarer, Lindansare, Comedianter, med flere Gycklare, Tartarer och Zigeuner som med ogudacktighet, Spådomar, Lögn och Tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet skola förwisas utur riket.”

Återigen har en representant för SD (riksdagsman) förklarat att judar inte är svenskar, vilket han påstår är en syn som hela SD delar. Främlingsfientlighet då som nu.

”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv” (3 Mos. 19:33-34).