Energi · Omöjliga intervjuer

Du är en illusion

Jaget – finns det eller är det bara en illusion? I så fall vems? Tõnis Tõnisson har i en omöjlig intervju samtalat med Mynona Tobor, verksam vid Institute for neuromental research i Mumbai i slutet av innevarande sekel. Såvida det inte är en illusion.

Debatten kring tanken att det mänskliga medvetandet kanske bara är en illusion, den har pågått mycket länge. Vi har bett Mynona Tobor, verksam i Mumbai (Bombay) vid Institute for neuromental research – berömt för professor D Chowdhurys banbrytande forskning – att hjälpa oss reda ut begreppen.

Vi sitter i ett rum på Kungliga Vetenskapsakademien i Frescati, där den indiska forskardelegationen snart ska göra en vetenskaplig presentation. Mynona Tobor är en av deltagarna, som vi har fått tillstånd att intervjua. Professor Chowdhury själv var tyvärr förhindrad.

Tönis Tönisson: Vad var det egentligen som gjorde att man började anse att medvetandet – eller ännu värre, vår jag-upplevelse – sannolikt är illusioner?

Mynona Tobor: Det låg förstås flera neurovetenskapliga rön bakom, men den verkliga igångsättaren var nog hjärnforskaren Benjamin Libet och hans experiment för nästan ett sekel sedan, i slutet av 1900-talet. Libet visade att det medvetna beslutet att handla, det kommer paradoxalt nog efter själva handlingen.

TT: Det låter ju milt sagt vansinnigt – man börjar alltså med att handla, och sen beslutar man sig för att handla, i efterhand. Hur går det ihop?

MT: Det är just detta som debatten handlar om. Men resultatet av Libets försök är entydigt. Liknande försök har gjorts många gånger sedan dess, med samma resultat. Ingen tvivlar på de vetenskapliga resultaten, i sakfrågan är alla överens.

Gör först och tänker sen

TT: Hur såg experimentet ut?

MT: Förenklat kan vi beskriva principen ungefär så här. Du som försöksperson sitter på en stol, med fingret på en strömbrytarknapp. Du ska trycka på knappen, men du får själv besluta när du vill trycka. Och hela du – armen, handen, fingrarna, huvudet – har försetts med en mängd elektroder, som registrerar alla nervimpulser i din kropp på en diagramskrivare.

 

”De menade att något så märkligt som upplevelsen att finnas till, att vara ett jag, inte kan reduceras till enkla fysiska fenomen i stil med nervimpulser och elektroner.”

Och nu fattar du beslutet att trycka. Tidpunkten för beslutet registreras. Knappen trycks ner.

TT: Hur kan man registrera tidpunkten för mitt beslut? Det är ju något subjektivt, något som bara jag kan veta?

MT: Jo, det var en svårighet, men Libet hittade på en rätt listig lösning. Och senare forskare använde ännu noggrannare metoder.

Hur som helst, efteråt visar diagrammet att nervimpulserna till dina fingermuskler gick ut långt före ditt beslut, cirka 500 millisekunder före den punkt i tiden då du bestämde dig för att trycka på knappen. 500 millisekunder, en halv sekund, det låter inte mycket, men i nervsignalernas snabba värld är det en liten evighet.

TT: Så vem var det då som i själva verket tryckte på knappen, om det tydligen inte var jag?

MT: Vi kan se saken så här, bildligt. Du har två jag – först ett kroppsjag, som består av alla dina organ och kroppsfunktioner, inklusive hjärnan – och sen ett medvetandejag, som bara består av ditt medvetande. Det var uppenbarligen kroppsjaget som tryckte på knappen, trots att medvetandejaget anser sig vara den som tryckte.

När du bestämmer dig för att trycka på knappen är valet redan gjort. Foto: Stefan Bladh/TT

Det mesta är omedvetet

TT: Betyder det att medvetandet är helt irrelevant?

MT: Nej då, medvetandet har många mycket viktiga funktioner. Däremot fungerar medvetandet inte som en igångsättare, vilket vi felaktigt upplever, utan bara som ett slags loggbok. Den bokför i efterhand det viktigaste av det som kroppsjaget har gjort och upplevt.

TT: Så allt det som vi medvetet upplever, det har redan hänt – och vi var inte ens medvetna om att det hände, när det hände?

MT: Precis. Lejonparten av det som du gör och upplever, det gör du omedvetet.

TT: Vad menar du med ”lejonparten”?

MT: Om jag säger 98 procent, så är det förstås en siffra gripen ur luften. Men den vill visa att den helt dominerande delen av alla dina kroppsliga aktiviteter och upplevelser är omedvetna. Och att bara en liten bråkdel, kanske i stil med 2 procent, bokförs i efterhand i medvetandets loggbok.

TT: Så du menar att min känsla av att saker och ting händer i nutid, att den också är fel? Att min upplevelse av att jag är den som håller i taktpinnen just nu, att den är en missuppfattning, en illusion?

MT: Ja. Och då står vi lustigt nog inför den omvända världen, filosofiskt sett. Tidigare har ju vissa filosofer menat att det vi uppfattar som verklighet är en illusion. För det enda som du säkert kan känna till är dina sinnesintryck av verkligheten, till exempel av träd och hus, men inte om träden och husen dessutom faktiskt existerar.

TT: Talar du om den där idén som brukar kallas solipsism, alltså tanken att det enda som jag kan bevisa är att jag själv existerar, men att all verklighet utanför mig kanske bara är illusion, ett hjärnspöke i mitt huvud?

MT: Precis. Och nu har vi plötsligt den motsatta situationen – att det inte är verkligheten utanför dig som är illusionen, utan du själv!

Fungerar ändå

TT: Spelar det någon roll för mig om mitt jag är en illusion?

MT: Nej, knappast, du tycks ju fungera alldeles utmärkt ändå. Men många filosofer blev väldigt irriterade. De menade att något så märkligt som upplevelsen att finnas till, att vara ett jag, inte kan reduceras till enkla fysiska fenomen i stil med nervimpulser och elektroner.

TT: Vad är din egen åsikt?

MT: Det är inte min uppgift att ha åsikter. Jag rapporterar bara och analyserar.

TT: Jaså? Får jag fråga, vad är det för sladd som kommer från väggen och som går in i något slags kontakt i ditt bälte?

MT: Den? Det är bara en fiberkabel. Den går till molnet. Vid intensiv datakommunikation räcker wifi inte riktigt till – intervjuer kan ju leda till infernaliskt intrikata frågor! Som terminalrobot har jag begränsad individuell kapacitet, men via fiberkabeln får jag tillgång till hela molnets minnesbank och datakraft.

TT: Visst, det låter pampigt värre. Ändå vet vi båda två vad det är som gör att din professor D Chowdhury skickar fram en robot för att intervjuas i svenska medier … och avhandla vetenskapshistoria, av alla dammiga ämnen! Hon är förstås livrädd för att få pinsamma frågor om de nya misstankarna om fusk på NRI-institutet och då kanske sumpa chansen till Nobelpriset.

Ja, tack då, Mynona Tobor. Dags att dra ut fiberkabeln!