Nigeria har äntligen haft presidentval. Den sittande presidenten Muhammadu Buhari sitter kvar till oppositionens protester och rapporter om dödsfall, tekniskt strul och hot vid valstationer. Många av landets unga rycker på axlarna och menar att verklig förändring – och förbättring – endast kommer ske när systemet, och gamla makttraditioner, bryts.
NIGERIA/ANALYS Den sittande presidenten Muhammadu Buhari sitter kvar vid makten efter att ha fått 56 procent av rösterna mot oppositionsledaren Atiku Abukabars 41 procent. Buharis regeringsparti All Progressives Congress (APC) – bildat så sent som 2013 som resultatet av en hopslagen allians av de då största oppositionspartierna – befäste samtidigt sin position som Nigerias bärande politiska kraft på bekostnad av oppositionspartiet People’s Democratic Party (PDP).
Observatörer har emellertid många synpunkter: på tonen i debatten och de facto att valet sköts upp med kort varsel. Den sittande presidenten Buhari hade ett gynnsamt utgångsläge, och det i ett läge då Nigeria hade chansen att visa för omvärlden att decennierna som brutal och vanskött diktatur alltmer ebbat ut till ett minne blott. Desto märkligare blir det då att läsa uppgifter och vittnesmål om statsapparaten och hot vid valstationer, rapporter om attacker och fyra dödsfall i södra delstaten Rivers, och till och med om röstköp.
Ung demokrati, ung befolkning
Nigerias alltjämt korta och bräckliga väg genom demokratins snåriga dunge ser heller inte ut att bli särskilt lugnare efter valutgången: den besegrade Abukabar har förkastat utgången och inlett en rättslig process för att bestrida valets juridiska bärkraft.
Spelet om legitimitet riskerar att skymma Nigerias verkliga utmaningar, de förhållanden som varken Buhari eller Abukabar behöver befinna sig i närheten av själva: en tillvaro där korruption slagit hårt mot landets rurala områden och fött en urban tsunami in till Abuja och Lagos, där många stöter på hemlöshet, arbetslöshet och desperation. Abukabars största huvudvärk, resonerar bedömare, torde istället vara hans egen persona och oförmåga att entusiasmera unga resignerade väljare.
Hälften av det oljerika landets invånare är under 18 och ännu inte röstberättigade. Och frågan är hur attraktiva Nigerias ledande politiska figurer – Abukabar, 72, och president Buhari, 72 – kommer vara om de sitter kvar på sina poster och fortsätter att träta mot varandra istället för att fokusera på landets enorma sociala och ekonomiska utmaningar.
Norr mot söder
Nigeria kastade sin sista militärdiktatur på historiens återvinningsstation för
20 år sedan och har en ung befolkning som vuxit upp i ett land med rasande snabb ekonomisk tillväxt och en urbaniseringstakt som saknar motstycke.
Landet förblir dessutom, liksom närliggande Kamerun, i mångt och mycket uppstyckat i ett ”norr” och ”söder”, i ett ”vi mot dom” där religionstillhörighet och etnisk bakgrund fortsätter att spela stor roll. Fastän terrorsekten Boko Harams härjningar och inflytande i landets nordöstra delar har mattats av förblir rädslan och misstänksamheten från stat och militär gentemot minoriteter och systemkritiker utbredd vid sidan om en kvardröjande auktoritär maktradition. President Buharis politiska karriär är rest ur militär ideologi, han deltog i inbördeskriget 1967–1970 och var en av de ledande aktörerna i militärkuppen i december 1983. Fram till 1985 styrde Buhari Nigerias militärjunta.
Röster bortom maktens korridorer, många tillhörande landets miljontals unga, menar att det inte spelar så stor roll vem som utses till president – vederbörande väntas ändå misslyckas med sitt uppdrag, i alla fall så länge det uttalade är att förbättra tillvaron för landets medborgare och ekonomi.
Författaren Chigozie Obioma – född 1986 – menar att Nigerias president måste göra något åt de vidlyftiga gratispremierna som regeringsanställda och deras familjer kan åtnjuta. Och efter det kraftigt sänka – rentav slopa – avlöning av regeringsanställda. Att ha en politisk position i Nigeria är, menar han, ett effektivt sätt att bli rik på och knappast en hållbar situation vid åsynen av landets otaliga socioekonomiska utmaningar.
”Situationen har förvärrats så pass mycket att ingen ung ledare eller någon som tillhör det gamla gardet kan lappa ihop skadan under en mandatperiod. Utan extraordinära insatser kan ingen president göra någon skillnad, oavsett hur goda intentionerna må ha varit”, skriver Obioma i The Guardian.
