← Till Tidningen Global

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Det viktiga vattnet

      DEl 1: Törstens pris
    • Zoom

      Det viktiga vattnet

      DEl 1: Törstens pris

      Vatten är en förutsättning för liv. Trots den vetskapen är framtiden för floder, sjöar och sötvattenkällor inlindad i orosmoln till följd av marknadsintressen, politiska stormaktsdrömmar och dränerade reserver. Men kanske håller den trenden – långsamt – på att vända?

      Det är höst 2017 och efter flera ägnade yrkesår i närheten av Grönlands snabbrörliga glaciärer är geoforskaren Evgeny Podolskiy på jakt efter en lugn plats. Valet faller på ”världens tak”: Himalaya.

      Nära Mount Everest slår han och de övriga ur forskarteamet från Hokkaido University i Japan upp sina tält och installerar seismologisk utrustning längs med glaciärsystemet Trakarding-Trambau i Nepal, det första mätningsprojektet i sitt slag i Himalaya.

      – Tanken var att överse möjligheten att mäta mindre rörliga glaciärers seismologiska aktivitet, säger Podolskiy.

      Omgivningen är majestätisk, utsikten över världens högsta berg hänför. Men mitt i natten väcks de av ekande dån:

      – Is som sprack.

      Podolskiy hoppar ur sovsäcken och kliver ut ur tältet. Mållös lyssnar han till glaciärsymfonin under den stjärnklara himlen. Han behöver inte kasta ett öga på armbandsuret för att förstå det unika:

      – Aldrig tidigare har upprepad glaciär uppbrytning rapporterats nattetid bortom polerna.

      Om ens där.

      Asiens vattentorn

      Bortsett från ett dokumenterat fall i Arktis är nattlig issprickning ett nytt fenomen och ett illavarslande förebud för en halv miljard människor beroende av dricksvattnet som världens tak förser dem med.

      Himalayas glaciäristäcke ruvar på sötvattenreserver som värms upp i sprickor och förser 16 länder – däribland Bhutan, Indien, Kina, Nepal och Pakistan – med dricksvatten via floder och brunnar. Bergskedjan kallas ”Asiens vattentorn”, men sötvattengarantens fasad uppvisar sprickor och framtiden andas politisk roulett.

      ”Aldrig tidigare har
      upprepad glaciär uppbrytning
      rapporterats nattetid bortom polerna.”

      I Indien har planerna på kanaler och dammar i Himalaya funnits sedan 1870-talet då landet var brittisk koloni. Drömmen om att förse södra Indien med dricksvatten från bergskedjan i norr lever vidare i form av ett dammprojekt med en slutnota på 900 miljarder kronor. Törsten efter energi och rent dricksvatten saknar motstycke i ett av världens ekonomiskt och demografiskt snabbast växande länder, och under de kommande decennierna är planen 500 dammprojekt enbart i Himalayaregionen. De flesta i Indien, men planer hörs även från Bhutan, Nepal, Pakistan och Tibet och skulle i uppfylld form göra Himalaya till en av planetens mest fördämda regioner.

      I den politiska verkligheten riskerar dock dessa infrastrukturprojekt att bereda väg för potentiella konfliktytor och gnistor som flammar upp till större eldar i en folktät bergskedja där Kashmir på sistone blivit ett öppet slagfält mellan två kärnvapenmakter. Indien och Kina befinner sig i en ekonomisk fas som kan liknas vid ett framrusande godståg utan bromsar och där ekonomisk tillväxt är det moderna teknologiska tidevarvets ideologiska motsvarighet till Internationalen och där aggressiv resursutvinning är ett medel som helgar målet.

      Men möjligheten att kontrollera och härska över Himalayas vattenleder handlar om något djupare än kortsiktig ekonomisk vinning och stormaktsanspråk. Dammprojekten förkroppsligar drömmen om ett stormaktsbygge. 

      – De här är Indiens nya tempel, sa Indiens första premiärminister Jawaharlal Nehru första gången han stod öga mot öga med Bhakra Nangal-dammen 1956.

      ”Vatten och värme använder sprickor som stigar för att ta sig längre in i glaciärisen”, säger geoforkaren Evgeny Podolskiy. Foto: Sharada Prasad

      Oskyddad is mer utsatt

      Antalet indier som sedan 1947 tvångsförvisats från sina hem till följd av marktvister, förstörda jordar eller olyckor vid landets dammbyggen varierar, men landar aldrig under 16 miljoner (de högsta talar om 40). Dammprojekten i Himalaya omgärdas av frågetecken om skenande slutnotor som betalas med skattemedel, miljöpåverkan och uppenbara korruptionsrisker, men i slutändan tvingas alla till halt vid klimatförändringarnas vägskäl.

      Hösten 2018 redovisade Evgeny Podolskiys forskarlag sina resultat i Geo­physical Research Letters:

      – Det dagliga slitaget kan göra glaciärer bräckligare och få dem att smälta lättare, säger han.

      Forskarlagets resultat visade att instrumenten gav större seismologiska utslag vid plötsliga temperaturskiftningar. Is täckt av damm, skräp och småsten uppvisade mindre aktivitet eller ingen aktivitet alls om glaciärisen täcktes av ett stenlager tjockare än 60 centimeter.

      – Vatten och värme använder sprickor som stigar för att ta sig längre in i glaciärisen, säger han.

      Oskyddad is visar sig vara mer utsatt vid snabba sammandragningar till följd av plötsliga temperaturskiftningar. Således kan skräp, småsten och stoft visa sig vara en oväntad beskyddare av världens glaciärer i klimatosäkra tider. 80 procent av Himalayas glaciäris tros vara oskyddad och därför hoppas Podolskiy att studien blir en dörröppnare för djupare och skyndsamma forskningssatsningar. Att förstå hur årliga sprickor påverkar vattenflödet inom isen är avgörande för att förstå ”Asiens vattentorns” framtid i en värld med föränderligt klimat.

      – Medan jag skrev rapporten slog det mig hur lite litteratur det fanns om värmefrakturer av glaciäris, säger han.

      16 länder får dricksvatten från Himalayas glaciärtäcke. Bland annat Bhutan, Indien, Kina, Nepal och Pakistan. Foto: Alpenglow Expeditions, Adrian Ballinger

      Av jord är du kommen ...

      Vattenfrågan berör alla och frågetecken om planetens långsiktiga sötvattentillgångar sätter fingret på en utveckling som är långt ifrån hållbar. Enligt Living Planet Index pågår massutrotning av sötvattenbaserade arter. I USA och Europa är siffrorna hundra gånger så höga som de förväntade till följd av färre befintliga skogar och våtmarker.

      På andra håll är problemet att grundvattenkällor dräneras. Ett problem större än många anar, enligt hydrologerna David Hyndman och Warren Wood. Deras rapport i Earth’s Future visar att USA belastar atmosfären med drygt 1,7 miljoner ton koldioxid till följd av sinande grundvattenkällor. En siffra som motsvarar den genomsnittliga årsenergikonsumtionen för 250 000 hushåll och släpper ut lika mycket väthusgaser som  USA:s bly-, glas- och zinkproduktion. Ändå vet forskare ytterst lite om global grundvattenutarmnings roll i den negativa klimatutvecklingen, men enligt Hyndman och Woods beräkningar står ”den vita fläcken på forskarkartan” för utsläpp på mellan 10 och 14 ton koldioxid.

      ”I Texas och Kansas
      packar jordbrukare ihop på
      grund av ökenutbredningen.”

      Grundvattenutarmning kommer inte i närheten av koldioxidutsläppens storspelare – kol, olja och jordbruk – men liksom Evgeny Podolskiys glaciärstudie efterfrågar även Hyndman och Wood bättre punktmarkering av vattenfrågan:

      – Vi var ganska förvånade över att det inte fanns någon litteratur på området eller några uträkningar hos (USA:s miljömyndighet) EPA eller (FN:s klimatpanel) IPCC, säger Hyndman.

      Vi har i årtusenden grävt ner oss själva i en grop som ändrade klimatbeteenden riskerar att begrava oss levande i. Isprov från Grönland visar att jordbruket under Mesopotamiens tid bidrog till ökade utsläpp av växthusgaser och alltsedan den industriella revolutionen beräknas jordbruket – som upptar en tredjedel av planetens isfria landytor – ha belastat atmosfären med 135 miljarder ton kol, enligt siffror från Ohio State University i USA. 

      Marker förstörda av erosion, intensivt bete, kalhyggen och plöjning är måhända inte lika färgstarka illustrationer av klimatförändringar som stigande rök ur kolkraftverk, men dess ekologiska konsekvenser är icke desto mindre förödande. Såväl nu som på sikt. Problemet kan illustreras cirkulärt: minskade grundvattenvolymer medför klimatförändringar som bidrar till utbredd torka.

      Ett kostnadseffektivt sätt att bryta cirkeln vore därför att återbörda kolet till jorden.

      ... jord skall du åter varda

      Kolbindande jordbruk framhålls som en nyckel till bättre skördar och återhämtade grundvattenkällor, särskilt i delar av världen där torka och missväxt redan är vardag. Utmärkande för modellen är plöjningsstopp för att växtlighet ska få möjligheten att täcka marker under längre tidsspann.

      På så sätt kan växternas fotosyntes ta in koldioxid från luften, omvandla den till socker och förse jorden med kol så att växterna förmultnar. 

      Modernt jordbruk har inte tid att vänta på att processen ska ha sin gång och  därför hinner kolet inte absorberas av jorden. En lyckad global etablering av kolbindande jordbruk vore ett steg i rätt riktning när det gäller förhoppningen om ett hållbart jordbruk med lättare ekologiska fotavtryck, eftersom atmosfärisk kolreducering är en i tekniskt hänseende dyr uppgift.

      Kolbindande jordbruk ses därför som ett av få billiga alternativ, men knappast tillräckligt i sig. Siffror från University of Aberdeen förutspår att modellen kan lyckas återbörda 13 procent av våra årliga koldioxidutsläpp till jorden. Men kanske är spinoffeffekterna de mest lockande: ökad jordfertilitet, friskare grödor och bättre förutsättningar för vattenlagring. Fortsatt global befolkningstillväxt lär emellertid öka mat- och vattenkonkurrensen med svåra konsekvenser för yt- och grundvattenkällor:

      ”Tillförlitligheten på grundvatten kommer fortsätta att riskera grundvattenutarmning, som redan är ett problem i USA”, fastslår ett amerikanskt forskarlag i en ny rapport om jordbrukets potentiellt långsiktiga påverkan på djupliggande grundvattenkällor.

      – Grundvatten är en fantastisk resurs som finns närvarande nästan överallt och rakt under våra fötter, säger Leonard Konikow, en av rapportförfattarna.
      Han är professor emeritus i geologi och mångårig grundvattenexpert vid USGS (USA:s motsvarighet till Sveriges geologiska undersökning) och skrev 2004 tillsammans med kollegan Eloise Kendy en rapport om grundvattnets globala dilemma. Slutsatserna var allt annat än hoppingivande:

      ”Generellt är grundvattendräneringens magnitud sällan bedömd och dåligt dokumenterad, särskilt i utvecklingsländer och i fuktiga klimat.”

      Det torde inte råda någon tvekan om att naturens rättigheter inte är förenliga med ändlös ekonomisk tillväxt, konsumism, otvungen globalisering och kapitalismens låtgåmentalitet”, skriver författaren och miljöjuristen Davd R Boyd.Foto: Rajesh Kumar Singh/AP/T

      Mångårig torka

      Den industriella revolutionen har orsakat geologiska skred vi varken sett eller förstått konsekvenserna av, men vi sitter än så länge på lyxen att påverka vår egen och planetens framtid. Sedan rapporten publicerades för 15 år sedan har mycket hänt, anser Leonard Konikow. 

      Han menar att det talas mer vatten och blöts och stöts om hur den livsnödvändiga naturresursen ska kunna bevaras och säkras på håll där problem med grundvatten varit känt i årtionden – men där läget förblir akut. 
      – Se på den amerikanska västern, säger han. I Texas och Kansas packar jordbrukare ihop på grund av ökenutbredningen, säger Leonard Konikow.

      När modern bevattningsteknik introducerades i den amerikanska västern var det ett hårt slag mot befintliga vattenreserver. 1930-talets ekonomiska depression sammanföll med en människostöpt miljökatastrof i form av mångårig torka som tvingade desperata bönder att gräva djupare och djupare efter fuktigare jord. Resultatet blev att grundvatten började hivas upp ur ”oceanen under prärien”, Ogallalaakvifern, och det i volymer som fått geologer att tala om en möjlig dränering av en av världens största grundvattenkällor.

      – Läget är fortfarande akut och fastän det stod klart redan på 1980-talet att vi behöver ändra på saker och ting har situationen förblivit densamma, säger Leonard Konikow. 

      Ett sätt att säkra grundvattenreserver och andra sötvattenbrunnar är – liksom vid kolbindande jordbruk – att återbörda den uttömda naturresursen till jorden. 

      Ett annat är att säkra vattnets juridiska status.

      Lika inför lagen 

      Runtom i världen garanterar enskilda staters grundlagar dess invånare rätten till rent dricksvatten och en ren miljö. Frågan om naturens värde – och kanske i synnerhet vattenkällors – är i breda penseldrag ett appendix till vår cementerade inställning till rätten att äga, förvalta och köpa. Debatten om ekosystems rätt till sin egen kropp och en hållbar framtid sammanfaller med världssamfundets oförmåga att tackla klimatfrågan och återkommande fall av inflytelserika marknadsaktörers ohållbara exploatering av naturresurser.

      Författaren och miljöjuristen David R Boyd utgår i The Rights of Nature från den moderna människans syn på naturen: en egendom och varukorg underkastad vår vilja och våra behov. Många juridiska bataljer kommer att behöva utkämpas innan naturen åtnjuter samma rättigheter som företag, skriver han:

      ”Det torde inte råda någon tvekan om att naturens rättigheter inte är förenliga med ändlös ekonomisk tillväxt, konsumism, otvungen globalisering och kapitalismens låtgåmentalitet.”

      På få ställen är lagstiftningen så stark och modern att naturens rättigheter kan mäta sig med ekonomiska intressen. Men lite varstans – däribland i flera amerikanska delstater – erkänns naturen som ett eget slags medborgare med rättigheter, och i bland annat Vermont tar delstatskonstitutionen ett steg längre och konstaterar att ”skogar, naturområden, yt- och grundvatten, fisk- och vilda växter och djur har särskilda naturliga, inneboende och ofrånkomliga rättigheter till rent vatten och ren luft”.

      Floden med rättigheter

      Den 30 augusti 2012 fick en flod för första gången samma rättigheter som en enskild person. Som i så många andra fall när det gäller demokratiska framsteg hände det i Nya Zeeland. 1893 blev landet först med att ge kvinnor rösträtt, de var även först med att ha kvinnor på posterna premiärminister, chefsåklagare och generalguvernör samtidigt, och nu går landet i bräschen när det gäller juridiska skydd av ekosystem.

      ”Kort sagt äger människan
      inte längre Whanganuifloden,
      den äger sig själv”

      Beslutet att ge Nya Zeelands tredje längsta flod Whanganui fullständigt juridiskt skydd föregicks emellertid av sekel av politisk träta. Whanganui konfiskerades mer eller mindre av den brittiska kolonialmakten och maoristammar bosatta utmed floden tvångsförvisades för att ge plats åt timmerindustrier, katolska missionärer och vita nybyggare. Flodens plats i maorifolkets mytologi och sätt att leva var dock av stor vikt i arbetet med Waitangifördraget som slöts 1840 och som gav maorier rätt till förlorade marker. Sedan 2017 representeras Whanganuifloden av två officiella tjänstemän: en från den nyzeeländska regeringen, en från maorisamfundet, en så kallad ”iwi”.

      ”Kort sagt äger människan inte längre Whanganuifloden, den äger sig själv”, skriver David R Boyd.

      Den upprättade ”Whanganuiflodslagen” utmanar också, på ett unikt sätt, det moderna samhällets förespeglingar om sin position i den ekologiska näringskedjan, i det här fallet en flod. Ändå hördes förvånansvärt lite opposition inför parlamentsomröstningen 2017. Istället visade Nya Zeelands beslutsfattare upp en enad front i försöket att mejsla fram embryot till ett banbrytande juridiskt system:

      ”Det är på tiden att vi omfamnar vår tikanga [sedvanliga rättssystem]. Det har för alltid varit vår tikanga att se miljön som berättigad sin egen integritet”, sa Metiria Turei från nyzeeländska Green Party inför omröstningen.

      Liknande rättspolitiska steg har tagits på andra håll i världen: 2008 gavs naturen konstitutionell rätt i Ecuador, i skrivande stund försöker städer i anslutning till Lake Erie i USA att ge sjön likvärdiga juridiska rättigheter, i Indien försöker Högsta domstolen i delstaten Uttarakhand göra detsamma med floderna Ganges och Yamuna, viktiga religiösa vallfärdsplatser för miljontals människor. 

      Vi har miljön, tillade Metiria Turei, att tacka för allt:

      ”Våra liv, vår existens, vår framtid. Och lagen börjar sakteligen att finna vägar för att förstå det kärnkonceptet.”

      Nya Zeelands tredje längsta flod Whanganui fick fullständigt juridiskt skydd först efter sekel av politisk träta. Foto: Govt.nz

      Vattnets värde

      Vattnet har ett bestämt värde i människosamhällen världen över. Ett ekonomiskt, ett annat kulturellt, ett tredje är politiskt. Få industrier och näringar klarar sig utan naturresursen, men det enda värde som i slutändan verkligen betyder något är vattnets geologiska värde. 

      Som i sin tur inordnas i ett större ekologiskt universum.

      Exemplen är många: Den sovjetiska bomullsindustrin dräpte centralasiatiska Aralsjön med dammar, gifter och torka. Expansivt jordbruk och gruvnäringar har sedan 1930-talet utarmat Ogallalaakvifern i den amerikanska västern, medan dammprojekt och stormaktsdrömmar hotar Himalayas glaciärekosystem. På somliga håll kan det ta upp till 500 år för floder, sjöar och grundvattenreserver att återfinna sin ursprungliga balans. 

      På andra håll ännu längre.

      Människans vägval kan liknas med en flodresa. Alternativen är två: uppströms eller nerströms.

      – Vi kan inte använda så stora volymer som vi gör i dag, säger grundvattenexperten Leonard Konikow.

      Framtidens jordbruk måste sluka mindre vattenvolymer och odla mind­re bevattningstunga grödor. Det är inte för sent, menar Konikow, men det är av största vikt att vi inser att förändringen – oavsett skulptör – kommer att hinna ifatt oss i slutändan:

      – Det är enkelt: om inte vi förändrar vårt sätt att leva kommer naturen att göra det åt oss.

      Litteratur:
      Aquifer depletion and potential impacts on long-­
      term irrigated agricultural productivity (2019) red: 
      John Tracy, CAST
      Can Dirt Save the Earth (2018) Moises Velasquez-Manoff, New York Times Magazine
      The Carbon Farming Solution (2016) Eric Toensmeier, Chelsea Green Publishing
      The freshwater biodiversity crisis (2018)  red: Ian 
      Harrison, Science, Vol.362, Nr.6421
      Groundwater depletion: A global problem (2004) 
      Leonard Konikow/Eloise Kendy, Springer-Verlag
      Groundwater depletion: a significant unreported source of atmospheric carbon dioxide (2017) 
      Warren Wood/David Hyndman
      The Rights of Nature (2017) David R. Boyd, ECW
      The whole-soil carbon flux in response to warming (2017) red: Caitlin E. Hicks Pries, Science, Vol.335, Nr.6332
      The Worst Hard Time (2006) Timothy Egan, Mariner Books

  • Krönika