← Till Tidningen Global
Zoom

Traditioner som förslavar

Sita Damai, 21, bor med sin dotter i ett lerhus i Khalla Bast, hennes man jobbar i Indien.

Trots att skuldslaveriet officiellt avskaffades i Nepal för över tio år sedan lever stora delar av den fattiga befolkningen i västra Nepal fortfarande under slavliknande förhållanden.  Än i dag får de betalt i ris­korn och den ekonomiska ersättningen som staten utlovat dröjer.

På den ena sidan om byn Khalla Basti i Kanchanpurdistriktet i västra Nepal flyter floden Sunbara och på andra sidan konstrueras en idrottsarena. Under högspänningsledningarna ligger små hus i lera och tegel. Många har övergetts halvfärdiga och de som avslutats innehåller i de flesta fall inga möbler förutom en säng och en eldstad av lera. Kalpana Damai, 19, sitter i dörröppningen till ett av dem. 

– Vi försöker fortfarande få ihop pengar för att bygga klart, säger hon samtidigt som hon vaggar sin dotter. 

Hennes man har rest till Indien för att arbeta och hon tar hand om den 18 månader gamla dottern med hjälp av föräldrarna. De är, liksom 20 andra familjer i Khalla Basti, före detta haliyer.

Haliya betyder ”den som plöjer jorden” på nepalesiska och är ett gammalt system för skuldslaveri i västra Nepal. Landlösa eller extremt fattiga jordbrukare drogs in i onda cirklar av att jobba obetalt: om de bodde på en markägares land eller tog ett lån krävdes att de arbetade gratis. De kallades då haliya och betalades i säd. 

 

Om de behövde extra säd för att livnära sig, eller kontanter för att köpa till exempel kläder, mediciner eller mat så hade de inget annat val än att ta lån från markägaren. Lånet skulle betalas kontant och räntan i arbetskraft. Men eftersom summan fortsatte att öka och de sällan hade annan tillgång till kontanter var de permanent skuldsatta. 

Lånet gick sedan i arv från en generation till en annan och hela släkten var fast. Medan männen utförde jordbruksarbetet arbetade kvinnor och barn i hushållet, vilket innebar att de tog hand om djuren, samlade in foder, högg ved, tvättade kläder och mycket annat. I vissa fall tilläts inte haliyer att lämna landägarens marker. I större familjer kunde familjemedlemmar ibland resa till Indien för att ta dagsverke och på så sätt försöka betala tillbaka lånet.

Efter att han blev fri lärde sig Khatak Sunar att mura
Efter att han blev fri lärde sig Khatak Sunar att mura. Inte nog med att han bygger hus åt andra, han är också nästan klar med arbetet på det egna huset i  Khalla Basti.

Jobbade gratis

Slaveri är olagligt i Nepal sedan 1924. Den lagstiftningen gjorde slut på kamaras – bruket att äga, köpa och sälja slavar som var vanligt förr i tiden.

Men andra former av tvångsarbete var trots det utbrett i västra Nepal. 

Kamaiyasystemet innebar till exempel att fattiga människor från tharufolket tvingades att jobba gratis för markägarna. Förpliktelserna förnyades varje år. I ett annat system kallades kvinnor kamlaris, gjorde hushållsarbete och utnyttjades ofta sexuellt. De här systemen upphörde 2000 respektive 2006 efter landsomfattande protester.

Även om protester förekommit sedan 1940-talet var det först på 2000-talet som en mer fokuserad rörelse mot hailyasystemet tog form efter att flera frivillig­organisationer uppmärksammat deras situation. År 2003 etablerades Haliya Liberation Societies (Föreningar för haliyers frigörande) i sju distrikt i västra Nepal där haliyasystemet är som mest förekommande. En federation av dessa föreningar kom till 2007 och protesterna spred sig över hela landet. År 2008 skrev staten under ett avtal med federationen och förklarade nästan 17 000 haliyafamiljer fria. 

Alla lån de tagit hos jordägarna deklarerades upplösta och sedan dess är det illegalt att tvinga människor att arbeta för att betala ränta på lån.

Anita Damai bor i utkanten av Khalla Basti i ett litet hus utan elektricitet och vatten
Anita Damai bor i utkanten av Khalla Basti i ett litet hus utan elektricitet och vatten. utan det särskilda id-kortet som bevisar att hon är fri saknar hon rätt till såväl land som vatten och el.

”Var tvungna att buga”

I dag ser tidigare haliyer tillbaka på sina liv som tvångsarbetare med skräck. 

– Min man och hans familj var haliyer i sju generationer, säger Naru Luhar och blickar ut över sandbankarna som omger floden Syali intill byn Kasraul där hon bor. 

Kasraul ligger också i distriktet Kanchanpur, ett område där husen mestadels är lerhyddor.

– Vi hade inga marker och inget att äta. Vi hade inget val förutom att plöja landägarnas mark för några få sädes­korn. Dessutom förväntades vi göra hushållsarbeten närsomhelst på dygnet. Om vi vägrade blev vi verbalt och fysiskt misshandlade. De behandlade oss som smuts och vägrade äta det vi hade ”förorenat” med vår närvaro. Vi var till och med tvungna att buga och hälsa aktningsfullt när vi mötte dem. Men nu är allt det över. Vi kan bara svara nej om de säger åt oss att göra något, förklarar Naru med en suck av lättnad. 
Naru Luhar arbetar som hemhjälp och bor med sin 70-åriga man som också var haliya fram till befrielsen. Deras två söner, svärdöttrar och sju barnbarn är alla arbetare, vissa i Nepal och andra i närliggande Indien –en knapp timmes bussfärd bort. Med arbetare avses här personer som utför tungt arbete och som saknar anställningskontrakt, och oftast är dagsavlönade. 

Byborna i Kasraul tvättar både kläder och sig själva i floden Syali
Byborna i Kasraul tvättar både kläder och sig själva i floden Syali.  

Ersättningen räcker inte

Sedan haliyerna blev fria har regeringen utlovat ersättningspaket. Dessa ska ge varje landlös familj 325 000 nepalesiska rupier (cirka 26 000 kronor) för att köpa mark och 200 000 rupier för att bygga hus. Man kan också få  125 000 rupier för att reparera ett redan befintligt hus. 

Enligt regeringen har ungefär hälften av de nu fria haliyerna utnyttjat de här möjligheterna. Men på grund av svårigheten att hitta jobb fortsätter många av dem att leva i extrem utsatthet.

Familjen Luhar har erkänts som haliyer och därmed fått ersättning från regeringen. För pengarna har de köpt mark och byggt ett hus. Men Nara Luhar menar att ersättningen är alldeles för låg, särskilt för större familjer som hennes egen.

– Det enda vi hade råd med var marker i ett utsatt område som det här. Floden Syali svämmar ofta över bostadsområdena under monsun­perioden så vi lever i konstant rädsla. Och den sandiga jordbanken går det inte att odla på.

Hursomhelst finns det ingen plats att odla på efter att vi byggt ett hus, säger Nara. 

Hon bor i Kasraul som, liksom närliggande Khalla Basti, är typiskt för de riskfyllda och ofruktbara marker där haliyerna lever.

Kalpana Damai, 19, med 18 månader gamala dottern på tröskeln till det hus i Khalla Basti som hennes man började bygga men aldrig lyckades färdigställa eftersom pengarna tog slut
Kalpana Damai, 19, med 18 månader gamala dottern på tröskeln till det hus i Khalla Basti som hennes man började bygga men aldrig lyckades färdigställa eftersom pengarna tog slut.

Har ingenstans att ta vägen

Regeringen har satt upp ett ambitiöst mål att se till att alla haliyer får stöd under nästa skatteår, men med tanke på att det tagit tio år att ersätta hälften av dem är federationen skeptisk till att målet kommer att nås. Över 
8 000 av de haliyafamiljer som identifierats väntar fortfarande på kompensation. Deras situation kunde inte vara värre, säger Ishwor Sunar som är ordförande för federationen.

– Sedan regeringen gjorde haliyasystemet illegalt förlorade tidigare haliyer det jobb de tidigare hade hos jord­ägarna. Många av haliyerna bodde på ägarnas marker, ibland ett dussintal familjer. Ägarna uppmanade dem att flytta, men utan kompensationen från regeringen har de ingenstans att ta vägen och inget arbete, förklarar Sunar. 

Dessutom är många haliyer inte erkända av regeringen eftersom den första datainsamlingen skedde i all hast. Sunar säger att även om nästan 17 000 haliyer identifierats uppskattar federationen att det finns lika många eller ännu fler som ännu inte har erkänts.

Federationen och de haliyer som inte identifierats har krävt att regeringen omedelbart utför en andra data­insamling men regeringen har inte prioriterat frågan. 

– Vi vet att det klagas på att många haliyer saknas på våra officiella listor. Men vårt fokus nu är att så fort det bara går ge de identifierade haliyerna möjlighet till att bygga nytt. Med vårt begränsade antal anställda kommer vi inte ens att bli klara med det i tid om vi tar oss an ytterligare en uppgift. Först därefter kan vi identifiera de haliyer som missats, säger Gopal Giri, chef för det ansvariga departementet.

Haliyasystemet var mest utbrett i bergen i västra Nepal. Det är ett glest befolkat område där jordbruket kräver hårt arbete och ger magra resultat. Innan haliyernas frigivande – och ännu mer efter det– migrerade många av dem till slätterna nedanför där det finns bördig mark och växande städer. I dag hankar sig många haliyer fram på enklare jobb i Indien och Nepal, ofta hushållsarbete, väg- eller husbyggen eller som busskonduk­törer. Många av dem fortsätter också att arbeta för jordägarna, men nu under nya former. 

Efter sin frigivning köpte Bahadur Nepali upp osålda kläder från ett köpcentrum som han sedan sålde vidare
Efter sin frigivning köpte Bahadur Nepali upp osålda kläder från ett köpcentrum som han sedan sålde vidare. Han har tjänat tillräckligt för att bygga sig ett cementhus i Khalla Basi.

Saknar id-kort

Shanti Damai, 25, och hennes familj migrerade till Kasraul efter att haliyerna blev fria. Shanti har inget id-kort som visar att hon varit haliya. Hon lär sig att sy på egen hand men hennes familj fortsätter att erbjuda sina tjänster till jordägarna de tidigare arbetade för.

– De kan inte tvinga oss att jobba men å andra sidan har vi få andra sätt att tjäna vårt uppehälle, säger hon. Vi plöjer inte längre deras marker utan syr kläder till dem. Men de betalar oss i sädeskorn precis som tidigare. Det räcker inte för oss så vissa av våra familjemedlemmar är också arbetare i Indien.

Enligt traditionen har familjer yrken utifrån sin kast. Shanti Damais nedärvda yrke är just sömnad – hon lär sig det från sin man som lärde sig det från sina släktingar. Skräddare har delvis lyckats i sina liv i frihet men haliyer som kommer från andra hantverkskaster som läder­arbetare, skomakare och metallarbetare har svårt att försörja sig i och med att deras färdigheter blir överflödiga när billiga varor väller in på marknaden. 

Shanti Damai berättar att vissa organisationer erbjuder haliyer moderna praktiska utbildningar som ger dem möjlighet att arbeta som mobilreparatörer eller i skönhetssalonger.

– Men jag och många andra har inte kunnat gå dem eftersom vi inte officiellt erkänts som haliyer, säger hon.

Lever fortfarande i kastsystem 

I Nepals konstitution är diskriminering utifrån kasttillhörighet olagligt men samhället vilar tungt på kastsystemen. Det baseras på den traditionella hinduhierarkin där brahminerna (prästerna) och chhetrierna (krigarna) rankas  högst. De följs av jordbrukare och olika etniska grupper samt grupper som inte är hinduer. Längst ned är de ”oberörbara” eller de kastlösa som utgör 13 procent av Nepals befolkning, enligt den senaste folkräkningen 2011. De utgörs huvudsakligen av hantverksarbetare och grovarbetare. 

Förr i tiden betraktades de som orena och personer från de högre kasterna vägrade att röra dem, alternativt utförde olika renande ritualer om det skedde oavsiktligt. 

I dagens Nepal ligger de kastlösa under den nationella medelnivån för bland annat utbildning, hälsa, jobb, jämställdhet och tillgång till egendom. Enligt en FN-undersökning från 2011 var 94 procent av haliyerna dalit – ett ord som betyder kuvad eller förtryckt och används i många delar av södra Asien för att beskriva kastlösa och etniska grupper med sämre förutsättningar.

Diskrimineringen är inte uppenbar i slättlandets snabbt växande städer där människor blandas, men i bergen på landsbygden är de sociala strukturerna nästan oförändrade. Byn Tirgaun i Baitadidistriktet är hem för haliyer som ännu inte officiellt erkänts. 

Där finns två källor, mindre än 50 meter från varandra och de är strikt segregerade. De haliyer vi träffar berättar att folk från högre kaster fortfarande blir upprörda om haliyer går över till deras källa. Om någon dricker vatten från de kastlösas källa betraktas hen som kastlös och tillåts inte gå in i högre kasters kök. 

Kaféerna accepterar inte mjölk producerad av haliyer. Segregation i tempel är en annan äldre – men vanlig – form av diskriminering. Personer av högre kast låter inte kastlösa ”förorena” deras heliga föremål. 

 Basanti Tiruwa både tvättar sig i och dricker vatten från ”de oberörbaras” källa i Tirgaun i Baitadi
 Basanti Tiruwa både tvättar sig i och dricker vatten från ”de oberörbaras” källa i Tirgaun i Baitadi. 

Köper och säljer kläder

Men trots fattigdom och diskriminering njuter ändå före detta haliyer av den nyfunna friheten. De hoppas på ett bättre liv för kommande generationer med möjligheter att utbilda sig och få bättre jobb när de inte längre tvingas in i dagsavlönat arbete.

Vissa har redan tagit några första steg. Bahadur Nepali, 50, i Khalla Basti utnyttjade möjligheterna på bästa sätt genom att lägga ihop den statliga kompensationen med lån från icke-statliga organisationer för att köpa osålda kläder från ett köpcentrum. Dessa säljer han i byar och städer långt ut på landsbygden. Tio år efter att han befriades har han lyckats bygga ett envåningshus i betong. Det färgglada huset står ut som ett exempel på framgång bland de andra lerhyddorna. Men Banahur Nepali är inte nöjd, han oroar sig för framtiden för hela folkgruppen.

– Det är inte tillräckligt att själv lyckas. Vi blev alla fria samtidigt men så många kämpar fortfarande. Regeringen måste uppmärksamma hela gruppen haliyer och se till att de kommer i säkert arbete, säger han.