Nyligen vann 55-årige Felix Tshisekedi presidentvalet i Kongo-Kinshasa, en händelse som borde ha känts som början på något nytt för invånarna i det konfliktdrabbade landet. Men kvinnorna ställdes utanför i valprocessen och det finns mycket kring valet som är problematiskt, skriver kvinnoaktivisten Justine Masika Bihamba i denna kommentar.
KONGO-KINSHASA/ANALYS Resultatet av presidentvalet var monumental – detta var första gången sedan vårt land blev självständigt som en fredlig maktöverlämning genomfördes mellan en sittande och en tillträdande president.
Jag föddes i staden Goma i östra Kongo-Kinshasa, nära gränsen till Rwanda. Här bildade jag organisationen Synergie des femmes, som arbetar för att hjälpa kongolesiska kvinnor som fallit offer för sexuellt våld.
Under de senaste 30 åren har jag arbetat för att förbättra livet för kvinnor som lever i extremt utsatta situationer, och för att kvinnor ska kunna delta i rättvisa och transparenta politiska processer.
Under de senaste åren har jag även varit med i ledningen för Kongolesiska kvinnors forum, ett nätverk för 65 kvinnliga aktivister som kräver en stärkt politisk roll för landets kvinnor och verkar för en fredlig framtid.
Trots att valet kunde genomföras under relativt lugna former är det mycket kring det som bekymrar mig. Felix Tshisekedi är son till landets tidigare oppositionsledare och detta tycks också vara hans enda politiska erfarenhet.
Rykten gör gällande att den tidigare presidenten Joseph Kabila har gjort någon form av inofficiell uppgörelse med honom som skulle gynna dem båda.
Det skulle inte förvåna mig om detta visar sig stämma. Det handlar om en form av politisk maktutövning som alla kongoleser blivit allt för vana vid. Joseph Kabila har alltid sett politiken som ett spel, även om det skadat landets medborgare, och i synnerhet kvinnorna.
När politiska överenskommelser görs upp inom en liten grupp män bakom lyckta dörrar leder det inte bara till att kvinnorna blir uteslutna, utan också till att deras intressen skadas. Liksom tidigare har kvinnorna ännu en gång offrats.
Vi har krävt att få vara en del av de politiska processerna – att våra röster hörs och inkluderas. Men fortfarande är vi inte i närheten av en jämlik politisk representation. Av nationalförsamlingens 550 medlemmar är endast 50 kvinnor.
Detta samtidigt som den diskriminerande vallagen innebär att alla som vill ställa upp som kandidater måste kunna lägga fram en deposition på motsvarande ett tusen dollar.
Det är i praktiken en omöjlighet för kvinnor i ett land där männen kan utnyttja sig av sina politiska nätverk för att få finansiering och genom att utbyta ”tjänster”, medan kvinnorna står utan detta politiska kapital. Kvinnorna har dessutom vanligen ingen kontroll över sina egna tillgångar.
Själva valprocessen i december var även problematisk. Landets valkommission ignorerade att många i Kongo-Kinshasa – i synnerhet kvinnor – inte kan läsa och skriva, och inte hade några kunskaper om hur de elektroniska valmaskiner som hade fraktats in i samband med valet skulle användas. Inga medel hade avsatts för att lära människor hur de fungerade.
I samband med valdagen var det även problem med vallistorna. Till och med de som kan läsa hade problem att hitta de namn de letade efter, eftersom listorna i vissa fall var förvirrande. En del av de röstande visste helt enkelt inte vad de skulle göra.
Vissa vallokaler öppnade för sent, och i en del områden var det inte ens möjligt att rösta. Detta påverkade valdeltagandet, eftersom problemen ledde till att en del valde att stanna hemma. Vad jag har sett så har detta i synnerhet slagit mot kvinnorna.
Kongos kvinnor har under decennier fallit offer för konfliktrelaterat sexuellt våld där våldtäkter återkommande har använts som en del av krigföringen. Det som landets kvinnor utsätts för har vid flera tillfällen lett till korta perioder av fördömanden – men har sedan snabbt glömts bort igen.
Lösningen på situationen ligger i att försäkra sig om att kvinnorna – som drabbas allra hårdast av status quo – blir aktiva makthavare inom regeringen.
De av oss som talar offentligt om dessa frågor tvingas leva med en ständig oro. Både mitt hem och mitt kontor har utsatts för attacker efter att jag uttalat mig. Trots att jag varje dag lever med dessa risker måste jag fortsätta. Jag har mottagit dussintals dödshot, men tänker inte ge upp.
Kvinnorna uteslöts i den senaste politiska processen, men vi har samtidigt lärt oss mycket. Det första fredliga maktöverlämnandet i vårt land visar att vi kanske en dag med fredliga medel kan komma att uppnå en jämlik representation, där vi äntligen blir lyssnade på och får möjlighet att själva delta i de beslut som avgör vår egen framtid.
