De första rymdfararna

Människans förhållande till djur har i modern tid varit underlag för etiska debatter, särskilt i samband med djurtester när det gäller framtagandet av alltifrån nya mediciner, vacciner och kosmetikaprodukter. De första dokumenterade djurförsöken sträcker sig ända tillbaka till antikens Grekland och 300-talet f Kr. 

När kärnvapeneran inleddes efter andra världskriget var ballonger på 44 000 meters höjd ett sätt för USA att mäta atmosfärens utsatthet för radioaktivitet. Med upp i stratosfären hade ballongen blomflugor, hamstrar, hundar, katter och möss.

”Erfarenheten från raket- och ballonglanseringen innebar den verkliga starten på flygvapensforskning inom rymdbiologi”, skrev Dietrich Beischer och Alfred Fregly i den länge hemligstämplade rapporten ”Animal and man in space”, beställd av den amerikanska flottan.

Fruktflugor och apor

Med på V–2-raketen som lyfte från White Sands testområde i New Mexico den 20 februari 1947 fanns en samling fruktflugor som förmodligen inte anade att deras dag skulle sluta med att de som första jordliga varelser korsade kármánlinjen (100 kilometer ovanför havsytan). Dessa fruktflugor återbördades till jorden levande med hjälp av raketfallskärmar.

Sämre gick det för rhesus­apan Albert II som den 14 juni 1949 inte bara besökte yttre rymden utan även nådde så långt ut som 134 kilometer ovanför havsytan. Men på väg hem ville inte fallskärmen veckla ut sig och Albert II kraschade. 

Det tragiska missödet avskräckte emellertid inte USA som i febril takt fortsatte att skicka apor ut i rymden under 1950-talet. Implanterade sensorer mätte apornas vitala organ samtidigt som människan började drömma om att själv få besöka den stora mörka rymden.

– Under det formativa decenniet när utvecklingen av kraftfulla, nya raketer ledde oss längs vägen till vår långvariga dröm om rymdresor spelade dessa djur en viktig roll för att kunna besvara våra mest grundläggande frågor om rymdflygning, säger Colin Burgess, författare till boken Animals in space, till australiska radiokanalen ABC.

Frågorna gällde förstås om det över huvud taget var möjligt att överleva viktlöshet, uppflygningar och kosmisk strålning.  Och experimenten med djuren gav mersmak och forskare krävde mer och svulstigare projekt att bita i. Dödsstatistiken bland USA:s rymdapor var emellertid hög (antingen under uppdragen eller strax efter återkomsten) och kritiken från djurrättsgrupper blev allt mer högljudd. 

Men under Kalla kriget blev rymdkapplöpningen liksom vap­enupprustningen en fråga om propaganda och patriotism, och den största kritiken skulle västländer rikta mot den stora grannen i öst.

Sen kom hundarna

Sovjetunionen började fånga in gatuhundar till sitt rymdprogram på 1950-talet. Många hundar dog till följd av komplikationer efter återkomsten till jorden, medan andra födde valpar och visade att det var möjligt att fysiskt motstå de fysiska farorna med rymdresor.

Den 3 november 1957 skickades Sputnik 2 upp för att lägga sig i omloppsbana runt jorden. Med i raketen fanns Lajka, en hund vars öde var beseglat redan före uppskjutningen. Det återstod nästan fyra år innan ryssen Juri Gagarin blev den första människan i rymden, och som Sovjetunionen lyckades återbörda till jorden.

Lajkas enkelresa in i döden gav protestgrupper i västvärlden fog för sin högljudda kritik mot det oetiska i att offra och utsätta oskyldiga djur utan rättigheter eller möjligheter att tacka nej till fara för att blidka människans rymderövrardrömmar.

Ville skicka upp barn

Västerländsk press rasade mot Sovjetunionens behandling av djuren i sitt rymdprogram och föreslog att landets ledare Nikita Chrusjtjov kunde ha skickats upp istället, om nu ändamålen ändå helgade medlen.

Sovjetisk press kontrade med att peka på USA:s användning av apor och fortsatta diskriminering av afroamerikaner. Bland annat ska ett öppet brev till Sovjets rymdprogram från en kvinnogrupp i delstaten Mississippi ha rasat mot landets ”inhumana behandling av hundar” och föreslagit att de istället skickade upp svarta barn, ”av vilka det råkade finnas ett överflöd i deras egen hemstad”, istället för ”en stackars hund”.

Om något brev av det här slaget verkligen existerade råder det delade meningar om, men klart är att såväl Sovjetunionen som USA inte missade någon chans att kritisera den andra sidan som inhuman och oetisk i sin behandling av djur i sitt rymdprogram, samtidigt som de vägrade ta till sig av kritiken gällande den egna djurhållningen.

Andra länder gör entré

På 1960-talet fick USA och Sovjetunionen sällskap i sina rymddrömmar av länder som Argentina, Frankrike och Kina som började skicka upp egna djur i rymden. Samtidigt blev de zoologiska inslagen i experimenten av bredare art och sköldpaddor, maskar, getingar, bakterier och amöbor gav sig ut på hisnande vertikala resor.

Djur i rymden förblir en realitet men har under senare decennier inte bestått av arter som hundar och apor utan snarare av bakterier, flugor och kackerlackor, arter vars uthållighet och anpassningsmöjligheter till utomjordliga miljöer är större. År 2013 skickade emellertid Iran upp en apa, vilket för många djurrättsgrupper blev en skrämmande påminnelse om att djur fortsätter att offras och användas inom rymdforskning och till auktoritära regimers egna propagandasyften.

Var det värt det?

Colin Burgess, författare till boken Animals in space, tycker ändå att pionjäråren under 1950-talet med USA:s rymdapor och Sovjets rymdhundar var ”värt priset”.

– De behandlades i princip som astronauter och genomgick rigorös träning och det var nödvändigt att veta, innan vi skickade ut människor i rymden, att det gick att överleva riskerna med rymdfärder, säger han till ABC.

Primatologen Jane Goodall, känd för sin banbrytande schimpansforskning i Tanzania, påminner dock allmänheten om rymdforskningens smärtsamma baksida:

– Alla tidiga rymdschimpanser infångades i det vilda, vilket innebar att deras mammor dödades. Populationen i västra Afrika tog stor skada till följd av den här typen av forskning, säger hon till ABC.