← Till Tidningen Global
Radar

Återvändande migranter varnar för farorna

I den nigerianska delstaten Edo bedriver tidigare migranter som lyckats återvända hem påverkansarbete för att hindra att fler ger sig ut på de livsfarliga resorna mot Europa.

Via högtalarsystemet på den välbesökta marknaden i den nigerianska delstaten Edo hörs en kvinna varna för de faror som väntar dem som försöker ta sig via irreguljära vägar till Europa. Men uppdraget är inte lätt då så många drömmer om ett annat liv bortom fattigdomen.

NIGERIA Kvinnorösten uppmanar människor att inte utgå från att deras liv blir bättre om de ger sig av norrut.

– Många har gett sig av utan att nå fram, det är många som dör i Saharaöknen, varnar den frivilligarbetande kvinnan.

Budskapet som sprids på marknaden Uselu i delstatshuvudstaden Benin City ingår i en satsning som stöttas av FN:s migrationsorganisation, IOM. De som sprider informationen är nigerianer som själva har gett sig av norrut i jakt på ett bättre liv, men som sedan vänt åter hem igen. Detta efter att ha överlevt resor som ofta är traumatiska och omgärdade av faror och övergrepp.

Mängder av migranter från Nigeria har gett sig av mot Europa genom att först ta sig igenom den stora öknen och sedan vidare över Medelhavet. Edo är den region i landet som flest nigerianer ger sig av ifrån, och nästan hälften av de migranter som lyckats återvända från Libyen kommer härifrån.

De som varnar för resorna har lyckats återvända efter att ha fastnat i Libyen och andra länder. De har fått hjälp genom ett program som bedrivs i samarbete mellan EU och IOM. Sedan det startade i april 2017 har fler än 11 500 migranter återvänt till sina hemländer efter att deras drömmar om Europa krossats.

Marshall Patsanza vid IOM säger att satsningen där återvändande varnar andra för att ge sig av bygger på att de själva kan vittna om sina upplevelser och de faror som hotar på resvägen. I satsningen ingår också en kampanj som bedrivs via sociala medier och intervjuer med återvändande som sänds ut via lokala radiostationer samt offentliga visningar av en dokumentärfilm om den irreguljära migrationens risker.

Satsningen bedrivs också på skolor och budskap sprids också på folkrika offentliga platser, som här på marknaden i Benin City. Kvinnan som talar i högtalarsystemet uppmanar människor att inte ge sig av mot Europa även om deras situation hemma är mycket svår.

Stämningen bland marknadsbesökarna blir dock mer irriterad när hon kritiserar de fattiga familjer som uppmanar sina barn att ge sig av mot Europa med förhoppningen att de ska kunna tjäna pengar som kan förbättra familjernas liv.

– Det finns många mammor här och en del har skickat sina barn mot Libyen, men det är inte bra, säger den friviligarbetande kvinnliga före detta migranten.

Det retar upp några kvinnliga åhörare och ett ordkrig utbryter. Några av marknadsbesökarna säger att migrationen är nödvändig på grund av att den ekonomiska situationen i landet lett till att många lever i extrem fattigdom. År 2017 inleddes en ekonomisk återhämtning i Nigeria efter en mycket djup lågkonjunktur. Men stigande inflation och en försvagning av oljeindustrin har bidragit till en hämmad tillväxt.

– Många av de bättre bostäderna här byggdes med pengar som skickats hem av dem som tog sig vidare utomlands från Libyen, säger en kvinna.

En annan marknadsbesökare
säger att det inte är rätt att kräva av människor att de inte försöker ta sig till Europa på egen hand när de inte tillåts att resa till kontinenten på andra sätt.

Andra besökare på marknaden börjar efter en stund berätta om egna erfarenheter. Chinedu Adimon säger att två av hans vänner drunknat på vägen över mot Europa.

– En av dem hade två små döttrar, berättar han.

En del av besökarna på marknaden är oroliga eftersom de har anhöriga som redan gett sig av och som det var länge sedan de hörde ifrån. Pius Igede börjar gråta. Han berättar att hans dotter nyligen gav sig av och att han inte vet var hon befinner sig.

– Hon ringde bara en gång för att berätta att hon lämnat landet. Men jag vet inte var hon befinner sig nu, om hon är i Libyen eller någon annanstans, förklarar han.

Pius Igede berättar att även hans andra barn kanske planerar att försöka ta sig till Europa. Av det skälet plockar han på sig de affischer som delas ut och där det varnas för de farliga resorna.

– Jag tänker visa dem för mina barn för att få dem att avstå från att resa till Libyen. Jag oroar mig för att de ska ge sig av utan min vetskap, säger Pius Igede.

Migrationen från Edo har pågått länge och satte fart redan på 1980-talet, vilket gör att arbetet för dem som försöker varna för riskerna inte alltid är så lätt.

Det effektivaste verktyget frivilligarbetarna inom kampanjen har är deras egna erfarenheter. En av dem, Jude Ikuenobe, berättar att han brukar berätta om den hemska tiden då han satt gripen i Libyen samt visa bilder på hur han mager han var precis efter att ha återvänt till hemlandet från fångenskapen.

Han brukar också berätta om vännerna som dog under resorna genom Sahara eller ute på Medelhavet och om hur hemskt det är att migranterna aldrig får en ordentlig begravning.

Rosita Osemene är engagerad i organisationen Patriot Citizen Initiatives, som arbetar för att hejda den farliga migrationen. Han har själv återvänt till hemlandet och säger att det stora problemet är att så många fortfarande tror att de som ger sig av till Europa också kommer fram och blir framgångsrika.

– Många blir förvånade när vi visar vad människor tvingas gå igenom och hur de tvingas ombord på båtar som lätt kan sjunka, säger Osita Osemene.
Även Jude Ikuenobe säger att det fortfarande finns stora informationsluckor bland allmänheten.

– Det finns så många outbildade mammor som inget hellre vill än att deras barn ska bli framgångsrika. Men vi måste få dem att förstå att irreguljär migration inte kommer att leda till dessa framgångar.

– Vårt budskap är att även om livet är svårt här hemma så finns det inget som rättfärdigar att människor ger sig iväg på självmordsuppdrag. Att försöka ta sig till Europa via öknen och havet är som att försöka ta livet av sig, säger Jude Ikuenobe.