← Till Tidningen Global
Zoom

Västsahara – minerat land

Fatma Mahmud, ett av många offer för land­-minorna i Västsahara.

Både FN:s säkerhetsråd och generalförsamling har fördömt Marockos ockupation av Västsahara men 
Marocko vägrar dra sig ut ur landet efter att ha haft styrkor där i över fyrtio år.

Västsahara var en spansk koloni ända fram till mitten av 70-talet och hette då Spanska Sahara. När Spanien lämnade landet år 1975 gjorde både Marocko och Mauretanien anspråk på Västsahara. Båda grannländerna menade att Västsahara hade varit en del av deras land innan Spanien koloniserade landet och gick därför in med styrkor och ockuperade territoriet. Samtidigt förklarade separatiströrelsen Polisario Västsahara som självständigt, och utropade Västsahariska republiken, SADR, den 27 februari 1976.

Den internationella domstolen (ICJ) i Haag avvisade Marockos och Mauretaniens anspråk på Västsahara år 1975. Detta ledde till att Mauretanien övergav sitt anspråk men Marocko fortsatte ockupationen. Både FN och ICJ krävde att det skulle hållas en folkomröstning i frågan men kravet ignorerades av den marockanska regeringen.

Till en början förde Polisario krig från en fast militärbas i landets södra delar, men gick så småningom över till gerillakrigföring, vilket visade sig vara mer effektivt i striderna mot den marockanska militären. Polisario stöttades av vänsterorienterade länder som Algeriet, Libyen, Kuba och Jugoslavien, medans Marocko fick stöd av sina nära allierade Frankrike och USA. 

Murar av sand

Efter flera förlusttyngda sammandrabbningar med gerillan valde Marocko att koncentrera sig på den strategiskt viktigaste delen av Västsahara som omfattar landets stora och värdefulla fosfattillgångångar och rika fiskevatten. Detta är naturresurser som Marocko gärna vill ha och som också finansierar ockupationen.

Marockanerna har byggt murar av sand runt hela området, satt upp taggtråd och lagt ut landminor. Under årens lopp har murarna och taggtråden flyttats ett antal gånger och området blivit större, vilket har lett till stora protester och anfall från befolkningen och Polisario. I dag är landet så gott som delat i två av en 220 mil lång mur och är också ett av världens största landminfält.

I slutet av 1980-talet påbörjades, med FN:s hjälp, förhandlingar mellan parterna. År 1991 ingicks ett avtal om vapenvila och man bestämde att det skulle hållas en folkomröstning 1992 om Västsaharas självständighet under ledning av FN:s fredsstyrka Minurso. Någon folkomröstning har än så länge inte ägt rum eftersom Marocko vägrar. Sedan 1991 har inga sammandrabbningar mellan Polisario och marockansk militär ägt rum. 

Västsaharas ursprungsbefolkning sahrawi­erna har lidit svårt till följd av konflikten mellan Polisario och Marocko. 160 000 människor bor fortfarande i flyktingläger i Algeriet, i ett område som räknas som obeboeligt. Flyktingarna är beroende av hjälp utifrån för att överleva. Situationen har blivit värre de senaste åren på grund av minskat bistånd, och frustrationen är stor bland flyktingarna och sahrawibefolkningen i de ockuperade områdena.

Döda och skadade

Under hösten 2010 ökade spänningen mellan regeringsstyrkorna och befolkningen i Västsahara. Tolv tusen sahrawier satte upp ett tillfälligt läger i Gdeim Izik, utanför huvudstaden El Aaiún i det ockuperade Västsahara, i protest mot förtrycket. En månad efter att den stilla protesten börjat grep marockansk polis in med helikopter och vattenkanoner för att tvinga demonstranterna att lämna området. Då hade en rad våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och regeringsstyrkorna ägt rum, med döda och skadade på båda sidor.

Dagarna efter hölls stora demonstrationer i Al-Ayun. Demonstranterna kastade stenar på polisen och satte fyr på bilar och byggnader, bland annat en tv-station. Marockanska myndigheter anklagade Algeriet för att stötta Gdeim Izik-lägret ekonomiskt, och spansk press beskylldes för att stötta sahrawierna och felinformera om situationen i Västsahara. Som en följd av detta hindrades utländska journalister från att resa i området eller blev utvisade därifrån.

Mellan februari och maj 2011 ägde nya demonstrationer rum som en reaktion på händelserna i Gdeim Izik, och demonstrationerna spreds till fler städer i landet för att sedan sina ut. Protesterna fick möjligen också inspiration av Den arabiska våren som startat i flera nordafrikanska länder. 

Instabilitet, terroraktivitet i regionen och den internationella finanskrisen har gjort situationen i flyktinglägren svårare de sista åren. Lägren är beroende av bistånd men de har reducerats. Organisationer som arbetar för rätten till självbestämmande i de ockuperade områdena har förbjudits av marockanska myndigheter.

EU och Marocko har haft ett handelsavtal sedan 2012, som ogiltigförklarades av en EU-domstol i slutet av 2015 med motiveringen att det olagligen omfattade Västsahara. Efter domstolens beslut lade Marocko relationerna till EU på is. I mars 2016 utvisade Marocko den civila delen av Minurso, sedan FN:s generalsekreterare sagt att Marocko ockuperar Västsahara.

Kan lösas fredligt

I juli 2016 utsåg västsahariska Polisario Brahim Ghali, före detta ambassadör i Algeriet, till sin nye ledare efter att den långvarige ledaren Mohamed Abdelaziz avlidit. Abdelaziz ledde Polisarios kamp för att regionen ska bli fri från Marocko i över 30 år. Han var både generalsekreterare i rörelsen och utnämnd president i den av Polisario utropade republiken Sahrawi.

Strax före jul 2016 fastslog Europadomstolen att EU:s handelsavtal med Marocko inte bör inkludera västsahariskt territorium, med hänvisning till internationell rätt. Inga handelsavtal som inkluderar delar av Västsahara bör undertecknas, fastslog domstolen. 

Efter två dagar av FN-ledda samtal med parterna i början av december 2018 i Genève så var tongångarna förhållandevis positiva. En andra samtalsrunda är planerad till det första kvartalet 2019.
– En fredlig lösning på den här konflikten är möjlig, säger FN-sändebudet.