Att leva på 500-talet hade sina utmaningar. Stormakter lade nya territorier under sig och felslagna skördar kunde kosta liv. År 536 slutade dessutom solen att skina och Europa, Mellanöstern och stora delar av Asien förlades i mörker. Konsekvenserna blev förödande och långtgående – men vad berodde mörkperioden på?
KLIMAT I forskarkorridorer lyfts olika år fram som det värsta för mänskligheten. Där återfinns 1349, året då Digerdöden bröt ut och tog med sig halva Europa in i döden. Ett annat årtal är 1918, då Spanska sjukans första våg sköljde in över stora delar av Nordamerika och ett Europa som just lagt ner vapnen efter första världskrigets framfart.
Spanska sjukan tvingade en tredjedel av världens befolkning till sjuksängar och skördade 20–50 miljoner människoliv på kort tid, fler än under första världskriget. Den förödande pandemin var av typen H1N1, en så kallad fågelinfluensa, och förblir en de allvarligaste i mänsklighetens historia.
Men enligt Michael McCormick, medeltidsforskare vid Harvard University, var varken 1349 eller 1918 det värsta året att leva:
– År 536 var början på den värsta perioden att vara vid liv, om inte det värsta året någonsin, säger han till tidskriften Science.
1,5–2 grader kallare
Det året drog en mystisk dimma in över världen och begravde Europa, Mellanöstern och stora delar av Asien i mörker, dag som natt.
”Solen lade ifrån sig sin ljusstyrka, som månen, under hela året”, skrev den bysantinske historikern Procopius.
Forskningsresultat bland annat i form av studier av trädringar ger honom rätt: temperaturer föll med i snitt uppåt två grader under år 536 och bäddade för den kallaste tiden jorden upplevt på 2 300 år. I Kina föll snö under sommaren, jordbruket slogs i spillror och djur och människor svalt. Allt bäddade för den pestepidemi och undernäring som bara några år senare skulle utrota stora delar av det romerska imperiet och skynda på dess kollaps, enligt Michael McCormick.
Men vad som låg till grund för upprinnelsen till det som både bokstavligen och bildligt talat var den tidiga medeltidens ”mörka epok” har vållat stor debatt och oenighet inom forskarvärlden genom åren.
Kometer eller vulkanutbrott?
Astronomer har föreslagit att mörkerperioden ska vara resultatet av en kometrest som exploderade i den övre atmosfären och orsakat enorma askmoln. Fenomen som forskare kunnat observera på Jupiter 1994, där kometen Shoemaker–Levy 9:s krasch i jätteplanetens atmosfär innebar just en sådan mörkläggningshändelse. Iskärnor på Grönland ska enligt fynden gjorda av ett forskarlag från Columbia University visa spår på blåbärssten, den typ av sfärisk malm som påträffats på planeten Mars.
Men annars pekar sulfatlager i iskärnor på vulkaniska konsekvenser, men där teorierna varierat om vilken vulkan som kan ha orsakat mörkerperioden.
Förslag har inte saknats: vulkanerna Rabaul (på ön New Britain, tillhörande Papua Nya Guinea), Krakatoa (Sundaskäret mellan Sumatra och Java i Indonesien) och Ilopango (El Salvador) har nämnts som möjliga bovar i dramat. Och 2015 lyftes nordamerikanska vulkaner fram som potentiella kandidater.
Ny forskning pekar på Island
I slutet av 2018 var det dags för en ny. Glaciärforskare från Climate Change Institute vid University of Maine i USA har studerat 72 meter långa isblock från de schweiziska Alperna och via ultraprecisa analyser funnit kemiska ledtrådar som pekat mot Islands vulkaner. Isen från år 536 ska enligt forskarlagets fynd uppvisa spår av vulkaniskt glas, liknande dem som finns i Islands vulkaniska berggrund.
Vindbyar förde därefter askan österut och förlade den norra hemisfären i dimma och mörker under stora delar av år 536. Under de kommande åren – 540 och 547 – tros ytterligare två nya utbrott ha ägt rum och tillsammans med pestepidemier och klimatförändringar ha bidragit till att skriva om människans historia och fälla krokben för stormaktsbyggen.
Svält, sjukdomar och hopplöshet förföljde mänskligheten i ytterligare ett sekel, tills år 640 då bly började utvinnas från silvermalm och ge liv åt en helt ny medeltidsmarknad – och tid i mänsklighetens historia. Fastän de nya forskningsrönen inte helt utesluter andra teorier om bakgrunden till mörkerperioden på 500-talet är arkeologen Christopher Loveluck, vid University of Nottingham, övertygad om att framtiden ser ljus ut för människans förmåga att förstå sin historia och vad som låg bakom klimatförändringarna på 540-talet och varför luften inte uppvisade några spår av bly under Digerdödens härjningar i mitten av 1300-talet:
”Vi har stigit in i en ny era med möjligheten att sammanföra högupplösta miljöprov med historiska fynd. En banbrytare, helt klart”, skriver han i tidskriften Antiquity.
