DEBATT Magnus Därth som är vd för branschorganisationen Kött- och
charkföretagen uppger i tidningen Land lantbruk (10/12) att över hälften
av personalen är inhyrda från Östeuropa och att så ser bilden ut på de
flesta andra slakterier och styckerier i landet.
Slaktare och styckare finns också bland de fem yrken där män löper
högst risk för sjukskrivning, enligt Försäkringskassans statistik från
i maj. Styckare Ove Rödén, som går i pension i slutet av nästa år,
lyfter fram hantverket och kamratskapet som fördelar, och den fysiska och
psykiska arbetsmiljön som uppenbara nackdelar.
Detta är något som vi pratar alldeles för lite om i samhället. Vi
blundar för hur människorna som jobbar inom slakterier och styckning har
det. Undersökningar från bland annat USA och Australien visar att många som
jobbar i dessa slakterier utvecklar post-traumatisk stress och vänder sig
till alkohol och andra droger för att klara av uppgifterna. Det innebär
enormt lidande och kostnader för det lokala samhällena.
Vi måste som samhälle fråga oss varför vi vill utsätta andra
medmänniskor och medvarelser för detta lidandet. Det finns de som säger
att det är okej att äta kött ”så länge som djuren har haft det bra”. Det de glömmer är att det alltid är någon annan som måste döda djuren
åt dem.
Det är inte ett djur om dagen, utan flertal eller hundratals djur som
dödas varje dag. Istället för att låta slaktare fortsätta utsätta sig och andra djur för psykisk och fysisk lidande så kan vi som samhälle hjälpa dem att
involvera sig inom vegetabilisk livsmedelshantering, som är bättre för
allas hälsa och bättre för miljön.
Det finns överväldigande forskning som nämner att vi måste minska vår
animalekonsumtion utifrån djurskäl, miljöskäl och hälsoskäl. Låt
värnandet om slaktarnas hälsa bli ännu ett.
