← Till Tidningen Global
Krönikor

Motståndet mot vetenskap bygger på historielöshet

Ett lite sådär ”New ageigt” samtal mellan några av mina bekanta: Jag sitter tyst. Den ena kompisen nämner något om att vetenskapsmännen nu har bevis för att också växter kan känna när saker händer med dem. Den andra kompisen genmäler att det är så typiskt vetenskapen, att de måste ha bevis innan de kan tro på någonting. Att något så självklart som att allting som lever har känslor inte kan uppmärksammas förrän det är bevisat, det är så dumt. Alla stämmer in. 

Jag vet inte hur många gånger jag hört det där resonerandet. Jag vet inte hur många gånger som jag själv i yngre år upprepat detta mantra: Vetenskapen är dum, eftersom den kräver bevis.

I synsättet finns inbakat en föreställning om att vi känsliga och kärleksfulla konstnärssjälar är så mycket smartare än de där fyrkantiga personerna i vita rockar. Jag har hört folk säga att vi lever i en korkad tid där man inte kan göra ens de enklaste kopplingar om det inte finns bevis för dessa – underförstått att vi som är lite mer andliga och intuitiva har lättare att se de här sambanden.

Denna antivetenskapliga världsåskådning bygger på en nästan gränslös historielöshet. Visst finns det ett inslag av fyrkantighet i vissa skiktningar av vetenskapssamhället, men detta beror nog snarare på den kultur vi alla är uppvuxna i än på vetenskapen själv. Det finns konservativa drag även inom vetenskapen, det är sant. Inte heller det är att undra på då detta i ett historiskt perspektiv fortfarande mycket unga sätt att se på världen är framvuxet ur ett kristet och i alla fall på den tiden stockkonservativt Europa. Viktigt att komma ihåg i det här sammanhanget är ändå att vetenskapen först och främst formats genom att stå i opposition till just dessa krafter.

Det är sant att vetenskapen dragits med idén om att djur och växter är själlösa varelser, men det är ingalunda den själv som gett upphov till denna uppfattning. Den är ett stycke hjärnskrot som vi fått med oss från äldre tider. Tider då det var just andliga uppfattningar som styrde det allmänna vetandet. Och visst har det dragit ut på tiden innan vi kunnat kasta detta skrot på tippen, men notera gärna då att det är vetenskapen och inte religionen som nu slutligen börjat storstäda.

Ett annat missförstånd finns inbakat i själva det sammanfattande epitetet ”vetenskapen” (som jag själv använt mig av här ovan). Det finns ingen enhetlig vetenskap. I stort sett varenda vetenskapsgren har sina egna metoder, och det träts inte bara mellan de olika grenarna om dessa metoders tillförlitlighet utan också inom varje enskild riktning. Det jiddras om hur resultaten ska tolkas, om hur frågor ställts… Varje gren dras med sin egen dogm som det bråkas för och emot, men – och det här är det viktiga – man kan bråka. Man har rätt att bråka. Ja, man ska bråka!

Om vetenskapen, som en del vill mena, är en ny sorts trosuppfattning så är det i sådana fall den enda trosuppfattningen hittills där de olika schatteringarna drar så radikalt olika slutsatser, där lärjungar inte bara har rätt att ifrågasätta den egna dogmen, utan faktiskt också uppmuntras till det. Till skillnad från i den så kallade andlighetens värld är inga resultat inom vetenskapen slutgiltiga. Här finns ingen himmel, inget nirvana, ingen högre mening, inget slutmål.

Mina samtalande vänner är helt enkelt omedvetna om, att om vi alla fortfarande hade levat i en ”andlig” värld så skulle sannolikt ingen av dem ha betraktat växter som kännande, medvetna livsformer.

Darwin.

Gud.