← Till Tidningen Global
Ledare

Vi kan både ta emot flyktingar och hjälpa till på plats

”Vi ska ge hjälp på plats. Det är orättvist att bara de med mest resurser som kan ta sig till Sverige ska få hjälp.” Ungefär så brukar det låta från flyktingmotståndare när de ska förklara varför de inte vill att folk ska få komma in i Sverige.

Det finns många problem med det här synsättet. Ett är att ”ge hjälp på plats” inte alltid är så enkelt. Att bygga upp skolor, sjukvård och annat nödvändigt i länder som är svårt sargade av krig och konflikter tar ofta lång tid. I många regioner är det dessutom omöjligt eftersom läget är så instabilt och oroligt. Det är inte heller så att det alltid är pengar som är lösningen på alla problem. Om du är förföljd – till exempel på grund av din sexuella läggning, din politiska hemvist eller den etniska minoritet du tillhör – så är det inte säkert att det hjälper så mycket om de materiella förhållandena blir bättre, du kan fortfarande känna osäkerhet över att bara vistas ute.

Men som om inte detta vore nog så vill de flesta som talar om att ”ge hjälp på plats” inte göra det heller när det kommer till praktiken. Sverige har länge haft ett enprocentsmål, det vill säga en procent av vår bruttonationalinkomst ska gå till bistånd. Men såväl Sverigedemokraterna som Moderaterna vill avskaffa det här målet. I SD:s budgetförslag för 2020 vill man i jämförelse med regeringen minska det internationella biståndet med nästan 16,5 miljarder. Moderaterna vill minska det med drygt 7 miljarder.

En ny undersökning visar också att den kritik mot biståndet som SD och M har uttryckt även påverkar opinionen. En majoritet av svenskarna tycker fortfarande att det svenska biståndsanslaget är lagom eller bör öka. Men 37,5 procent anser att det bör sänkas eller tas bort helt. Och det mest alarmerande är att bara under det senaste året så har skillnaden mellan de här två blocken krympt från 38 till 17 procentenheter. Många instämmer också i påståendet att ”Sverige har nog med egna problem som borde lösas först, sedan kan vi börja tänka på andra länder”. Detta är givetvis en effekt av det politiska klimat vi har haft det senaste året, där svenska förorter utmålas som krigszoner och där det ofta låter som att Sverige befann sig på randen till en samhällskollaps. Det är inte heller bara i Sverige vi ser den här utvecklingen, över hela världen ser vi en utveckling där allt fler vill se om sitt eget hus istället för att hjälpa andra på utsatta platser.

Det finns definitivt problem med biståndet, alldeles för mycket pengar försvinner till exempel i korruptionsskandaler, men det är inget skäl till att det ska avskaffas eller minskas. Istället borde vi göra allt vi kan för att se till så att pengarna verkligen når dem som behöver dem som mest. Samtidigt får inte biståndspolitiken bli ett svepskäl för att inte ta emot några flyktingar.

Framför allt finns det inga skäl till att ställa de här sakerna mot varandra, så som tyvärr ofta görs. Sverige är med globala mått ett oerhört rikt land – vi har råd att både ge hjälp på plats och här. Men just nu vill många att vi ska göra varken eller. Det finns bara ett ord för det: egoism.

Att Donald Trump till slut ställs inför riksrätt.

Att han lär klara sig ur detta också, som allt annat.