Det är märkligt med historieskrivning. Inte sällan säger den lika mycket om den tid i vilken den skrivs som om det förflutna den berättar om. Vad vi väljer att komma ihåg och uppmärksamma handlar alltså mycket om vilka trender som är på modet för tillfället. Ännu mer fascinerande är att folk har så svårt att komma ihåg saker som utspelade sig för inte alls länge sedan.
Ett exempel är migrationsdebatten. Läser man kommentarsfält på olika tidningars hemsidor framstår det ofta som att vi hade en totalt oreglerad invandring före åtstramningen 2015 och att det är detta som ligger bakom SD:s framgångar eftersom de var det enda partiet som vågade kritisera invandringen. Det obehagliga är att det inte bara är ”vanligt folk” som uttrycker de här åsikterna utan att de också ofta letar sig in i de politiska finrummen. ”Sverige blev ett lätt offer när vi hade en politik som i praktiken innebar väldigt öppna gränser”, sa till exempel Ulf Kristersson i en intervju med Aftonbladet förra året och Jimmie Åkesson anklagar gång på gång de andra partierna för att ha fört en ansvarslös migrationspolitik som i princip inneburit fri invandring. Men det är bara att titta på statistiken för att konstatera att det inte stämmer.
Mellan år 2000 och 2011 låg antalet asylsökande i Sverige på mellan 16 000 och drygt 36 000 personer per år. Från 2012 ökade antalet successivt för att nå en topp 2015 med cirka 163 000 registrerade asylsökande. Efter 2015 har det som bekant sjunkit drastiskt och är nu nere på samma nivåer som vid 00-talets början. Andelen asylärenden som beviljas varierar, men de senaste tio åren har det aldrig varit mer än 60 procent per år (och oftast mellan 30 och 40 procent). Vår andel av EU:s asylsökande har legat på ungefär samma nivå, cirka elva procent, de senaste tio åren – inklusive 2015. Det är förvisso en relativt stor andel om vi bara jämför med EU-länder, men jämför vi med ett land som Libanon där var sjätte person är en flykting så är det ändå ganska lite.
Att antalet asylsökande ökade kraftigt mellan 2011 och 2015 beror framförallt på kriget i Syrien. Minsta barn förstår att när det blir krig i delar av världen kommer fler människor att behöva fly och söka skydd i andra delar. Men svenska politiker har ändå inte lyckats fatta det, de tror att vi själva kan bestämma hur många som ska söka skydd här, som om asylrätten vore något förhandlingsbart. Att antalet har sjunkit efter 2015 beror i sin tur främst på EU:s vidriga avtal med länder som Turkiet och Libyen och inte så mycket på Sveriges migrationspolitik.
Men i den fördummande migrationsdebatten serveras vi gång på gång den historielösa bilden av att dörrarna till Sverige var totalt vidöppna före 2015. Låt mig bara påminna om att både Socialdemokraterna och Moderaterna i stort sett alltid har varit för en restriktiv flyktingpolitik. Den 13 december 1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att dra åt svångremmen eftersom det kommit så många som 20 000 personer under ett halvår. Redan då talade man om en flyktingkris. 2005 röstade Socialdemokraterna och Moderaterna mot att införa en allmän flyktingamnesti. Mellan 2009 och 2014 genomfördes operation Reva som gick ut på att utvisa fler papperslösa personer och det har funnits förvar, där personer hålls inspärrade i väntan på utvisning, och tvångsdeportationer långt före 2015.
Det stämmer att reglerna blev betydligt hårdare efter den 24 november 2015. Men att påstå att nästan alla som ville komma till Sverige fick stanna före det är helt enkelt inte sant. De som hävdar det deltar, medvetet eller omedvetet, i den sverigedemokratiska konspirationsteorin som går ut på att den så kallade sjuklövern vill släppa in hela världens flyktingar i Sverige. Det är inte ens fake news, det är bara fake.
SLU slår fast att värnande av biologisk mångfald gynnar alla FN:s hållbarhetsmål.
M, KD och L vill ha en ny energiöverenskommelse – med mer kärnkraft.
