Johan Rockström låter alltmer frustrerad för varje uttalande han gör, nu senast förra veckan i ett avsnitt av Studio Etts reportageserie om honom och tre andra svenska klimatforskare. Enligt FN:s klimatpanel bör utsläppen på global nivå halveras till år 2030 om vi ska lyckas hålla oss under en uppvärmning på 1,5 grad.
”Vi har lösningarna. Det är när man gör en analys av vad samhällena är villiga att göra som man blir oroad.” Det finns fortfarande vetenskapliga möjligheter att klara det, menar han, även om det är fruktansvärt bråttom. Det är på det sociala, samhällsvetenskapliga och politiska planet han har förlorat tron. Viljan att fatta de nödvändiga besluten saknas, menar Johan Rockström.
Jag ringer upp Urpo Taskinen, klimataktiv biolog, som varit min kursledare på en klimatutbildning och som delat reportageserien på nätet och mycket annan tillförlitlig klimatforskning. Han bor i Vittangi, i Kiruna kommun, långt norr om polcirkeln. Som en symbolhandling har han sålt bilen och kör istället velomobil/cykelbil när han inte färdas kollektivt eller lånar bil i undantagsfall. I sommar har han velomobilat 6 000 kilometer och varit två gånger till Helsingfors. Arctic Velonaut av Tamara Sushko, en prisbelönt kortfilm som finns på Youtube, handlar om honom.
Urpo Taskinens ledord är rådighet. Rådighet är det en råder över, det en kan påverka. Alla har vi vår unika rådighet. Har en inte rådighet över någon del, så kan en bestämma sig för, att antingen skaffa sig den nödvändiga kunskapen eller också släppa just det området och påverka något annat.
Han tipsar om ett föredrag med Mikael Klintman som är professor i sociologi vid Lunds universitet: Vi människor har utvecklats i grupper om 50–150 personer (under 99,6 procent av människoartens livstid) och vi är anpassade till de sociala relationer som behövs i en sådan grupp. Våra sinnen ignorerar abstrakta och avlägsna risker som klimatförändringar. Vår grundläggande motivation är social, inte ekonomisk eller ekologisk. Vi gör som de andra gör. Gruppens normer är dock föränderliga och enskilda medlemmar i gruppen kan dra normerna i en ny riktning, men i små steg i taget.
Diskussionen handlar ofta om enskilda klimatåtgärder, vilket är ett typiskt sätt att hantera klimatfrågan. Lösningarna handlar inte om de små klimattipsen, utan det övergripande målet är att ändra det stora systemet. Vi måste med alla medel bort från det fossila.
”Alla har ett ansvar”, menar Nina Kirchner, som är glaciolog och bland annat forskar på hur fort isarna smälter på Arktis. Själv försöker hon fokusera på det hon är bra på – att forska. Vi kan inte bara bolla ansvaret mellan enskilda och institutioner eller andra länder. Ansvaret behöver inte vara lika men alla måste ta något ansvar.
Utsläppen fortsätter på samma höga nivå och rapporter från energiorganet IEA (World energy outlook 2019) samt från UNEP (Production emissions gap) bara understryker detta, förklarar Tomas Björnsson, ordförande i Lunds Naturskyddsförening, som hjälper mig att förstå siffrorna. I bästa fall kan en tro och hoppas att kolanvändningen minskar, men förbrukningen av olja och gas fortsätter att öka. Med de förutsättningarna kommer utsläppen att leda till minst tre graders uppvärmning mot slutet av seklet, enligt rapporterna. (I en TT-text som spreds i många tidningar förra veckan hade en sammanblandning skett av tidpunkten för när en uppvärmning till tre grader anses oundviklig, 2030, och tidpunkten när den faktiskt inträffar, 2100.)
Redan vid uppemot två graders uppvärmning finns stor risk för att jorden ska passera flera tröskeleffekter som kan leda till en skenande klimatförändring, och en obeboelig planet.
Det finns de som tänker att marknaden och teknikutvecklingen ensamma ska lösa klimatfrågan. Christian Azar är professor i energi och miljö. Han menar att det nästan är en fantasi. Det måste till styrmedel som trycker undan de fossila bränslena. Det är mycket som kan göras för klimatet som inte innebär någon belastning, utan faktiskt bidrar till en bra utveckling, livskvalitet och livsmiljö.
Klimatkrisen grundar sig i den västerländska föreställningen om människans överhöghet. Vi förstör jorden, och dess funktion att försörja oss. Ja, människan har en speciell roll på planeten, men så har även delfiner och träd.
Vi behöver omdefiniera vår roll som exploatör och bli, som Johan Rockström förespråkar, planetskötare och en jämbördig partner med naturen. När var och en vaknar till insikt är frågan: Hur väcker vi fler? Människan har en inre kraft att förflytta berg. Vi får hoppas att kärleken och omsorgen räcker och att det ska ge mening åt människans strävan.
Utsläppsbovar får inte låna pengar av EU.
Antalet insekter i Storbritannien har halverats sedan 1970.
