En hel del av oss föredrar utbredning av universalistiskt strävande idéer och förhållanden; en måttlig, självbesinnande kosmopolitism. Göran Dahl ställer sig efter en läsning av den nederländsk-amerikanske författaren och akademikern Ian Buruma frågan: Varför ”måttlig” och ”självbesinnande”?
Jag menar att vi bör medge att det existerar sådant som vi kan kalla för kulturella, nationella och regionala särdrag och värderingar som bildar viktiga grundvalar för vår identitet som också många påpekar idag; för oss som förstår oss som kosmopoliter är valet mellan detta och antiglobalism, besatthet av kulturella och religiösa särarter, trumpism med mera inte så svårt. I det följande ska jag diskutera en essä av Ian Buruma som förhoppningsvis kan hjälpa oss att nå en bit på traven.
Ian Buruma frågar sig i essän ”Är demokrati ett universellt värde?” (i antologin Imperier, red. Kurt Almqvist & Isabella Thomas, Atlantis, 2007) varför så få muslimskt dominerade och/eller arabiska stater är fungerande demokratier, med Indonesien som det enda klara undantaget nu när Turkiets demokratiska status är tvivelaktig. Men han börjar med ett historisk intressant exempel: 1951 talade general Douglas MacArthur inför den amerikanska kongressen. Hans budskap var enkelt: Japan var en nation bestående av 12-åringar.
Frihet eller hierarkier? I Japan var hierarkierna seglivade, medborgarna var som 12-åringar, och behövde lära sig att bli vuxna och ta till sig den amerikanska kulturen. Det var lättare med Tyskland, lite avnazifiering och sparka några ledande nazister bara. Friheten hyllades av de demokratiska krafterna i Frankrike och USA som tänkte sig att de hade ett alla överlägset perfekt system som pockar på efterföljd, ett system byggt på värden, kulturer, sedvänjor med mera som är överlägsna alla andra. Historiskt räcker det med att titta på vad dessa idéer innebar i de kolonialiserade territorierna.
Buruma medger att det är sant att demokrati växte fram i nationalstater. Alltså att något exkluderande kan föra med sig, i alla fall inte stå i motsatsställning till en universalistisk strävan. I USA blåste det vänstervindar på 1930-talet: Franklin D Roosevelt blir president (1933-45) och genomför New Deal med dess välfärdssatsningar och jämlikhetsideal. Den republikanska högern var emot detta och betonade vikten av att inte ge raser och klasser lika villkor, det var de inte ägnade för. Men Roosevelt vann.
Till USA:s självbild hörde också att deras frihetsidé inte bara var överlägsen, dessutom skulle den spridas. USA var Frihetens missionärer.
Motsättningarna mellan idealister (de som hävdar att det finns fundamentala värden överlägsna alla andra, till exempel frihet och demokrati) och realister (de som hävdar att i princip allt handlar om makt och geopolitik) kom till skarpt uttryck i en rad krig mellan och inom olika länder; Jugoslavien, Irak, Afghanistan. Till exempel påpekade realisterna att man aldrig fick glömma att Irak liksom de flesta staterna i Mellanöstern dominerades av klanstrukturer där rättskipningen skedde genom att klaner försvarade sin heder utan statens inblandning. Vänstern reagerade våldsamt på detta och beskyllde realisterna för rasism – att detta var en vit fördom. Och så var allt inte som tidigare – vad är vänster? Vad är höger?
Låt oss uppehålla oss vid arabstaterna. Burumas svar på frågan om varför
det finns så få arabstater som är sekulära demokratier (till möjliga undantag hör främst Libanon och Tunisien), som jag instämmer med, är att det i de arabiska länderna saknas en nationell historia, länderna kännetecknas av klanstrukturer, och deras gränser och existens sattes av kolonialmakterna.
”Jag är tämligen övertygad om att de gamla liberaler som hjälpte demokraterna i Japan vann ett viktigt intellektuellt slag. De nykonservativa har helt enkelt stulit deras tappade mantel: demokrati kan frodas i helt olika kulturer, inte som en allmängiltig blåkopia men som en politisk princip om folklig suveränitet…Det som hände i Sydkorea, Taiwan och en stor del av Latinamerika skulle mycket väl kunna hända i Indonesien, Turkiet och Iran. Det finns ingen kulturell orsak till att det tyranniska prästerskapet skall kunna fortsätta att hindra det självbestämmande och de medborgerliga fri- och rättigheter som de flesta iranier så uppenbart vill ha.” (s 188)
Hur ska vi nu reda ut detta? Verka för demokrati utan att folk skräms av hur den fungerar, vilka resultat den får? Vi måste ha något gemensamt att ta fasta på, ett demos måste skapas. Låt oss fortsätta med arabstaterna som exempel. De som finns nu var för inte så länge sedan territorier inom först kalifat, sedan det osmanska imperiet. Sedan kom kolonialismen och satte gränser, ofta med en linjal på en karta. De olika staterna hade ingen egen specifik historia att falla tillbaka på. Men de hade språket gemensamt – därför lockade panarabismen många, andra lockades av fascism eller kommunism. Och de flesta har dessutom samma religion – Islam. Både Islam och kristendomen har universella anspråk, giltiga och bindande för alla troende. Det gäller däremot inte judendomen som handlar om ett folk, inte individer i allmänhet.
Det har både identitetspolitikerna til vänster och den radikala högern lärt sig i alla fall: att särarter och skillnader är viktiga, fundamentala. Problemet är bara att gemenskapen ska vila på etnisk (eller någon annan form) grund, alltså att bygga ett tänkande i skillnader, särarter. Vänster blir höger och tvärtom kanske.
Gemenskap – nödvändigt som grund för universalism om det inte bara ska vara tomma ord. Och nog är det en rimlig slutsats som Buruma antyder: att demokratin mår bäst om den kastar ut universalismen: demokratin är inte en naturlag, en naturrätt, den är ett resultat av folks kamp för självbestämmande. Låt oss hoppas att de flesta av oss är förnuftiga nog att inse detta.
