← Till Tidningen Global
Krönikor

Vi behöver fler känsliga veterinärer

Jag är inte ensam om att som liten ha drömt om att bli veterinär. En del gjorde slag i saken, men upptäckte att kallet att hjälpa djur istället handlade om att hjälpa djurindustrierna.

I en uppmärksammad debattartikel skrev veterinärstudenten Felicia Hogrell om sina erfarenheter från ett slakteri. Hogrell beskrev hur grisarna drabbas av panik sin sista stund i livet då de sänks ned i det koldioxidfyllda schaktet för att bedövas. Hon hann räkna till trettio innan luckan hon fick titta in genom stängdes och då kämpade grisarna fortfarande för sina liv.

Den stora majoriteten grisar bedövas med koldioxid. Gasen är både smärtsam att andas in och den triggar hjärnans ångestcentrum. Anledningen till att koldioxid ändå används som bedövningsmetod är den höga köttkonsumtionen – slakterierna vill kunna slussa igenom många grisar snabbt och så billigt som möjligt.

Hogrell är inte ensam i veterinärkåren om att slå larm om grymheten i bedövningsmetoden. Det gjorde även ett sjuttiotal nederländska veterinärer 2017 under namnet the Caring Vets. Till denna grupp veterinärer anslöt sig ytterligare 460 spanska veterinärer. Veterinärerna beskrev hur förhållandena inom djuruppfödningen har fört veterinärprofessionen allt längre bort från dess ursprungliga kall att främja djurskydd och lindra lidande. Istället förväntas veterinärer skydda djurindustriernas intressen. Veterinärerna tog upp bland annat den plågsamma bedövningen med koldioxid.

Trots att koldioxidbedövning är välkänt plågsam svarade Jordbruksverket i en replik till Hogrell med att försvara metoden. Tänk om Jordbruksverket istället hade kunnat svara ”vi känner till problemet och vi arbetar intensivt med att fasa ut koldioxid så att det kan vara förbjudet senast 2025”, men det gjorde de inte. Istället menade de att debatten behöver baseras på kunskap och mindre starka känslor.

Men, vår förmåga till medkänsla med djuren är ett sätt för oss att förstå dem. Genom känslan sätter vi oss in i hur det är för någon annan. Går det ens att separera kunskap om djuren från känsla för djuren? Att ha medkänsla kan inte vara en dålig egenskap som veterinär. Jordbruksverkets motstånd mot känsla ser ut som ett sätt att ta avstånd från de moraliska konsekvenserna av dagens djurfabriker.

Veterinärer har valt sitt yrke för att främja djurens väl och ve, och när förväntningarna på veterinärer kommit allt för långt ifrån djurens bästa, då hoppas jag att fler veterinärer vågar säga ifrån. För som de nederländska och spanska veterinärerna skrev: medan den industriella hanteringen av djuren debatterats i samhället och fått många medborgare att engagera sig så har veterinärer hittills gett sitt tysta medgivande. De har förväntats sätta ekonomiska intressen framför djuren.

Känsla kan vara en stark kraft för politisk förändring. Jag hoppas att det står en armé av känsliga veterinärstudenter under utbildning i detta nu.

Nobelpriset i litteratur gick till en författare med starkt djurrättstema.

När djurens välfärd vägs mot ekonomiska intressen är djuren alltid förlorare.