← Till Tidningen Global
Krönikor

Kameror hindrar inte brottslighet men gör oss till rädda individer

Jag är väldigt förtjust i science fiction. Det är både ett sätt att experimentera med verkligheten, testa idéer och ett sätt att fundera över vilket samhälle vi egentligen vill ha. Och det finns massor av både skrämmande och hoppingivande SF. Just nu känns det dessvärre som att vi lever i en dystopi. I ett samhälle som till och med skulle få George Orwell att rycka till.

Ansiktsigenkänning. Kameror överallt, uppsatta utan tillstånd eller varningar. Rätten att använda säkerhetshål i appar och program för att få tag på uppgifter om enskilda. Ungefär där är vi nu. Med tiden är det inte osannolikt att polisen kommer att få tillgång till all vår elektroniska kommunikation. Eftersom vi så villigt göder dem med bilder, med utrop i sociala medier och inte har något annat val än att själva sköta en massa uppgifter som egentligen företag och myndigheter borde sköta lämnar vi väldigt mycket spår efter oss.

Vid alla andra former av husrannsakan måste polisen ha tillstånd, men det verkar lite si och så med integriteten när det kommer till digital övervakning. Det går att rota runt i våra digitala hem på ett sätt som det inte skulle vara möjligt att rota runt i folks fysiska liv.

Spåren vi lämnar är hårdvaluta för företagen. Det vet vi. De kan redan nu se när du går in i en butik, koppla ditt ansikte till register över dina inköp och andra personliga uppgifter. Din personlighet, ditt privata jag, är en handelsvara under den digitala kapitalismen.

Alienation är bara förnamnet. Vi har i det system som råder inte kontroll över frukten av vårt arbete, vare sig ekonomiskt eller socialt. Sen en tid har vi inte ens makten över vad andra ska veta om oss. Hela våra liv fläks ut och rent mjöl i påsen-förtrycket breder ut sig.

Naturligtvis är det viktigt att leta upp och stoppa människor som bedrar, hotar och fuskar. Men i längden får vi fråga oss hur mycket vi kan tillåta att vår frihet inskränks i syfte att hålla oss trygga. Vad är den tryggheten egentligen värd? Inte mycket. Det spelar ingen större roll om det är staten eller ett företag som spionerar på oss.

– Vi tittar på brottsstatistiken och prioriterar platser utifrån den. Kamerorna är dels en trygghet för medborgarna, dels en utökad förmåga för oss när det gäller bevisföring. De ger också en bättre arbetsmiljö för vår personal som jobbar i området.

Så säger en representant för polisen i en intervju för SVT. Tänk efter. Hur skyddar kameror oss? Vad för slags trygghet skapar de?

Om jag redan är rädd. Om jag svalt den intensiva propagandan om att samhället blivit farligare, trots att brottsligheten går ner. Hur ska jag då känna mig mer säker även om det hänger kameror överallt? Kameror räddar inte livet på någon. De kan möjligtvis avskräcka någon från att snatta eller nåt annat relativt harmlöst, men vi har sett hur folk mördats för öppen ridå, följts av olika kameror lång väg utan att övervakningen vare sig hindrat mordet eller hjälpt till att hitta förövaren.

Kameror skrämmer den laglydiga medborgaren mer än brottslingen. Under alla år jag arbetade på ett låst statligt ungdomshem träffade jag inte många ungdomar som hade låtit sig hindras av ett gäng kameror. För att vi verkligen ska kunna övervaka bort kriminalitet måste alla vara övervakade jämt. Och kunna hindras snabbt. Men vi är väl där snart vad det lider.

Dragspel, jag lär mig sakta men säkert.

Dragspel, det är så svårt, ju.