← Till Tidningen Global
Reportage

Matproduktion under svältvillkor

Plantering av ris i Lahore, Pakistan.

De som producerar våra livsmedel gör det ofta under så svåra villkor att de själva inte har råd att äta sig mätta, och deras mänskliga rättigheter respekteras inte. Ett sätt att komma till rätta med detta är att tvinga företag att göra konsekvensanalyser för mänskliga rättigheter längs hela leverantörskedjan, något som redan blivit lag i flera europeiska länder, ett nytt bindande avtal diskuteras i FN och i EU kan lagstiftning bli verklighet under året som kommer.

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER Långa dagar med krökta ryggar på Pakistans risfält leder inte bara till värk utan kan ge permanenta skador i leder. Med fötterna i risfältens vatten under många timmar i taget drabbas många arbetare dessutom av kraftiga blåsor som lätt blir infekterade. Ofta är vattnet på fälten förorenat av bekämpningsmedel och kan ge skador på luftvägarna, vilket innebär att arbetarna, ofta kvinnor, måste lägga sina låga löner på sjukvård de egentligen inte har råd med.

Kvinnor tjänar bara omkring hälften av vad en man tjänar, och flickor som arbetar med att producera ris tjänar än mindre. När organisationen Oxfam granskade risarbetares villkor i bland annat Pakistan berättade Shamshad Bibi i rapporten Unfair Harvest: The state of rice in Asia att hon efter att har arbetat på fältet både har huvudvärk och muskelvärk, samt att både hon och andra familjemedlemmar som jobbar på risfälten drabbats av ögoninfektioner och andningssvårigheter.

När Oxfam gjorde en studie över villkoren för småbönder och risarbetare i Pakistan blev resultatet skrämmande – 90 procent hade mycket osäker livsmedelsförsörjning vilket innebär att de under den senaste månaden hade blivit tvungna att lägga sig hungriga eller dra ner på måltider:

– Människor som odlar riset som vi njuter av har inte ens råd att ge sina barn mat. Det är en chockerande orättvisa, säger Tim Gore under ett lunchseminarium i samband med att Oxfam nyligen släppte en rapport om arbetares rättigheter i mataffärernas leveranskedjor: Worker’s rights in supermarket supply chains.

Beroende av risransoner

De undermåliga arbetsvillkoren är ofta likartade för arbetare och småbönder runt om i världen. I Assam i nordöstra Indien har te-arbetare så dåliga villkor att de trots sina arbeten ofta är beroende av risransoner från myndigheterna för att klara sig. I Latinamerika kan arbetare på fruktplantager inte klara försörjningen på sitt säsongsarbete och utsätts för gifter genom bekämpningsmedel som är förbjudna men ändå används.

De svåra villkoren för arbetare längs den långa kedjan av leverantörer och underleverantörer inom livsmedelsindustrin känns igen från den globala textilindustrin. Arbetare inom textilindustrin kämpar fortfarande för värdiga löner och arbetsvillkor, men branschen har ändå kommit en bit längre. Även livsmedelsindustrin pressas nu att komma vidare i att hantera arbetsvillkoren och utmaningarna som finns inom industrin.

Företag har, ofta efter såväl fackliga som konsumentbaserade protester, infört uppförandekoder. Men liksom inom textilindustrin pressar livsmedelskedjorna samtidigt priserna så hårt att anständiga arbetsvillkor blir i det närmaste ett önsketänkande. Detta gäller inte bara i låglöneländer. Även i Europa finns motsvarande eländiga villkor, som i södra Italien där migranter arbetar som säsongsarbetare för att skörda tomater.

Kåkstäder utan rinnande vatten

Migrantarbetarna bor i kåkstäder utan rinnande vatten och värme och tvingas betala för den dagliga transporten till och från fälten där de arbetar.

Transporterna kostar omkring 50 kronor per dag – en stor summa för de lågbetalda arbetarna – och sker i undermåliga fordon med för många passagerare. Förra året dödades 16 migrantarbetare i två bilolyckor, varav tolv stycken färdades i en skåpbil som frontalkrockade med en lastbil.

– På bondgårdarna jobbar de i den starka hettan, utan solskydd och ofta utan tillgång till dricksvatten, vilket gör att arbetare ofta måste köpa vatten av de som har förmedlat jobben, säger Tim Gore.

Arbetarna – framför allt migranter från afrikanska länder ska i teorin betalas enligt kollektivavtal som skulle ge dem cirka 600–700 kronor per dag. Men i praktiken tjänar de i bästa fall upp till cirka 500 kronor, och då efter en lång och hård arbetsdag. En studie av Oxfam som har tittat på inköp av processade tomater till Finland visade att priset den finska gruppen av återförsäljare betalar har sjunkit mellan 15–25 procent under de senaste fem åren.

– Det finns en tydlig klyfta mellan att å ena sidan pressa priserna så hårt och å andra sidan förvänta sig att uppförandekoderna följs, säger Tim Gore.

Kvinnor tjänar bara omkring hälften av vad en man tjänar, och flickor som arbetar med att producera ris tjänar än mindre
Kvinnor tjänar bara omkring hälften av vad en man tjänar, och flickor som arbetar med att producera ris tjänar än mindre. Foto: TT/AP Photo/K.M. Chaudary

En ojämn spelplan

En förklaring till den ojämlika maktfördelningen inom livsmedelsindustrin har att göra med att olika matvarukedjor exempelvis går samman för att köpa in varor från leverantörerna. Det är vanligt att kedjor kontrollerar stora delar av marknaden vilket ger ett stort övertag när varor ska köpas in. Mindre leverantörer har svårt att hitta andra kunder, vilket ger en ojämn spelplan.

– Under de senaste 15–20 åren har priserna som betalas till leverantörerna för en rad olika dagligvaror pressats ner världen över. Värdet av den del som stannar i landet där varorna produceras har sjunkit i många fall. Ett exempel är bananer från Ecuador, där har exportpriset sjunkit med omkring 50 procent de senaste 15 åren, säger Tim Gore och fortsätter:

– År för år pressas leverantörernas priser ner vilket naturligtvis gör det än svårare att försäkra att maten produceras på ett sätt som respekterar mänskliga rättigheter.

Prispressen går stick i stäv med uppförandekodernas efterlevnad. Att en leverantör skriver under en uppförandekod kan ur ett livsmedelsföretags perspektiv tas för intäkt att maten som köps in är producerad av arbetare vars fackliga rättigheter har respekterats, vars arbetsvillkor har varit drägliga, vars löner går att leva på. Men verkligheten ligger långt ifrån.

– Vi menar att man istället måste titta på de underliggande affärsmodellerna, på den prispress som återförsäljare av livsmedel lägger på sina leverantörer. Det är en del av förklaringen till varför vi ser väldigt liknande problem som arbetare och småskaliga producenter av olika dagligvaror står inför på många olika platser i världen, säger Tim Gore.

Tvingas göra riskanalyser

Ett angreppssätt – utöver det rent fackliga – för att komma åt de undermåliga arbetsvillkoren inom livsmedelsproduktionen är att företagen tvingas göra risk- och konsekvensanalyser vad gäller mänskliga rättigheter i hela leverantörsledet, så kallad human rights due diligence. I mitten av oktober diskuterades ett nytt utkast till förslag för en bindande lagstiftning i FN:s råd för mänskliga rättigheter, något bland andra Internationella fackliga samorganisationen IFS/Ituc stöder: ”För första gången har ett tydligt mandat givits för att utveckla ett internationellt och juridiskt bindande verktyg för att reglera, i internationell humanitär rätt, de transnationella företagens och andra företags, agerande”, skrev den fackliga samorganisationen på sin hemsida inför mötet.

När ett avtal är klart ska detta komplettera och förstärka FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter som antogs av FN:s råd för mänskliga rättigheter i juni 2011. Dessutom finns liknande lagstiftning på plats i flera europeiska länder. Frankrike antog 2017 lagen Duty of Vigilance som innebär att större företag med huvudkontor i landet måste göra risk- och konsekvensanalyser och förhindra att deras verksamhet får en negativ inverkan på miljö eller mänskliga rättigheter.

I maj i år antogs ny lagstiftning i Nederländerna som kräver att företag som är registrerade på den nederländska marknaden måste göra risk- och konsekvensanalys för att förhindra barnarbete i deras leverantörskedjor. I Storbritannien pågår en diskussion om att stärka en lag från 2015, the Modern Slavery Act, vars syfte är att hindra tvångsarbete och trafficking i leverantörskedjorna för större företag i landet.

Sverige ambivalent

Även Finland, som fram till årsskiftet är EU:s ordförandeland, vill stärka lagstiftningen på området, på nationell nivå såväl som på EU-nivå. I början av december arrangerar Finland seminiariet Business and Human Rights: Towards a Common Agenda for Action i Bryssel för att diskutera hur skydd för mänskliga rättigheter bäst implementeras.

I Sverige är tongångarna mer ambivalenta. Stödet är stort från icke-statliga organisationer, men den svenska fackföreningsrörelsen och även Svenskt näringsliv ifrågasätter vikten av nya lagstiftningar. Samtidigt finns det stort intresse från många företag att se ny lagstiftning på området eftersom en obligatorisk risk- och konsekvensbedömning med hänsyn till mänskliga rättigheter skulle ge en jämnare spelplan.

Tim Gore tror att ett förslag till ett bindande EU-direktiv kan läggas fram under året som kommer. Dessutom finns också stort intresse från investerare. Han hänvisar bland annat till en grupp investerare i USA som vill se större transparens kring vart maten som säljs kommer ifrån och att mänskliga rättigheter respekteras. Och att även investerare knuffar på i samma riktning lär få resultat tror Tim Gore:

– För det är en sak när icke-statliga organisationer, civilsamhället och journalister ställer företag till svars, men när investerare börjar göra samma sak, då lyssnar de. Och då kan större och mer strukturella förändringar bli möjliga.

Ofta är vattnet på fälten förorenat av bekämpningsmedel och kan ge skador på luftvägarna, vilket innebär att arbetarna, ofta kvinnor, måste lägga sina låga löner på sjukvård de egentligen inte har råd med
Ofta är vattnet på fälten förorenat av bekämpningsmedel och kan ge skador på luftvägarna, vilket innebär att arbetarna, ofta kvinnor, måste lägga sina låga löner på sjukvård de egentligen inte har råd med. Foto: TT/AP Photo/K.M. Chaudary