Extremt fattigas löner under lupp

LEVNADSLÖN För att konsumtionen ska snurra på vill butiker hålla nere sina priser. Det gäller allt från prylar till kläder, blommor, matvaror och godis. För att konsumentpriserna ska hållas nere pressas inköpspriserna ner. En konsekvens av det är att betalningen till de som tillverkar det vi lägger i varuvagnen blir låg. Så låg, i många fall, att lönen inte kommer i närheten av den summa som behövs för att arbetstagarna och deras familjer ska kunna leva ett drägligt liv, visar en sammanställning.

Extrem fattigdom

I västafrikanska Elfenbenskusten, som är världsledande på kakaoodling, odlas bönor som skickas till fabriker som i sin tur tillverkar chokladkakorna på vårt fikabord.

I en sammanställning av löneläget, gjord av Fairtrade Sverige, visar det sig att många kakaoodlare i Elfenbenskusten har en inkomst som till och med ligger under Världsbankens definition av extrem fattigdom, som motsvarar ungefär 20 kronor om dagen. Den lönen ska ofta räcka till en hel familj, många gånger med flera barn.

Sammanställningen, som bygger på 18 undersökningar av lönerna inom jordbruks- och textilsektorn i länder med utbredd fattigdom, visar att snittlönerna ligger på 65 procent av de beräknade levnadslönerna. I en del fall, som hos den stora rosproducenten Etiopien, ligger snittlönen bara på en tredjedel av den lokala levnadslönen.

Omtvistat begrepp

En levnadslön innebär en lön som går att leva på – inget fett liv, men tillräckligt för att kunna äta sig mätt, bo och spara en slant. I den beräkningsmetod som använts i de 18 undersökningarna ska löntagaren också kunna försörja sin familj. Anledningen till det är bland annat att det saknas sociala skyddsnät som föräldraförsäkring och förskola i de utvecklingsländer där mycket av det vi konsumerar har sitt ursprung.

Begreppet levnadslön är ganska nytt. Inom företagsvärlden har det varit kontroversiellt, framför allt för att det inte funnits någon gemensam uträkning av vad som utgör en levnadslön – som så klart är olika hög i olika länder och regioner.

Det har resulterat i att många företag nöjt sig med att kräva av sina leverantörer att de ska betala den lagstadgade minimilönen i landet där deras varor produceras. Problemet med det är att minimilönerna i många utvecklingsländer ligger långt under vad som behövs för att leva.

Till det finns flera orsaker, varav en är att exportberoende länder som Bangladesh, Etiopien och så vidare är måna om att företag ska fortsätta att importera därifrån. De vet att om de höjer lönegolvet – ja, då kommer många priskänsliga företag att röra sig till billigare länder.

"En jättegrej"

Men när konsumenters medvetenhet har vuxit har företag tvingats börja umgås med begreppet levnadslön.

– Jag tror att vi befinner oss lite i ett paradigmskifte nu, säger Hewan Temesghen.

Hon får medhåll av Niklas Egels Zandén, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg, som forskar på hur företag jobbar med lönefrågan i sin produktion.

– Frågan om levnadslön är 15 år gammal, men har aldrig varit mer aktuell än nu. Massor av företag har börjat prata om det – det har blivit en jättegrej, säger han.

Han påpekar dock att det än så länge är betydligt fler som pratar om levnadslön än som faktiskt gör något åt det låga löneläget.

I takt med att begreppet blivit mer rumsrent har det också blivit vanligare att företag ”kidnappar” konceptet och hittar på egna definitioner av vad som är levnadslön – inte sällan en tolkning som är betydligt snällare mot ägarnas plånbok, enligt Egels Zandén.

Som konsument får man vara vaksam.

Agera viktigast

Ett av de svenska företag som i flera år jobbat aktivt med frågan om levnadslön är Axfood, som äger Willys och Hemköp. Deras butiker har stora sortiment av varor av eget märke och det är där man framför allt fokuserar, säger hållbarhetsansvariga Kristina Areskog Bjurling.

Förra året bad Axfood organisationen Oxfam att utreda var i bolagets leverantörskedjor risken är som störst att arbetarna är underbetalda.

– Vi har ju tusentals varor och vi insåg att vi var tvungna att prioritera var vi kan göra störst skillnad, säger Areskog Bjurling.

Oxfam identifierade te från Indien, mango från Peru och jordgubbar från Marocko som de mest riskfyllda varorna. Axfood tittar nu på hur man kan strukturera om kedjan så att det frigörs medel för att människorna långt bak i produktionen – odlaren och den som plockar – ska kunna få större del av kakan.

Areskog Bjurling känner väl igen kontroversen kring definitionen av levnadslön, men betonar att det är viktigt att företag inte fastnar vid miniräknaren.

– Man kan ju hålla på och räkna på levnadslöner hur länge som helst, men det är ännu viktigare att börja arbeta för högre löner i de områden där man vet att det är problem, säger hon.