Ärligt. Jag blir ledsen. Jätteledsen. Att sitta i nyhetsströmmen är plågsamt ibland. Men det märkliga är att det inte det som berättas som är det värsta, utan det som inte berättas.
Det är hemskt med skolskjutningar, med skogsbränder, klimatkrisen och den amerikanske konstitutionella striden just nu är viktig, inte bara för USA, för hela världen, för samtidshistorian. Men i Västsaharas öken växer generation efter generation av barn upp i fångläger. En miljon uigurier sitter i liknande läger i Kina. Svenska barn dör i fångläger i Syrien tillsammans med barn från en massa andra länder, som valt samma strategi, att överge dem.
För mig är alla barn alla människors barn. Mitt ansvar som individuell förälder backas liksom upp av ett gemensamt ansvar. När jag inte längre kan ta hand om mina ungar tar samhället självklart över.
Det är en inställning som har präglat mänsklighetens historia. Mycket grymhet har drabbat barn, men det har i de flesta av de kulturer som jag har kollat in funnits funktioner som åtminstone hjälpte en del av de barn som for illa.
Det är inte bara en moralisk skyldighet det handlar om. Det är rationellt biologiskt för en art att syssla med solidaritet. Änder tar gärna hand om andra änders barn, det är inte så mycket extra jobb och det ökar sannolikheten för att någon ska ta hand om din unge om den kommer bort. Andra djur beter sig visserligen som om Djingis Khan hade en dålig dag mot andras ungar, allt som händer i naturen är inte så snyggt, men som sociala, medvetna varelser kan vi välja bort grymheten.
Varför gör vi inte det då? Det är jobbigt, dyrt och plågsamt att kriga. Det är så mycket enklare att inte kriga. Vi vet sedan sekler, ja, årtusenden, att civilbefolkningen alltid kommer i kläm. De som strider i arméerna, miljonerna som dött för enskilda mäns maktambitioner, är inte annorlunda än resten av mänskligheten. Många av dem är och har varit barn.
Världens ledare står runt sandlådan och pinkar revir. Ett infall hos en av dem, som nu Trump som plötsligt drar tillbaka sina styrkor från Syrien, kan betyda att tusentals barn dör. Som brickor i ett spel om internationell prestige. Det är inte okej. Inte någonstans.
Hur kan det komma sig att vi accepterar att barn slängs i fängelse? Hur kan vi acceptera att barn straffas till döds för någon annans brott? Och: Varför gör jag inget?
Jag vet inte. Och det är det hemska. Jag är så inkörd på hur det här samhället fungerar, så styrd av den logik som maktsamhället inympat i mig att jag inte kan se utanför det. Jag växte upp med svältande barn på teve, som en sorglig nödvändighet, men inte riktigt någons ansvar.
Det spelar ingen roll vems fel det är. Jag bryr mig inte. Inga barn ska behöva lida för fel som vi vuxna begår. Det borde vara regel nummer ett. Och det är det vi borde ha politiken till. Fixa sånt gemensamt. Fram till den dagen då barnfattigdomen är utrotad globalt är jag inte så intresserad av vem som är dummast, vem som pinkade på vem först eller fantasifulla sagor om ett ursprung som ger rätten att ha ihjäl alla andra.
Det svala höstljusets lugnande inverkan.
Spelindustrins cynism.
