Robert Mugabe kommer att äras med den statsbegravning och de hyllningstal som han själv hade förväntat sig – men som kritiker av hans 37 år vid makten inte anser honom vara förtjänt av. Tal om Mugabes panafrikanska övertygelser och bidrag till befrielserörelsen i Sydafrika är att vänta, något som kritiker och offer till den zimbabwesiska despotens framfart lär tvingas svälja för det längre perspektivets skull. Mugabes död öppnar ett efterlängtat fönster för politisk vädring även om utmaningarna förblir många – inte bara i Zimbabwe utan södra Afrika i stort.
ZIMBABWE Under lång tid verkade det inte som att politiken var Robert Mugabes livskall. Mugabe var fram till 1960 den universitetsutbildade läraren som tjänstgjorde i Ghana men som under 1960-talet organiserade sig i kampen mot dåvarande apartheidregimen Rhodesias politik och rasism. Han fängslades och nekades få bevista sin unga sons begravning, något som tros ha bidragit till hans förbittring:
”I slutändan är Robert Mugabe en desillusionerad man som överlever på allmakt och förvanskning”, skrev den framlidna sydafrikanska journalisten Heidi Holland i biografin Dinner with Mugabe (2009).
I början, menar Holland, hade Mugabe – liksom Zimbabwe – chansen att välja en annan väg. Men omständigheter gjorde att Mugabe klängde sig fast vid makten och dränerade Zimbabwe på monetärt och politiskt kapital.
Ett avtal ...
För Zimbabwes landsfader inleddes den verkliga seglatsen mot maktens slutna rum med en bilolycka på södra Afrikas landsbygd på annandagen 1979. En tragisk olycka som krattad stigen mot makten för Robert Mugabe. Något som inte var fallet en knapp vecka tidigare.
Då hade Josiah Tongogara, respekterad ledare för Zanla-gerillan som bekämpade den rhodesiska armén stödd av apartheidbrodern Sydafrika, varit den givna förstakandidaten som Zimbabwes förste ledare.
Sex dagar tidigare: Den så kallade ”Lancaster House-överenskommelsen” sluts mellan dåvarande apartheidstaten Rhodesias premiärminister Ian Smith och de två ledande befrielserörelserna Zanu och Zapu under den brittiske utrikesministern Lord Carringtons ledning.
Överenskommelsen splittrar den zimbabwesiska befrielserörelsen, särskilt med tanke på att överenskommelsen höll liv i de rasistiska strukturer som Ian Smiths apartheidstyre utgick ifrån, där mäktiga vita jordbrukare hade rest sina ekonomiska imperier på illegalt förärvd mark och med underbetald, indirekt slavklassad arbetskraft och nu fick en möjlighet att behålla sina marker och industrier.
Robert Mugabe förespråkade en försonande linje där Ian Smiths kunskaper och erfarenheter från att styra landet skulle utnyttjas, snarare än kastas bort. Josiah Tongogara såg på saken med slagfältets realitet i främsta rummet; där var Rhodesia, trots militärt stöd från Sydafrikas apartheidregim och ekonomiska bidrag från västerländska intressen, kraftigt tillbakatryckt och Ian Smiths förhandlingsutrymme begränsat.
Tongogara ansåg att den zimbabwesiska befrielserörelsens största huvudbry inte var Ian Smith och den vita minoritetsmakten – utan trätan mellan Zanu och Zapu. Två rörelser som båda strävade mot ett självständigt Zimbabwe men med skilda övertygelser om hur det målet bäst nåddes – och en hållbar stat bäst byggdes.
... och en bilolycka
Men den 26 december 1979 förolyckades Josiah Tongogara i en bilolycka under en färd från Maputo, Moçambiques huvudstad varifrån den zimbabwesiska gerillan opererade, till gränsstaden Chimoio.
Omständigheterna kring gerillaledarens död har förblivit föremål för spekulationer och konspirationsteorier, men klart är att det politiska motivet från Mugabe att röja sin främsta utmanare ur vägen aldrig har kunnat förbises.
Med Tongogara under jord var det Robert Mugabe som 1980, stående intill prins Charles och med Bob Marley som ende utländska artist under självständighetsceremonin, såg Zimbabwes flagga hissas och ersätta den rhodesiska.
Fortsatta rensningar
I Zimbabwe liksom i andra sydafrikanska stater är klantillhörighet minst lika viktiga komponenter som politisk ideologi och socioekonomiska bakgrunder att till sig för att förstå historiska skeenden och nutida utmaningar.
Joshua Nkomo, vicepresident mellan 1987 och 1999, då han dog, hade sprungit fram ur fackföreningsrörelsen och varit en av grundarna till Zapu, Mugabes rivaliserande parti. Men förutom ideologiska skillnader fanns även etniska spänningar med i leken och som elektrifierade relationen mellan Nkomo och Mugabe. Till sist exploderade alltsammans och Nkomo anklagades för kupplaner mot Mugabe som liknade Zapu och Nkomo med ”att ha en kobra inomhus”.
– Det enda sättet att effektivt hantera en orm är att slå till och förstöra huvudet, sa Mugabe i ett offentligt uttalande 1982.
Året därpå flydde Nkomo till London, men för Zapu-anhängare kvar i Zimbabwe väntade en serie riktade massakrer som fått namnet ”Gukurahundi” och som mellan 1983 och 1987 enligt Catholic Commission for Justice and Peace in Zimbabwe befarar att så många som 8 000 personer kan ha dött. 1987 slöt Nkomo och Mugabe fred och Zapu upplöstes och blev en del av det nya Zanu-PF, men det var inte förrän i april tidigare i år som den nuvarande presidenten Emmerson Mnangagwa – och den som avsatte Robert Mugabe i en kupp 2017 efter att Mugabes illa omtyckta fru Grace hade seglat upp som trolig efterträdare – beslutat att kompensera uppemot 20 000 anhöriga och offer till ”Gukurahundi”.
– Vi implementerar även skyddsmekanismer för de som drabbades av ”Gukurahundi” att fritt och säkert kunna diskutera sina erfarenheter, sa Virginia Mabiza, statssekreterare inom justitiedepartementet i samband med kompensationsbeslutet.
Stora utmaningar
Förutom misslyckade jordreformer som fått vita zimbabwier att lämna landet och tagit viktiga erfarenheter och oumbärligt kapital med sig har Mugabes efterträdare Emmerson Mnangagwa skrivbordet begravt under politiska knäckfrågor som måste lösas för att knuffa den kustbefriade nationen i rätt riktning.
Och många av de personer med möjligheten att ro stora delar av södra Afrika mot en mer hållbar och försonande hamn lär mötas i samband med Robert Mugabes statsbegravning. Men vad som händer efter det att de lagt Zimbabwes landsfader och seglivade makthavare under jord återstår att se.
Klart är att det politiska landskapet har förändrats mycket sedan Nelson Mandelas direktsända begravning. Ledarskikten genomgår stora förändringar: i Botswana avgick president Ian Khama i förtid, i Sydafrika gjorde Jacob Zuma detsamma och med tunga eftersläpande korruptionsanklagelser i bakhasorna. I Angola har João Lourenço lovat att göra korruptionsbekämpning till en prioritet efter sin företrädare José Eduardo dos Santos familjedynastiregim.
– Allt förändras, konstaterade Rudo Nyangulu-Mungofa, chef för fokusgruppen Stimulus Africa, under ett seminarium i Stockholm 2018, anordnat av Nordiska Afrikainstitutet. I Zimbabwe har vi en ny ledare efter 37 år, men ur samma parti. Ur ett politiskt perspektiv har mycket hänt, i alla fall när det gäller personer på toppen.
Moeletsi Mbeki vid South African Institutes utrikesavdelning sa vid samma konferens att kraven på södra Afrikas ledare är högre idag än tidigare:
– De stora massorna, och särskilt de yngre, sväljer inte längre det gamla narrativet att de måste vara tysta och njuta av post-kolonialismens frukter.
Frigörelseepoken i södra Afrika mellan 1970- och 1990-talet och det facit som decennierna som självständiga nationer har kan därför inte sammanfattas som något annat än ”en medelklassrevolution”, menar Mbeki:
– Vad vi ser är inte entreprenörer utan en medelklass som reproducerar samma koloniala system som exploaterar södra Afrikas naturresurser.
