← Till Tidningen Global
Krönikor

Ska vi behöva bli berörda för att beröras?

Jag hade varit i Malmö och pratat. Nu var jag på väg tillbaka till Stockholm. Jag hoppades att bli ensam i tågkupén. Men en man trampade in i kupén två minuter efter det att tåget rullat ut från Malmö Central. 

Jag kände igen honom. Han var en ganska betydande man i näringslivet. Jag var en ganska obetydlig grön politiker. Han var glad redan när han kom. Lätt salongsberusad efter en fest. Han bjöd på rödvin. Vi hade det ganska trevligt. Vi imponerade på varandra: han imponerade på mig för han kunde allt om världens fladdermöss, och jag imponerade på honom för jag kunde allt om världens handelsavtal. Fördomar raserades, och världen blev än mer komplicerad.

Så småningom började vi prata om miljöförstöring och konflikten mellan företagande och miljöhänsyn. Han satt mitt i smeten – och jag kunde kosta på mig att bortse från hans företags lönsamhet. Jag hade så mycket lättare att ta på mig ädla vingar och tänka långsiktigt. Det lät säkert både pompöst och beskäftigt i hans öron. Det var ju hans arbete, och hans barns möjlighet att bo kvar i den stora villan som mina verbala krav på etik och miljöansvar hotade. Det eviga dilemmat. Det är lätt att ikläda sig en politisk roll och tala om hur det borde vara när det är andras vardagliga villkor som måste förändras mest. Jag hade det lätt. Han hade det svårt.

Det var i höjd med Osby vi började prata om ozonskiktet långt däruppe i lufthavet. De där sköra ozonmolekylerna, som skyddar oss från den ultravioletta strålning vi inte kan leva med. Ozonskiktet var på väg att tunnas ut. Ännu fanns inte överenskommelsen att ersätta freoner med ett mindre skadligt köldmedium. Han såg en annan affärsmodell.

– Jag ser det det som en utmaning för kosmetikaindustrin och läkemedelsindustrin, sa han. Och så berättade han om hur dessa skulle kunna tillverka en salva som vi alla skulle kunna smeta på oss så vi klarar oss utan de där ozonet.

– Ozonskiktet må falla sönder i små bitar, vi klarar det också ska du se. Vi köper aktier i det nya bolaget, Birger! Alla måste köpa salvan!

Så sa han. I höjd med Osby. Att vi var i höjd med Osby visste jag inte då. Det fick jag veta först senare.

Ozonskiktets nedbrytning som tillväxtkick för kosmetikaindustrin. Tanken svindlade. Men han var fullt allvarlig. Jag valde att avsluta samtalet.

Ett drygt år senare sågs vi igen. Vi hade hamnat på samma tillställning. Han sa:

– Minns du vår tågresa och det där med ozonskiktet och kosmetikaindustrin? Det var utanför Osby vi pratade om det. Min yngsta dotter bor i Osby. Hon har fått cancer. Hudcancer. Malignt melanom.

Han berättade att han installerat solceller, som då inte alls var lönsamma. Bytt till mindre boende, åt mest vegetariskt och förordade sänkt arbetstid ”så att människor får tid att leva också”. Han hade blivit berörd. 

Ska det behövas att vi blir personligt berörda för att ta oss modet att ändra livsstil och göra vad vi kan för att vårda livsförutsättningarna för vår art? 

Tomaterna rodnar äntligen!

Kristdemokrater tycks inte rodna för någonting.