← Till Tidningen Global
Radar

Läkare: Rykten försvårar ebolabekämpning

Läkaren Jean Paul Buhendwa menar att falska rykten om ebolaviruset är det största hotet mot en effektiv bekämpning av den pågående epidemin.

Det största hotet i den pågående ebolaepidemin i Centralafrika är att så många inte ser ebola som en sjukdom – utan som en förbannelse från Gud eller en konspiration i syfte att ta kontroll över värdefulla naturresurser.
Det säger den kongolesiska läkaren Jean Paul Buhendwa, som inte döljer sin oro.

KONGO-KINSHASA Doktor Buhendwa kallar det ”fake news”. Han syftar på rykten som sprids mellan människor och som försvårar arbetet med att bekämpa den näst svåraste ebolaepidemin hittills och som skördar liv varje dag i Kongo-Kinshasa.

Bön enda medicinen

– Det finns en spridd uppfattning i mitt land att ebola inte är ett smittsamt virus, utan har skapats i ett laboratorium för att utrota vissa människor, säger läkaren Jean Paul Buhendwa, som är i Sverige för att besöka biståndsorganisationen Läkarmissionen.

Många är också övertygade att smittan är en förbannelse.

Oavsett vilken av teorierna man tror på är bön det botemedel många tar till. Konsekvenserna kan bli förödande, som i fallet med den präst som blev den första att konstateras med ebola i miljonstaden Goma – vilket var det som fick WHO att trycka på den internationella larmknappen.

Han hade varit i Butembo, i epidemins centrum, och utfört handpåläggning på människor som utvecklat symtom och då själv smittats. När prästen åkte hemåt i en buss längs landsvägarna mot Goma bar han med sig viruset.

Låg utbildningsnivå

En del av konspirationsteorierna går ännu längre, säger Buhendwa.

– Kongoleserna ser att deras land, som är så rikt på mineraler och andra naturtillgångar, är väldigt eftertraktat av utlänningar. Därför tror man att andra länder vill flytta sina invånare till Kongo och att man vill döda befolkningen först – genom ebola.

Framför allt är det personer på landsbygden som inte kan värja sig för de påhittade historierna, säger doktor Buhendwa.

Lång tid av konflikt har satt Kongo-Kinshasas infrastruktur ur spel. I vissa delar av Nordkivu, den värst drabbade regionen, går bara omkring hälften av barnen i skolan. I hela Kongo-Kinshasa är utbildningssituationen så alarmerande att Norska flyktingrådet har varnat för att landet riskerar att förlora en hel generation.

Beredda på smitta

Den låga utbildningsnivån och dåliga kunskapen om sjukdomar innebär svåra utmaningar för doktor Buhendwa och hans kollegor som ska stoppa epidemin. Den som inte vill acceptera att ebola är ett smittsamt virus vill ofta inte heller acceptera förebyggande åtgärder, smittospårning, karantän – eller vaccin. Den utbredda fattigdomen försvårar ytterligare.

– Ett enkelt sätt att minska risken för smittspridning är att tvätta händerna. Men om det inte finns något rent vatten och ingen tvål, då kan du inte göra det, säger Buhendwa.

Doktor Buhendwa jobbar inte med ebola just nu, utan på ett sjukhus staden Bukavu några timmars båtfärd från epidemins centrum. Där arbetar han tillsammans med Denis Mukwege, Nobelfredspristagare 2018, med att hjälpa kvinnor som utsatts för sexuellt våld i konflikt.

Till de subtropiska kullarna i Bukavu har ebolan ännu inte kommit, men Buhendwa och kollegorna oroas över att en smittad person en dag ska kliva in i väntrummet. Buhendwa är del av en grupp läkare som ansvarar för att informera personal och patienter om hur de ska agera i ett sådant fall och utbildar dem kring ebola. Sådana grupper måste alla sjukhus i Kongo-Kinshasa ha i dag.

”Fake news”

Det experimentella vaccin, som många experter menar har varit avgörande för att epidemin inte har exploderat, omgärdas liksom själva smittan av falska rykten. Bland annat påstås det att vaccinet gör människor sterila, säger doktor Buhendwa. Inte så märkligt då att ebolasjukhus attackerats och personal som arbetar förebyggande mot ebola har dödats. Det händer också att gerillor utnyttjar felinformation om ebola för att elda på konflikter.

Men helst vill doktor Buhendwa inte prata för mycket om missuppfattningarna – han upplever att han själv då bidrar till spridningen av dem.

– Jag nöjer mig med att kalla dem ”fake news”. Falska rykten är den största faran när vi ska försöka utrota ebolan, säger han.

– Vi måste bli bättre på att sprida sann information om smittan, genom lokala byledare och präster. Jag är rädd att om vi inte lyckas stoppa ebolan så sprider den sig till Rwanda, Uganda – kanske till och med till Sverige.

Bakgrund: Ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa

1 augusti 2018 bekräftade lokala myndigheter ebolautbrottet i Kongo-Kinshasas östra regioner Nordkivu och Ituri.

I mitten av augusti samma år blev vaccin tillgängligt i området och sjukvårdspersonal och personer som träffat smittade individer vaccinerades.

Drygt ett halvår in i epidemin, i slutet av januari 2019, hade antalet dödsfall passerat 700. Sjukvårdspersonal rapporterade om stora svårigheter att arbeta på grund av pågående allvarliga konflikter.

12 juni 2019 upptäcktes det första ebolafallet utanför Kongo-Kinshasa, en femårig pojke i Uganda som sedan avled. Sedan dess har ytterligare tre fall konstaterats i Uganda.

15 juli bekräftades det första fallet av ebola i en storstadsmiljö, i miljonstaden Goma som är huvudort i Nordkivu och som ligger på gränsen mot Rwanda.

17 juli klassade Världshälsoorganisationen (WHO) ebolautbrottet som ett internationellt nödläge.

Antal rapporterade fall av ebola har nu långt överstigit 2 000 och hälften av dem har rapporterats sedan slutet av mars. Av fallen är 56 procent kvinnor och 30 procent barn under 18 år. Mest utsatta är barn under fem år – 15 procent av fallen har konstaterats i den åldersgruppen.

Siffrorna över antalet döda människor ligger mellan 1 700 och 1 800. Det gör utbrottet till det näst dödligaste hittills, efter utbrottet i Västafrika 2014.

Källa: Folkhälsomyndigheten, WHO med fler.

Fakta: Kongo-Kinshasa

Det väldiga Kongo-Kinshasa i Centralafrika fick sina gränser under kolonialtiden utan att hänsyn togs till invånarna och de traditionella riken som då tvingades samman.

Landet är mycket rikt på naturresurser, men trots det har fattigdomen varit stor både under kolonialtiden och efter självständigheten från Belgien 1960.

1998 bröt krig ut efter att stora mängder flyktingar strömmat in i landet från Rwanda. Hundratusentals människor miste livet och civilbefolkningen utsattes för ohyggliga övergrepp. Kriget tog formellt slut 2003, men kampen om vem som ska kontrollera landets väldiga naturresurser har fortsatt och lett till nya våldsamheter framför allt i landets östra delar.

Under senare år har ekonomin i landet blivit allt sämre och den politiska osäkerheten större.

Efter ett omtvistat val i slutet av 2018 fick landet en ny president, Félix Tshisékédi.

Källa: UI/Landguiden