Fotbolls-VM i Frankrike har återigen satt ljus på ojämställdheten mellan dam- och herrfotboll och på det faktum att fotbollsspelare, om de tillhör damkategorin, måste jobba lika hårt utanför plan som på den. Kamp mot lönediskriminering och sexism är givna följeslagare för en damfotbollsspelare.
SPORT Fotbollsvärlden har lång väg kvar till jämställdhet inte bara när det gäller de ekonomiska förutsättningarna. Internationella fotbollförbundet (Fifa) går i sakta mak framåt men åsidosätter samtidigt damfotbollen vilket gör att många fotbollsspelare och tränare ifrågasätter Fifas intentioner.
– Och det är inte som att de (Fifa) inte gör någonting. Självklart gör de saker för damfotbollen. Men på det sätt som de genuint bryr sig om herrfotbollen bryr de sig inte genuint för damfotbollen, sade USA:s och detta VM:s stora stjärna Megan Rapinoe i samband med att laget kvalificerat sig för VM förra året.
Inför VM i Frankrike fick damfotbollen strida länge för att få Fifa att använda videodomare – VAR – som användes vid herr-VM i Ryssland. VAR har i sig blivit mycket omdiskuterat under turneringen, mycket beroende på att Fifa släpade fötterna efter sig. Först i mitten av mars blev det klart att VAR skulle användas.
Klyftan ökar
Det senkomna beslutet innebar dåliga förberedelser. Lägg till att det kom nya direktiv kring hur en målvakt får röra sig vid straffspark bara sex dagar innan turneringen startade, och att Fifa förlagt VM-finalen på samma dag som herrfinalerna i Copa América och CONCACAF, och det står klart att det är skillnad på VM och VM.
Fifa betalade 30 miljoner dollar i prispengar till segrarna i herr-VM förra året medan vinnarna av söndagens final får nöja sig med fyra miljoner dollar.
Samtidigt som Fifa har fördubblat de sammanlagda prispengarna som delas ut under dam-VM jämfört med för fyra år sedan så att de nu uppgår till 30 miljoner dollar så har klyftan till herrarna vidgats. Herrarnas prispengar ökar nämligen med 40 miljoner till VM i Qatar 2022 till sammanlagt 440 miljoner dollar. När det stod klart förra året deltog bland annat svenska landslaget i en internationell protest:
– Man kan inte komma undan med att lägga lite pengar mer på en grej, det är själva projektet damfotboll som vi vill att de ska investera i och visa att de verkligen vill satsa på oss och inte bara klappas på axlarna för att de har ökat någon miljon här. Utan vi vill se en vital förändring där man kan förändra damfotbollen i hela världen, sade Sveriges Kosovare Asllani till Fotbollskanalen då.
Rättslig kamp
Det australiensiska spelarfacket säger sig nu vara beredda att stämma Fifa inför domstol för att få till stånd jämställda prispengar från Fifa. Spelarfacket Professional Footballers Australia vill se en fördubbling av prispengarna och menar att Fifa med sina drygt 2,7 miljarder dollar på banken knappast behöver vända på slantarna.
Förutom kritik mot Fifa har många landslag tagit strid med sina egna förbund. Inte ens USA som är regerande världsmästare och har tagit fyra OS-guld är i närheten av jämställda villkor, trots att damlandslaget är överlägset mer framgångsrika än herrlandslaget som aldrig nått en VM-final. På internationella kvinnodagen i år stämde därför USA:s damlandslag sitt förbund, United States Soccer Federation, för lönediskriminering.
Megan Rapinoe förklarade stämningen som ett sätt att ta ställning inte bara för sina egna villkor utan ”för våra lagkamrater, framtida lagkamrater, andra kvinnliga idrotter och kvinnor runt om i världen”. Förbundet slår ifrån sig anklagelserna och menar att skillnaderna inte beror på kön utan på att lagen genomför ”olika typer av jobb”, rapporterar New York Times.
Liksom många andra förbund menar USA:s fotbollsförbund att skillnaderna i pengarna som fördelas mellan herrar och damer kan förklaras av att herrarna drar in mer pengar. I många fall stämmer det – inte minst då det satsas så lite på damfotbollen vilket skapar en ond cirkel.
Vill ha egna kläder
Men i USA drar herrlaget inte in mer pengar. Enligt Wall Street Journal drog damlandslaget in en knapp miljon dollar mer i biljettintäkter åren 2016–2018. Trots det får de bara omkring en sjättedel av de bonusar herrarna skulle fått för motsvarande avancemang rapporterade the Guardian i förra veckan.
USA:s fotbollslandslag är långt ifrån ensamma i att ta strid för bättre villkor. 2017 blev något av ett rekordår då landslag efter landslag gick ut i öppen konflikt med sina förbund med krav på drägligare och mer jämställda villkor.
Våren 2017 hotade det irländska landslaget med strejk. Deras krav var, förutom ersättning i samband med mästerskap så att de skulle slippa ta obetald semester för att representera sitt land, också något så grundläggande som att ha rätt till egna landslagskläder för att slippa byta om på offentliga toaletter.
– Det är förödmjukande att behöva byta om på offentliga toaletter, sade landslagsmålvakten Emma Byrne på en presskonferens.
Jämställt kollektivavtal
Hösten 2017 vägrade det danska landslaget att komma till ett landslagsläger för att pressa det danska fotbollsförbundet Dansk Boldspil-Union (DBU) till ett bättre avtal. Efter strandade förhandlingar valde förbundet att ställa in en träningslandskamp och en viktig VM-kvalmatch mot Sverige hellre än att gå med på kraven.
– Vi tar den här striden för de tidigare landslagsspelarna som påbörjade den här striden, vi tar den för oss själva, och vi tar den framför allt, för de unga spelare som är landslagets framtid. Och vad handlar den här striden om? Vad är det vi kräver från DBU? Det vi kräver är förutsättningar för att vi ska kunna bli bättre fotbollsspelare. Det handlar inte om att bli rik, det handlar inte om stora summor pengar, förklarade danska lagkaptenen Pernille Harder då.
I Nya Zeeland krävde spelarfacket samma höst ett gemensamt kollektivavtal för dam- och herrlandslagen. Kravet gick igenom och från början av 2018 har vad som beskrivits som det första jämställda kollektivavtalet i fotbollsvärlden gällt. Den nyzeeländska landslagsspelaren Ali Riley kommenterade avtalet med att det var symboliskt mycket viktigt, inte bara för dagens landslag utan också för kommande generationer:
– Vi vill hjälpa och lämna ett arv efter oss, inte bara på plan genom resultat, guldmedaljer och priser – vi vill lämna damfotbollen med bättre villkor och förutsättningar än när vi började, sade hon till Feministiskt perspektiv.
Facklig kamp och sittprotester
Två år tidigare gick det australiensiska fotbollslandslaget ”the Matildas” ut i strejk efter att fotbollsförbundet Football Federation of Australia (FFA) vägrat gå med på spelarfackets krav på löneförhöjning. Strejken bröt ut ett halvår efter att deras kollektivavtal löpt ut och inplanerade matcher ställdes in:
– Det här har varit ett extremt svårt beslut att ta. Men det är helt enkelt inte rättvist att fortsätta förvänta oss att vi ska göra enorma uppoffringar för att spela för Australien, sade landslagsmålvakten Lydia Williams i samband med strejken.
I Chile – som i juni gjorde en stark VM-debut – satsades det så lite på damfotbollen att Fifa registrerade laget som inaktivt. 2016 hamnade de utanför Fifas rankingsystem eftersom deras fotbollsförbund inte hade anordnat några landskamper på två år. Ilskan över förbundets agerande fick Iona Rothfeld att dra igång ett spelarfack – Asociación Nacional Jugadoras de Fútbol Femenino en Chile.
Organiseringen gav resultat, bara ett år senare spelade de en vänskapslandskamp mot Peru inför 10 000 åskådare.
För Nigerias landslag har det krävts protester för att ens få överenskomna ersättningar utbetalda. 2016 – efter att just ha vunnit Afrikanska mästerskapet – protesterade landslaget the Super Falcons mot uteblivna bonusar genom en sitt-protest på spelarhotellet. Anfallaren Asisat Oshoala sade till BBC Sport då att det handlade om att laget blivit åsidosatta under flera års tid:
– Vi är mästare. Vi gick ut och kämpade för nationen trots att vi inte fått betalt – allt handlar inte om pengar men det är klart att det är ett problem.
Även i årets turnering uppstod konflikt kring bonusar och ersättningar, och landslaget var tvungna att hota med en ny sittprotest för att nå en lösning.
Annalkande vändpunkt?
Fotbollen ligger långt efter det övriga samhället när det gäller jämställdhet konstaterar spelarfacket Fifpro i sin rapport om arbets- och lönevillkor för damfotbollsspelare från 2017.
En genomsnittlig fotbollsspelare tjänar omkring 600 dollar per månad, 46 procent av de tillfrågade kombinerade sin fotbollskarriär med studier, 30 procent med ett annat arbete och många uppgav att de sannolikt skulle ge upp karriären i förtid.
Rapporten uppmanar fotbollsvärldens aktörer, Fifa och de nationella förbunden bland andra, att börja behandla damfotbollen som ”en tillgång – för idrotten och samhället – snarare än en kostnad”.
Damfotbollen – som föddes redan i början av 1900-talet och då drog stora publiksiffror har motarbetats från första stund för att på vissa platser till och med förbjudas – har skapat utrymme trots motvind. Passion för sporten har gjort detta möjligt. Denna VM-turnering, damfotbollens åttonde, spås bli en vändpunkt. Sådana spådomar har gjorts många gånger förr. Om den slår in denna gång är det fotbollsspelarnas strid som banat vägen.
