Det eviga korståget

I Argentina, Brasilien och Paraguay är guaranífolket sedan 1970-talet utsatt för vad antropologer beskriver som ”ett socioekonomiskt folkmord”. Deras tillgång till mark är minimal och på arbetsmarknaden diskrimineras de. I Brasilien har den högerextreme politikern Jair Bolsonaros tillträde som president förvandlat inrikespolitiken till ett öppet korståg mot landets ursprungsfolk och markstölder och tvångsadoptioner av barn sker med myndigheters stöd.

Benen efter avlidna shamaner bevarades i hängmattor dekorerade med fjädrar, djupt inne i skogen. Från grenar hängde korgar med offergåvor till de andliga mästarna. 1600-talets missionärer fick nys om guaraníernas spirituella tempel och såg till att bli vägledda till platsen.

Där upptäckte de klenoderna hade flyttats till en säkrare plats bortom européernas räckvidd. I takt med att guaraníernas rörelsefrihet begränsades och kolonisatörerna beslutsamma att göra ”gudstjänare” av ”vildar” grävdes shamanbenen till slut ner i marken, enligt kristen sed.

Guaraníer vägrade emellertid låta benen begravas i marken. Benen grävdes istället upp och återbördades till hemliga skogstempel. Guaraníer förklarade för jesuitprästen Antonio Ruiz de Montoya att shamanens väsen vädjade till dem om nätterna:

”Släpp ut mig, jag kvävs här nere!”

Nya tider var förestående. Och en storm på väg.

Drömmar och verkligheter

Patricia Ocampo skyler sig mot hällregnet och blickar ner i dalsänkan där markockupanterna lever i fallfärdiga skjul utan tillgång till dricksvatten. Hundar håller vakt. Klädlinor lindar in de täta skjulraderna som spindelnät.

Från sänkans botten stirrar de hemlösa guaraníerna upp mot typiskt medelklassområde med parabolantenner och vältrimmade trädgårdar.

– De är rättslösa, säger Patricia Ocampo, medgrundare till Un sueño para Misiones (”En dröm för Misiones”) som bekämpar barnarbete på Misiones plantager som producerar yerba mate, en koffeinrik dryck som är nordöstra Argentinas viktigaste inkomstkälla vid sidan av turismen.

Nu är det mitt på dagen och platsen är tom. Bosättarna och deras barn är på plantagerna utanför staden Oberá. Sänkan är ett lättfångat byte för lera och djupa pölar. Det regnar ofta i Misiones. Regn behövs för att väta den röda jorden som syresätter träd som livnär växter, djur och människor.

Ärvd misär

Enligt Un sueño para Misiones följer små barn alltjämt med sina föräldrar ut på plantagerna för att bistå med bladplockning, packning och transport. Barnarbete är förbjudet enligt argentinsk lag men i Misiones – på kartan ett grönt appendix inklämt mellan Brasilien och Paraguay – vi långt fjärran Buenos Aires politiska och mediala centra.
 
Missionärerna anammade guaraníernas mateodling och konsumtion medan den kristna omvändelseindustrin etablerade sig i den här delen av världen. Och guaraníer förblir en viktig del av industrin, men nu som utnyttjad arbetskraft.

– Misiones ursprungsfolk tvingas ta de sämst betalda och farligaste jobben och ockuperar mark tidigare var deras hem, säger Patricia Ocampo.

75 000 män, kvinnor och barn tros livnära sig på Misiones mateproduktion. Merparten har ytterst begränsad eller ingen erfarenhet av skolgång. För Roque Pereira, ordförande för Asociación de Tareferos (”Mateplockarförbundet”) och som var 11 år när han första gången följde med sin far till mateplantagerna, handlar det om att bryta kolonialhistoriska mönster:

– Fattigdomen i Argentina förvägrar många barn en utbildning. Framför allt i Misiones där många har urfolksrötter.

Tillgången till hälsa och utbildning är låg bland matearbetare. Hungersnöden i samband med den ekonomiska krisen i början av 2000-talet, bottnad i huvudlös nyliberal marknadspolitik påhejad av Internationella valutafonden, förblir ett varigt sår i Misiones folksjäl.

I medierna spreds bilder på undernärda, icke-vita barn. Svälten glömdes bort på andra håll, men utmed samma vägar som skjutsar turisthorder till Iguazúfallen, ett av planetens mäktigaste naturunderverk, förblir hunger en del av vardagen.

Från jämlikar till slavar

Iguazú betyder ”Stort vatten” på guaraní och är numera en vallfärdsplats för hänförda besökare i ett fridlyst område som korsar Argentina, Brasilien och Paraguays gränser. Några konventionella gränser existerade inte före européernas utropande av Latinamerika till ”Den nya världen”, då enskilda ursprungsfolks självförsörjning och överlevnad garanterades av vässade spjut, jordbruk och fiske.

På 1600-talet vann jesuitmissionärer guaranífolkets tillit och vänskap. Många guaraníer undkom och bekämpade de portugisiska och spanska kolonisatörernas ”civiliseringsprocesser” och fick i jesuiternas upprättade ”reduktioner” möjlighet att fortsätta bruka sina egna marker och utöva sina konstformer och näringar.

Marken var allas och ingens och jesuiterna anammade snart guaraníernas inställning till egendom, helt i strid med Vatikanen. 1768 fick också den spanska kronan nog av den fruktbara jämlikheten mellan ”Guds utvalda” och ”djungelns vildar” och bannlyste jesuiterna.

”Reduktionernas” död innebar startskottet för markkonfiskeringar och sekellånga jaktsäsonger på guaraníer. Jordbruksindustrin expanderade och i dess spår följde marktjuvar som i marknadsvänliga regeringar fick stöd och förståelse. 1970-talets Paraguay var, enligt amerikanska antropologer, inte bara en brutal och västbackad militärdiktatur – även skådeplats för ett pågående folkmord av achéfolket.

85 procent av jakt- och samlarfolket dukade under för gruvnäringens, jordbrukets och timmerindustrins framfart. Den paraguayanska regimen var medveten om situationen och stödde direkt och indirekt utvecklingen genom att ”integrera” ursprungsbefolkningen i syrefattiga reservat.

”Criadazgo” – ruttjänst med barn

En annan form av illegal ”integration” sker alltjämt.
Paraguays medel- och överklass har i decennier, om inte sekel, hängett sig åt förskansande av gratis och illegal barnarbetskraft, ett fenomen som går under namnet ”criadazgo”.

Det handlar om barn från fattiga rurala områden – i vissa fall bara fem år – som ”tas om hand” av bättre bemedlade familjer och blir hembiträden och tjänstefolk i utbyte mot sängplats, mat och löften om skolgång. Det senare beskrivs av Unicef som det tyngsta argumentet för desperata och uthungrade familjer, majoriteten aché och guaraní.

De flesta är flickor, men många pojkar blir slavarbetskraft i gruvor, inom jordbruket eller byggsektorn. UNHCR konstaterar att alla barn löper stor risk att stranda inom prostitution och narkotikasmuggling, och trots löften om politiska krafttag konstaterade amerikanska UD att Paraguay ”inte lever upp till minimikraven i kampen mot trafficking”.

Fenomenet kräver också sina dödsoffer. 2016 rapporterades det om en 14-årig ”criadazgo” som tagits om hand av en pensionerad soldat som misshandlade tonårsflickan till döds i departementet Caaguazu, nära gränsen till Brasilien.

Uppemot 50 000 barn tros utnyttjas som ”criadazgos”, vilket motsvarar 2,5 procent av Paraguays unga befolkning. Och fastän löftet om utbildning infrias, och att skolmiljön erbjuder barnen en chans att vara just barn, blir ”criadazgos” ändå förlorare i slutändan:

– I skolan är de så trötta att de hamnar efter på grund av alla hushållsnära tjänster, säger Marta Benítez, chef vid Infancia Global, till Washington Post.

Trots otaliga exempel på våld, exploatering och dödsfall har den ihållande ”criadazgo”-kulturen sina försvarare, även bland företrädare för Paraguays största parti, konservativa Colorado. ”Criadazgo” kan, menar exempelvis Bernardo ”Lalo” Villalba, nationell företrädare för Colorado, ”ge en bättre chans i livet”.

– Det här är en nationell tradition, sa han till landets ledande och Coloradovänliga dagstidning ABC Color, i kölvattnet av den uppmärksammade dödsmisshandeln i Caaguazu.

”Biblar, biffar, patroner”

I Paraguay äger multinationella bolag stora portioner mark, främst ämnade åt sojaodling. Bondeorganisationen Federación Nacional Campesina anser att det styrande Coloradopartiets ”agribusinessvänliga” jordbrukspolitik leder till utbredd exploatering ett allt mer spänt läge mellan jordlösa bönder och mäktiga markägare, där de senare i alla år och särskilt under diktator Alfredo Stroessners tid vid makten 1954–1989 inte hade några problem att tillskansa sig marker.

Exempelvis från ursprungsfolk.

Därför blev markfrågan den vänstersinnade presidenten Fernando Lugos fall 2012. Lugos tillträde ses i backspegeln – liksom Arbetarpartiets 13 år vid makten i Brasilien 2003–2016 – som historiska parenteser i nationssagor dominerade av den socioekonomiskt starkes rätt att härska över den svage.

Under Lugos presidentskap blev jordkoncentrationen och de jordlösas situation en politisk prioritet och snart ett hot mot Paraguays mäktiga jordbrukslobby, uppbackad av finansiella intressen i Argentina, Brasilien och USA. Coloradopartiet, då i opposition, iscensatt en parlamentarisk kupp i juni 2012 efter att Lugo belades det indirekta ansvaret för en massaker av bönder och poliser i samband med en markockupation som, av ännu oförklarliga skäl, upplöstes av elitförband och 300 poliser.

Efter Fernando Lugos avsättning återgick saker och ting till det ”normala”. På jordreformsfronten allt lugnt och intet nytt. Liknande tillvägagångssätt och utfall sågs 2016 i Brasilien där den lagligt valde presidenten Dilma Rousseff avsattes. Liksom i Paraguay skedde kuppen inne i parlamentet:

”Ledarna för den så kallade ’bibel-, biff- och patronväljargruppen’ – som utgörs av evangeliska kristna, jordbrukslobbyn och politiker som vill lätta på vapenkontroller – vill inget annat än se Rousseff avskedad efter att hon hotade deras sociala och affärsmässiga agenda”, rapporterade Reuters-korrespondenten Anthony Boadle några veckor efter kuppen i huvudstaden Brasília.

Självmordsepidemi i södern

Längre söderut, i Mato Grosso do Sul, är all skog borta och topografin utgörs av lydiga rader av majs och soja. På många andra håll i världen – och i synnerhet de amerikanska världsdelarna – visade sig samexistens omöjlig mellan olika syner på jord, ägande och ekologiskt tidsperspektiv, menar Christine du Bois, som forskat kring sojabönans ekonomiska globala och historiska betydelse:

”Numera finner vi ’den vilda västern’ söder om [den amerikanska] gränsen”, skriver hon i The Story of Soy.

För guaraní-kaiowáfolket i Mato Grosso do Sul är tillgången till jord den bokstavliga skillnaden på liv och död. Tonico Benites, antropolog och människorättsaktivist, vittnar om svält, undernärda barn, sjukdomar och en tillvaro som kretsar kring dagliga hjälpransonser i guaraní-kaiowáfolkets åtta tilldelade ”reservat”:

– Så ser verkligheten ut, säger han.

Och har sett ut i decennier. 

Hunger, undernäring, arbetsbrist och tillgång till mark har gått i arv som föga åtråvärda släktklenoder i otaliga generation. Ny forskning från Stockholms universitet visar att svältens fysiska och psykiska konsekvenser går i arv. Svältande foster får sämre minne och löper högre risk för högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar senare i livet.

Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi den som ledde arbetet med studien, beskriver fosterlivet som ett slags biologisk programmeringsperiod som vid rubbningar till följd av exempelvis undernäring kan leda till kognitiva problem som försämrad intellektuell kapacitet och sämre minne. På så sätt försämras de psykiska och fysiska skyddsnäten, en födsel i taget. Medan gränsen mellan socialt och genetiskt arv suddas ut i svältens spår:

– De beslut vi fattar idag får konsekvenser för kommande generationer, säger han.

Trångboddheten och hunger i överfulla guaraní-kaiowáreservat blir dock för mycket för många, särskilt unga utan framtidsutsikter. Självmordsstatistiken bland ursprungsfolk världen över är ofta högre än nationella snitt, men saknar motstycke bland Brasiliens guaraníer.

– Under de senaste 20 åren har tusen reservatsbor hängt sig, berättar Tonico Benites.

Inalles finns det omkring 47 000 guaraníer i Brasilien, vilket gör de självförvållade dödsfallen till tragiska utropstecken i ett land som på senare år tagit på sig ledartröjan som nationen i världen med flest antal mordfall.

Bloddränkt korståg

Tonico Benites försöker förändra världen, bit för bit. Med början i de skövlade gruslundarna i vad som tidigare var hans förfäders skogar. Men social, politisk och ekonomisk förändring är inte välkomna gäster i medel- och överklassens samhällsbygge.

Förespråkare för ursprungsfolks rättigheter i Brasilien lider risken för att bli mördade och enligt organisationen Frontline Defenders är Tonico Benites en av dem. Mäktiga intressen utmanas av guaraní-kaiowáfolkets krav på återbördade marker, men kan pusta ut av att varken brasilianska regeringar eller högsta domstol godkänner deras krav som legitima – något som sker i strid med ursprungsfolksmyndigheten Funais egen kartläggning, vilken konstaterar att guaraní-kaiowá levde på och av de här markerna före missionärernas ankomst.

Redan under valnatten i oktober 2018 – när Jair Bolsonaro valdes till president till jublande folkmassor utmed Copacabana i Rio de Janeiro – anfölls guaraní-kaiowábosättningar i reservaten av ”grileiros”, marktjuvar. Småbarnsfamiljer besköts med handeldvapen och gummikulor i syfte att skrämma iväg dem från markerna som är åtråvärda skatter för jordbrukssektorn.

Fördrivningsförsök är praxis i Mato Grosso do Sul i tider då landets finanssektor konstaterar att tiderna för boskapsuppfödning och sojaproduktion är goda och att jordbruket står för nära 25 procent av Brasiliens BNP. Det är inom jordbruket som de flesta jobben skapas i ett läge då ekonomin återhämtar sig efter en långvarig nedgång.

Krisen och jordbruksbonanzan slår mot ursprungsfolken från två fronter.
En studie gjord av den schweiziska organisationen Public Eye i samarbete med undersökande reportrar från Repórter Brasil och Agência Publica publicerar oroväckande data om systematiskt bruk av hälsovådliga bekämpningsmedel som använts vid jordbruksplantager – särskilt majs och soja – och som sedan nått 1 400 samhällen och städer, särskilt i södra Brasilien, via floder, sjöar och vattendrag. För guaraní-kaiowás har fiske varit ett ”sista halmstrå” när det gäller självförsörjning, berättar Fiona Watson, forskningschef vid Survival International:

– Men alla gifter har tagit död på fisken och nu har de inte den möjligheten.
Den skapade och cementerade fattigdomen används senare som huvudargument i den pågående och medialt underbevakade ”tömningen av små barn”:

– Reservaten är omringade av misär och resursbrist och till på köpet är det svårt att få arbete på grund av fördomar och etnisk arbetsmarknadsdiskriminering. Barn går hungriga och staten och rättsvårdande myndigheter väljer att splittra familjer, säger Tonico Benites.

Han bekräftar att ”många guaraní-kaiowábarn mellan ett och fem år tas ifrån sina familjer på så lösa grunder som verbala anklagelser om alkoholism” samtidigt som Jair Bolsonaros hopsnickrade administration bestående av jordbrukslobbyister och evangeliska missionärer bildar ”en rasistisk och grym regering med siktet inställt på att utrota ursprungsbefolkningen”.

Brasiliens växande och penningstarka evangeliska rörelse ser på saken genom andra glasögon: det handlar, i fallen med omhändertagna barn från icke-kristna stammar, inte om att ”beröva barnen sin kultur och identitet – utan helt enkelt om att rädda liv”.

Damares Alves – ”familjeminister” med ansvar för ursprungsfolk, kvinnors rätt till sin egen kropp och mänskliga rättigheter – har för avsikt att återbörda det kristna idealet till Sydamerikas största nation, är abortmotståndare och vill sätta punkt för statens sekulära status. Hon adopterade själv 1998 en då sexårig flicka från ursprungsfolket Kamayurá i delstaten Mato Grosso – illegalt.

Alves grundade den högerkristna missionärsorganisationen Atini: Voz Pela Vida (”En röst för livet”) som på senare år spridit falska videor om ursprungsfolks mord av oönskade barn.

”Barnamord rättfärdigar barnarov”

Att barnamord förblir praxis bland majoriteten av Brasiliens 300 erkända ursprungsfolk är kraftigt överdrivet och en farlig argumentation, anser Associação Brasileira Antropologia och ursprungsfolksmyndigheten Funai (som sedan Bolsonaros tillträde fått sina befogenheter och budgetar kraftigt beskurna).

Men Damares Alves och andra evangeliska politiker i kongressen lobbar för att inskränka ursprungsfolks juridiska rättigheter, något som skulle bestrida de säkerhetsföreskrifter som konstitutionen från 1988 garanterar dem, men som i praktiken skulle bädda för systematiska tvångsomhändertaganden av barn.

Tonico Benites vittnar om den desperation och sorg som han möter dagligen i Mato Grosso do Suls reservat bland föräldrar som berövats vårdnaden av sina barn. Vissa har inte ens fått ta farväl av sina barn, än mindre fått någon förklaring för tvångsomhändertagandet. Myndighetspersoner anländer för att ”vaccinera barnen”, tar dem med till väntande fordon och åker därifrån. Ibland är det polisen som hämtar barnen.

– Efter att barnet berövats sin familj är det förbjudet för föräldrar att ha någon kontakt med det. Barnet växer upp utan att tillgång till sitt modersmål och adopteras bort. Barnen har ingen chans att återvända till sina föräldrar och sitt folk, säger Tonico Benites.

Flera antropologiska studier menar att processen kränker såväl barnens som föräldrarnas konstitutionella rättigheter. Barnen löper i ett senare skede också risken för att utsättas för samma slags brott som myndigheter velat skydda barnen ifrån i första läget, exempelvis våld och missbruk.

Urbanantropologen Silvana Jesus do Nascimento pekar också på guaraní-kaiowábarns medfödda socioekonomiska underlägsenhet som blir svårhanterbar för de nya värdfamiljerna:

”Många barn återkommer till adoptionscentret efter olika försök hos icke-ursprungsfolk på grund av anpassningssvårigheter och blir myndiga vid 18 års ålder, då de inte längre är knutna till centret. Funai har även pekat på problem bland ’lyckade fall’ där föräldrar vittnat om oro för de unga vuxnas apati, relationssvårigheter och rädsla för självmord”, skriver hon i en essä om spänningarna mellan institutioner som ombesörjer omhändertagna icke-inhemska barn.

”Ge oss mark”

Kvar på den röda jorden som under flera sekel var deras står förtvivlade föräldrar och konstaterar att inte bara tillgång till mark berövas dem i det moderna Brasilien. För många tryter orken att leva och ropen på hjälp hörs inte längre från begravda shamansben, utan från de levandes strupar.
Tonico Benites menar att det finns en lösning, en väg ut ur svältens, självmordens och sorgens grop. En som både vore långsiktig och hållbar:

– Ge oss mark där vi kan odla vår egen mat.

Ett förslag som emellertid rimmar illa med den politiska mission som Jair Bolsonaro fått folkets stöd för. Inför jublande skaror har han också lovat att inte ge ursprungsfolken ”tillgång till minsta millimeter mark” under sitt presidentskap. Och tills vidare, inför omvärldens tysta medhåll, mynnar allt sammantaget – bristen på mark, tvångsomhändertagande av barn, paramilitära miliser betalda av mäktiga markägares attacker mot aktivister – ut i en obehaglig men icke desto mindre tydlig slutsats:

– Vi är offer för ett folkmord, säger Tonico Benites. Punkt.

Litteratur i urval:

The Aché and Guarani: Thirty Years after Maybury-Lewis and Howe’s Report on Genocide in Paraguay (2012) Richard Reed/John Renshaw, Tipití, Vol.10, Nr.1.

Den ekologiska imperialismen (2006) Alfred W Crosby, SNS
The Economic History of Latin America (2003) Victor Bulmer-Thomas, Cambridge University Press

Genocide (1969) Norman Lewis, Sunday Times Magazine
Indígenas Crianças: Tensões entre agentes e entre instituições para compatibilizar o direito da criança e o direito do indígena (2015) Silvana Jesus do Nascimento, UFRGS

La Tierra Sin Mal: El Profetismo Tupim-Guarani (1989) Hèléne Clastres, Del Sol

Latinamerikas öppna ådror (1976) Eduardo Galeano, Prisma

Paternal grandfather’s access to food predicts all-cause and cancer mortality in grandsons (2018) Denny Vågerö (red)/Pia Pinger/Vanda Aronsson/Gerard van den Berg, Nature Communications

The Story of Soy (2018) Christine du Bois, Reaktion Books

Källor i urval:

Agência Publica, CIMI, Cultural Survival, Dourados Agora, Folho de São Paulo, Foreign Policy, The Guardian, Intercept, Repórter Brasil, Survival International, UNHCR, Unicef, USAID.