Jag vill rösta men …

Att det finns ett utbrett politikerförakt och en stor misstro bland ANC:s anhängare var svårt att ta in på Ellis Park Stadium i Johannesburg söndagen innan valet. Arenan var fylld till bredden och det var svårt att avgöra om det var en festival eller valupptakt. Stämningen var uppsluppen, musiken hög och löftena många, men sedan kommer verkligheten ikapp. Vem ska ta utvecklingen av Sydafrika framåt, när befolkningen tappat tron till sina politiker? 

– Jag ska inte rösta, berättar Uber-chauffören som föredrar att vara anonym. Vad spelar det för roll? De är likadana allihop. Vi har varken vatten eller mat men de lever i överflöd, säger han och syftar på politikerna i främst ANC, African National Congress, det styrande partiet.

ANC vann det första fria valet med sin slogan ”A better life for all”, något som idag 25 år senare kan tyckas vara ouppnåeligt. Klyftorna mellan de som har allt och de som inget har går igen i alla frågor som var viktiga inför detta val: den höga arbetslösheten, den utbredda fattigdomen, korruptionen, kriminaliteten, den segregerade utbildningen och hur landreformen ska genomföras. 

– Mina barn ska rösta i alla fall. De ska rösta på EFF (Economic Freedom Fighters), det är de unga som kommer göra skillnad. Skriv det, fortsätter Uber-chauffören.

Anklagats för korruption

Förstagångsröstarna, också kallade ”Born free generation”, har bidragit till oppositionspartiet EFF:s framgång. 

Många kallar partiet populistiskt och även EFF har anklagats för korruption i de egna leden. Även den personkult som vuxit fram kring ledaren Julius Malema, ”The son of the soil” oroar. EFF överraskade i valet 2014 och prognoserna säger att de ökar ytterligare i årets val. Skälet? Deras slogan – Our land & Jobs now. 

Sjunkande valdeltagande

Arbetslösheten är utbredd i landet, något som inte blivit bättre sedan 1994. Då låg siffran på 22 procents arbetslöshet, i dag är samma siffra 27,5 procent och hela 39 procent av de som är arbetslösa i dag har aldrig haft ett jobb. För unga mellan 15 och 29 år är siffran skrämmande 60 procent. De känner inte heller samma lojalitet till ANC som den äldre generationen och det är tyvärr de yngre som inte heller röstade i valet. Av 37 miljoner röstberättigade har mer än 10 miljoner valt att inte registrera sig. Av 18–19-åringar registrerade sig 46 procent färre än 2014. Lägg därtill ett förväntat valdeltagande på runt 70 procent bland de som registrerat sig, så sjunker antalet väljare ännu mer.

Inför valet skapades hashtagen #IWantToVoteBut (Jag vill rösta men …) där främst unga lyft varför de inte ska rösta. En person twittrade exempelvis: ”Jag vill rösta, men jag är för fattig för ANC, för snäll för EFF och för svart för DA.”

– Förutsättningarna för den större delen av arbetarklassen, framförallt den svarta arbetarklassen, har inte förändrats sedan apartheid. Utan en stor förändring i ekonomin är de rättigheter som vi vann då begränsade, likväl som det demokratiska utrymmet, berättar Shawn Hattingh på Afrikagruppernas partnerorganisation ILRIG. 

En av de debatterade frågorna är hur den så kallade landreformen ska genomföras. Efter Sydafrikas frigörelse hade regeringen ett uttalat mål att inom tjugo år omfördela 30 procent av marken från rika till fattiga, eller om ni så vill, från vita till svarta. Av det uttalade målet har endast 9,8 procent av marken omfördelats inom det nationella markomfördelningsprogrammet och de senaste åren har EFF varit det parti som drivit frågan framåt. Detta har i sin tur drivit på ANC att börja diskutera sektion 25 i den sydafrikanska konstitutionen. Enligt denna ska ingen kunna bli fråntagen sin äganderätt till mark. Harry May, programchef på Afrikagruppernas partnerorganisation Surplus People Project (SPP), skrev i augusti 2018, att expropriation utan kompensation dramatiskt skulle ändra på maktbalansen mellan den rika minoriteten markägare och den fattiga majoriteten bönder. 

– Expropriation utan kompensation möjliggör en verklig jordbruksreform för matsuveränitet. Detta kommer inte bara förändra maktbalansen gällande äganderättsförhållanden men kommer även innebära ett fundamentalt bidrag till att uppnå matsuveränitet för de fattiga, landlösa och arbetarklassen, menar Harry.

Fattigdomen ökar

I dagsläget lever cirka 30,4 miljoner av landets drygt 57 miljoner invånare, alltså mer än hälften, i fattigdom. I Sydafrika räknas en person som under fattigdomsgränsen om en lever på under 992 rand i månaden, vilket motsvarar 657 kronor. Antalet personer under fattigdomsgränsen minskade mellan 2006 och 2011 men har nu ökat igen.

– Oavsett hur det parti som tar makten väljer att lösa det vill vi se en rättvis omfördelning av mark som ger den sydafrikanska befolkningen trygga anställningar, tillgång till och kontroll över mark och resurser för att främja deras försörjning, matsuveränitet och ett liv i värdighet. Den stora frågan är dock om det kommer finnas en tillräcklig politisk vilja att kunna kompromissa och implementera landreformen på ett säkert sätt, säger Roger Domingo, vd på SPP. 

Ytterligare ett stort problem för den yngre generationen är den segregerade skolan, något som även det går tillbaka till apartheidstyret. 1994 fick alla barn rätt att gå i skolan och i dagsläget går mer än 6 procent av Sydafrikas BNP till skolan, men segregeringen kvarstår på många sätt. Dålig tillgång till bra skolor, höga skolavgifter, långa resor, språkförbistring (Sydafrika har 11 officiella språk) och låg nivå på lärarnas utbildning bidrar till detta. I den statligt tillsatta utredningen Volminkrapporten från 2016 konstaterades att lärar- och rektorstjänster på vissa håll kunde köpas för pengar eller i utbyte mot sexuella tjänster samt Cadre deployment. Cadres är i många fall de ANC:are som förde kampen mot apartheid i exil, återvände till Sydafrika och tilldelades höga tjänster inom statsförvaltningen, tjänster som de varken har erfarenhet eller utbildning för. Det finns de som menar att det är just Cadre deployment som bidragit till att ANC blivit så korrumperat. 

Den före detta presidenten Jacob Zuma satte uttrycket State capture, kidnappning av staten, på agendan i Sydafrika. Han har för tillfället 783 fall av korruption fördelade på 16 åtalspunkter över sig. Hans styre har kantats av korruption på olika nivåer och Sydafrika har sedan 2014 haft sex finansministrar. Efter att Zuma avgått och nekat till alla anklagelser blev dock trycket för hårt. I augusti 2018 påbörjade Commission of inquiry into State Capture, i folkmun kallad Zonkommissionen, utredningen av alla anklagelser kopplade till kidnappningen av staten. ANC:s nya ledare Cyril Ramaphosa har kallat det ett reningsbad, men frågan är om badet kom alldeles för sent. I en opinionsundersökning innan valet uppgav närmare 40 procent av landets väljare att inget parti motsvarar deras politiska ideal.

– Det är många som faktiskt inte kommer att rösta, eftersom de är missnöjda med alla partier, berättade Shawn innan valet. 

Vilket ansvar tar Systembolaget

Missnöjet visar sig på flera sätt. Sydafrika har den högsta inkomstklyftan i världen, en klyfta som många fackförbund arbetar för att minska.

Afrikagruppernas partnerorganisationer arbetar aktivt för schyssta anställningar och en höjd minimilön för de många lantarbetare som är spridda över landet, bland annat på vingårdar som levererar till Systembolaget i Sverige. I kampanjen Rättvis vinhandel trycker Afrikagrupperna och andra parter på Systembolaget för ett ökat kravställande gentemot leverantörerna.

Framtiden får däremot utvisa vilket ansvar Systembolaget kommer ta i denna fråga och huruvida Sverige kan trycka på från sitt håll för att minska klyftorna.

I skrivande stund vet vi inte vilket parti som vinner valet, men Shawn tror dock på en annan lösning för Sydafrikas framtid och den ligger i gräsrötternas händer. 

– Jag tror att nyckeln för arbetarklassen är att fortsätta organisera sig och fortsätta kämpa för de små och stora segrarna. Det är där vi driver utvecklingen Sydafrika framåt. Detta istället för att hoppas på att politikerna driver igenom förändringar, för det har de visat att de inte gör.