Samtidigt som västvärldens kameror har sina objektiv inzoomade på krisens Venezuela vecklar en allvarlig hungerkatastrof ut sig längre söderut. Enligt Unicef faller nära hälften av Argentinas barn inom ramen för ett liv i fattigdom och för första gången sedan krisen vid millennieskiftet talas det om en pågående hungersnöd som initierats av president Mauricio Macri, och sanktionerats av Internationella valutafonden.
ARGENTINA Enligt en rapport från Universidad Católica Argentinas avdelning för sociala skulder befaras nära åtta procent av befolkningen leva i en permanent hungerkris och en tredjedel av befolkningen leva som ”fattiga”:
– Under 2018 såg vi hur matosäkerheten ökade väsentligt, säger Agustín Salvia, chef vid universitetets observatorium för sociala skulder, till radiokanalen ADN.
En av orsakerna till att 3,5 miljoner personer kan leva på svältens rand i ett land som producerar mat för 400 miljoner personer är att distributionen kontrolleras av samma minoritet som slipper oroa sig för hunger, menar Carlos Achetoni vid Federación Agraria Argentina:
– Vi har inte en distribution som kan ta hand om resurserna. Koncentrationen ligger i ett fåtal rika händer, säger Achetoni till El País.
En annan orsak är ännu enklare: utvecklingen är i linje med regeringens aviserade ekonomiska reformer.
IMF-backad politik
President Mauricio Macri tillträdde 2015 beväpnad med löften om ekonomisk stabilitet. Han sa sig vara förmögen att ”lätt” tackla landets inflationsproblematik men var inte lika öppen med att göra en, för den argentinska högern, ”favorit i repris” – att vända sig till Internationella valutafonden (IMF) för ett nödlån på 500 miljarder dollar.
Precis som under det glada 1980- och 90-talets nyliberala IMF-vända – då Argentina glatt knöt sin valuta till den amerikanska dollarn och pantsatte sin ekonomiska suveränitet i utländska privatbanker – är det nu avknoppningar av den offentliga sektorn och höjda boende- och levnadspriser som ska bekosta kalaset, något som det argentinska folket i slutändan inte har råd med.
President Macri fortsätter ändå att skylla det argentinska folkets umbäranden på föregående regeringars subventioner och sociala satsningar och liknar krisen vid en ”bil som måste lagas”, en reparation som alla måste bidra till.
Ökade kostnader – på allt
Macri själv har dock aldrig varit i närheten av hunger eller ekonomiska problem. Som son till Franco Macri, affärsman med goda förbindelser till såväl militärjuntan på 1970-talet som de nyliberala och IMF-stödda regeringar som körde Argentinas ekonomi i botten i slutet av 1990-talet, blev Mauricio Macris väg in till näringslivet spikrak och hans politiska persona och rykte bland befolkningen gynnades länge av att ”han redan var rik och, till skillnad från de andra, inte hade något intresse av att råna befolkningen på pengar”.
Presidenten hålls därutöver om ryggen av en till majoriteten vänligt inställda mediebolag som dagligen basunerar ut Macris narrativ där landets problem enkom bottnar i föregångarnas (Cristina Fernández och Nestor Kirchner) vänsterorienterade politik och inte alls är följderna av IMF-trogna reformer.
Macris länge högseglande förtroendesiffror har dalat betänkligt och hans förhoppningar att bli omvald i höstens val står enligt analytiker och faller med en stabil ekonomi. Och när det gäller argentinsk politik tycks det alltid finnas två sätt att se på saker och ting, ett är genom internationella finansinstituts glasögon, där Macris reformer sakteliga börjar få landets ekonomi på fötter igen – ett annat är genom den levandskostnadsrapport som regelbundet släpps av Universidad Nacional de Avellaneda (Undav).
Enligt Undav har kostnaden för kollektivtrafik (som för låg- och medelinkomsttagare, merparten kvinnor, till och från arbeten och lärosäten) ökat med 200 procent. Priset för rinnande vatten – 700 procent, el – 900 procent, naturgas (vilket de flesta argentinare lagar mat med) – över tusen procent. Siffror som får landets generella arbetslöshet – 9,1 procent – att blekna, trots att antalet utan jobb aldrig varit så många sedan 2005.
Barnen de största förlorarna
Hur den argentinska befolkningen än vrider och vänder på slantarna blir det likväl omöjligt att mätta magar med nuvarande matpriser och samtidigt betala de skyhöga levnadskostnaderna.
Macris IMF-stödda politik slår hårt mot mångmiljonstaden Buenos Aires medelklass, men det socioekonomiska läget anses vara mest akut i landets norra delar, i provinser som Chaco, Fomosa och Misiones, där merparten av de nödställda tillhör ursprungsbefolkningar. Enligt Unicef slår den nuvarande krisen också hårdast mot samhällets allra minsta och mest utsatta:
”42 procent av Argentinas barn och ungdomar lever under fattigdomsgränsen (5,5 miljoner)”, rapporterar FN-organet och tillägger att de uppskattningarna förmodligen döljer en ännu dystrare verklighet.
Fortsatt stöd från västvärlden
Internationella valutafonden är fullt medvetna om de risker som IMF och Macris regering tog hand i hand då nödlånspaketet på 500 miljarder dollar sattes in på Argentinas statskonto i utbyte mot avknoppningar av offentliga sektorn, privatiseringar och höjda kostnader på tidigare subventionerade varor och tjänster. Men trots återkommande och alarmerande rapporter och vittnesmål från hungerns avgrund har västvärldens förtroende för det argentinska styret inte nått vägs ände.
Andra har inte lika stort förtroende – eller tålamod med Mauricio Macris politiska reformer som på bara några år skapat ett helt nytt socioekonomiskt trasproletariat. Fackförbund har varslat om generalstrejker för att åtminstone för stunden fånga Macris uppmärksamhet. Något som den 35-åriga fyrabarnsmamman Cecilia, bosatt i Buenos Aires, emellertid varken har tid eller ork till:
– Vi äter bara ett mål mat om dagen nu. Och aldrig kött. Bröd, nej. Kex, ja. Äter vi på eftermiddagen så ser vi till så att det räcker även nästa dag. På kvällarna dricker vi bara yerba mate. Jag har aldrig bara ätit en gång om dagen förut, inte ens under krisen 2001, säger hon till El País.
