← Till Tidningen Global

Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Framtidens guld

      Del 2: Törstens pris | Många människor höjer sitt huvud i hopp om hjälp. Men huvuden sänker sig även mot marken där framtidens guld varken är kol, naturgas eller olja – utan vatten. Inom ett decennium…
    • Zoom

      Framtidens guld

      Del 2: Törstens pris | Många människor höjer sitt huvud i hopp om hjälp. Men huvuden sänker sig även mot marken där framtidens guld varken är kol, naturgas eller olja – utan vatten. Inom ett decennium riskerar två tredjedelar av jordens befolkning att vara utan dricksvatten.

      Det är sen eftermiddag i Vila Baleira. Solen faller på himlen och str­ör glitter över vågorna som slår mot Porto Santos strand.

      Den lilla ön i Atlanten – i höjd med Marocko och en av Portugals kvarvarande oceanutposter – är en torr rest efter planetens vulkaniska förflutna två timmars båtfärd från Madeira. Omvärlden syns inte i horisonten, men havsbrisen svävar in i Mercado Velho (”Gamla marknaden”) och välter omkull glas.

      João Vitor tar en klunk av sin öl:

      – Det här är ju också ett sätt att få i sig vatten på.

      Han drar sig till minnes hur allt började. För många år sedan. Decennier, faktiskt. Skorna som tömdes på grus om kvällarna, ledvärken efter expeditionerna utmed öns branta sluttningar, förrädiskt skrudade i småsten och lösa stenblock. Han tillhörde ett arbetslag som kartlade öns grundvattentillgångar. Det var varken den första eller sista vattenexpeditionen på Porto Santo, i över 500 år har ön finkammats på brunnar och källor, men med samma slutsats:

      – Ön har inget sötvatten.

      Det gör öns historia och kolonisering gåtfull och imponerande. Porto Santo omnämns på kartor från 1330-talet och tros ha fått besök av portugisiska sjöfarare på väg till västra Afrika 1418 efter ett oförutsett skeppsbrott. Under 1400-talets senare hälft etablerade sig bosättare på ön som blev ett brofäste i Portugals stormaktsbygge.

      – Jag förstår ändå inte varför folk kom hit, hur klarade de sig? undrar João Vitor.

      Regndagarna är få, moln tenderar att smeka horisonten istället för Porto Santos högsta topp: Pico de Facho.

      1,6 miljarder
      – eller en femtedel av världens
      befolkning, lever utan säker
      tillgång till dricksvatten. 
      År 2025 kan två tredjedelar
      stå öga mot öga med akut
      vattenbrist, enligt FN.

      Längs med vandringsleden upp till krönet 517 meter över havet syns spår efter de första bosättarna. Dalar uppdelade i trappsteg formade av jämnt placerade stenblock. Bedriften att släpa stenarna uppför branten från havet går ingen förbi, lika lite som frågan om varifrån kolonisatörerna säkrade sitt dricksvatten.

      Liksom João Vitor under 1960- och 70-talets tröstlösa vattenjakter torde öns första invånare ha ägnat mycket tid och möda åt att söka efter brunnar. Koloniseringen, främst knuten till fiske, blev istället beroende av sötvatten från Madeira transporterat i tunnor och förvarat i tankers i hamnen.

      Numera säkras sötvattenförsörjningen för Porto Santos 5 000 invånare med hjälp av modern teknik och en avsaltningsanläggning inklämd mellan öns största matvarubutik och en restaurang med slående havsutsikt. Men ständiga investeringar och underhåll krävs för att släcka öbors och sommarhalvårets många besökares törst, något som gjort kostnader för energi och framför allt vatten till de högsta i Portugal – och Europa. Den beklagliga följden är, menar lokal­organisationen Mais Porto Santo, att höga kostnader tvingar många, särskilt unga, att söka sig annorstädes, företrädesvis till Madeira.

      Regndroppar är välkomna gäster, men det dröjer ofta smärtsamt länge mellan besöken.

      Förr var den lilla ön Porto Santo beroende av sötvatten från Madeira. Vattnet  transporterades i tunnor och förvarades i tankrar i hamnen. Men numera säkras sötvattenförsörjningen med hjälp av modern teknik och en avsaltningsanläggning. Foto: Klas Lundström

      Deadline 2030

      Vatten är troligen den enda naturresurs som berör civilisationens alla aspekter, och under hela människans historia: jordbrukets och industrialiseringens utveckling, hälsoframgångar, snabba ekonomiska tillväxtcykler, kulturella och religiösa värderingar, primära måltavlor och krigsbyten i väpnade konflikter. Vi omringas av vatten, lever av och intill det. Vuxna kroppar består till 60 procent av vatten och vår galaktiska boplats är den så kallade ”Vattenplaneten”.

      FN:s milleniemål ger världssamfundet nya verktyg att bekämpa världsfattigdomen. År 2030 ska alla ha tillgång till säkert och prisöverkomligt dricksvatten under adekvata och sanitära förhållanden. Målet kräver nödvändiga reformer som kolliderar med kortsiktiga ekonomiska investeringar såsom dammbyggen, industribyggen och gruvetableringar.

      Åren 1990–2015 var dock människan förmögen till storverk: under den här perioden fick cirka 2,6 miljarder fler människor tillgång till rent dricksvatten och nästan lika många fick förbättrade sanitära förhållanden. 

      Men antalet vattenosäkra människor förblir många, ofta utelämnade åt politiska och ekonomiska reformer.

      Som i sydöstra Angola.

      Savanntörst

      Över 30 år har gått sedan Cuito Cuanavale i södra Angola blev känt som ”Afrikas Stalingrad”. Då belägrades staden av sovjetisk, kubansk och angolansk militär som stod emot den sydafrikanska apartheidregimens invasionsförsök.

      EN-280:s asfalt är sprucken och utmed vägkanten har forna internflyktingar blivit kvar i den fnösktorra regionens socioekonomiska ingenmansland. De ogästvänliga terrängerna i Cuito Cuanavales utkanter tillhörde i många år världens mest minerade, och korruption och gräl kring vem som borde bekosta minröjningen har i slutändan slagit hårt mot lokalbefolkningen som varit tvungna att invänta säkerhetsgarantier innan det kunde bli tal om några jordbruksinitiativ eller säkrad tillgång till vatten. Under tiden har ökenutbredningen söderifrån tatuerat jorden med torkans ärrmotiv.

      – Det är svårt här. Malaria är det största problemet och kräver många liv varje år, men torkan är svår att uthärda eller göra något åt, säger Fernando Visesa, läkare vid Cuito Cuanavales vårdcentral.

      Det talas om förbättrad infrastruktur och ekonomiska förbindelser mellan Angola, Namibia och Zambia. år 2017 tillträdde João Lourenço som Angolas president och efterträdde den seglivade potentaten José Eduardo dos Santos som under sina nära 40 år vid makten förvandlade landets oljeknutna ekonomi till en privat angelägenhet. Lourenço har därför börjat den nödvändiga utvädringen av Angolas syrefattiga och korruptionsstinkande maktkorridorer efter decennier av nepotism och snedvridna satsningar, och gjort fiske, jordbruk och korruptionsbekämpning till politiska prioriteringar.

      Att väcka liv i Angolas torrslumrande sydöstra landsände blir en stor utmaning. Avstånden är hisnande – till kusten, jordbrukssatsningar, infrastrukturprojekt – och en familj bosatt i ett enkelt läger utanför Cuito Cuanavales stadskärna beskriver relationen till sina närmaste grannar:

      – Vi är livrädda. Minorna kan finnas var som helst.

      En ung man pekar mot en dunge längre bort:

      – Dit kan vi inte gå. Där finns lite vatten, men marken är minerad.
      De väntar tålmodigt på den utlovade framtiden, den som ska inkludera alla, fattiga som rika, urbana som rurala. Framtiden kan se ut som den vill, säger de:

      – Så länge den är minfri och innehåller vatten.

      2012 fann geologer en dittills okänd grundvattenreserv i gränslandet mellan södra Angola och norra Namibia. Grundvattenkällan  Ohangwena II förutspås kunna släcka regionens törst i 400 år. Foto: Klas Lundström

      Minerad ökenkälla

      Längre söderut, i Namibia, råder också torka och stora avstånd mellan tillförlitliga källor. Här har där­emot vattendramat tagit en dramatisk vändning.

      2012 fann geologer från ett namibiskt-tyskt forskningsprojekt en dittills okänd grundvattenreserv som bildar ett O på kartan i gränslandet mellan södra Angola och norra Namibia. Grundvattenkällan, akviferen, Ohangwena II är en geologisk skalp som förutspås kunna släcka regionens törst i 400 år.

      Endast i Namibia tros Ohangwena II ruva på 20 miljarder kubikmeter vatten, ett välkommet komplement för landets blomstrande bomullsindustri. 

      Ett handelskrig mellan USA och Kina skriver om många globala näringar – däribland bomullsindustrin. Textilbolag har därtill att förhålla sig till allt medvetnare konsumenter med större krav på hållbarhet och goda arbetsvillkor. 

      För Namibias del förutsätter en växande bomullsindustri ökade uttag från Ohangwena II. Men industrins långtgående följder i ekologiskt känsliga regioner formar en rad orosmoln, varav det främsta utgörs av Aralsjöns öde och död, (vilket anses vara en av de värsta miljökatastroferna någonsin) och där bomullsindustrin i Australien, Indien och Uzbekistan slagit ut jordbruk, brukat slavarbetskraft och förstört vattenkällor. 

      I USA har bomullsindustrin vid sidan om jordbruksbevattning och oljeutvinning bidragit till en ohållbar dräneringstakt av planetens största grundvattenkälla: Ogallalaakviferen, även kallad ”oceanen under prärien”.

      – Ogallala överutnyttjas, säger Brent Rogers, bonde och styrelseordförande för Kansas Groundwater Management District 4, till tidskriften Farm Life. Det är för många sugrör i en alldeles för liten kopp.

      Med dagens fortsatta dräneringstakt krävs 6 000 år av naturlig påfyllning innan Ogallala återhämtar sig, något som gör den amerikanska västern till ett skräckexempel för Namibia att dra lärdomar av då det uttalade målet med Ohangwena II är måttliga och ansvarsfulla uttag.

      I 1930-talets USA existerade inte den lyxen. Då rådde ekonomisk depression och en sexårig torka stöpte för alltid om präriens ekologi och omvandlade bönder till regelrätta och desperata vattenjägare. Felslagna skördar och introducerade brunnspumpar blev avgörande för den amerikanska västerns framtid. Jordbruket var först ut med att systematiskt pumpa vatten ur Ogallalaakviferen i ett läge när USA övertog ledartröjan som global veteproducent då Första världskriget lämnade Europa, och särskilt det ryska jordbruket, i ruiner.

      Jordbruket fortsätter pumpa Ogallalaakvifern på vatten i ohållbar skala, men är långt ifrån ensam om att släcka törsten med hjälp av oceanen under prärien. En annan är energisektorn.

      Med ihållande torka kommer sjukdomar. I Cuito Cuanavale vittnar läkaren Fernando Visesa om hög frekvens av malariainsjuknade. Mediciner finns att tillgå, men inte i den utsträckning som behövs. Foto: Klas Lundström

      Törstiga lycksökare

      I North Dakotas skralt bebodda, väst­ra ingenmansland gör sig ett bibelcitat påmint:

      ”Du smörjer mitt huvud med olja.”

      Präriedelstatens första oljebrunn såg dagens ljus på 1950-talet. North Dakotas skifferoljeregion, Bakken, ståtar numera med tiotusentals oljebrunnar som pumpar upp det svarta guldet till markytan genom ”fracking” (hydraulisk spräckning). Metoden består av ”cocktails” av kemiska substanser och sötvatten som förser markens skifferväggar med sprickor. Att rena det ”frackade” och giftiga vattnet är emellertid en dyr historia som få energibolag finner någon lönsamhet i då det är enklare och billigare att arrendera nya marker med orörda färskvattenreserver.

      ”Varken olja eller gas är industrins främsta produkt – det är snarare kontaminerat vatten”, skriver Russel Gold, energireporter på Wall Street Journal, i The Boom.

      Våren 2016 bevisade ett forskarlag från Duke University att frackat vatten har förgiftat jordar och grundvattenkällor i North Dakota:

      – Till skillnad från vid oljespill innehåller dessa spillda saltlösningar icke-organiska kemikalier, metaller och salt som är resistenta mot biologisk nedbrytning. De försvinner inte, utan stannar kvar, vilket har lagt grunden för ett radioaktivt arv vid läckageplatserna, säger Nancy Lauer, miljövetare vid Duke School of Law och huvudförfattare till studien, till Science Daily.

      Men varken rapporten eller dess slutsatser är unika:

      Bakkenregionens oljefält emitterar årligen 275 000 ton metan, en gas som mer effektivt än koldioxid inkapslar värme i jorden, och den enskilt största orsaken är överutnyttjade och frackade grundvattenbrunnar. Frackingens negativa följder har konstaterats på fler håll än i North Dakota – däremot är Bakken ett aktuellt exempel på den nedskräpningspolitik som olje- och gasindustrin stått för i decennier och som nu funnit en hejaklacksledare i USA:s president Donald Trump.

      Före detta internflyktingar från Angolas 30-åriga krig finner sig strandade i utkanten av Cuito Cuanavale, sydöstra Angola. Markerna omkring dem är minerade och tillgången till vatten är minimal. Foto: Klas Lundström

      Snabba oljecash

      Olika slags bonanzas har lockat migranter till North Dakota; kristna nybyggare på 1800-talet, aspiranter ute efter snabba oljecash på 2000-talet.

      I boomstaden Williston syns arbetsmigranterna överallt: utmed motorvägen, på busstationer, bensinmackar. De utan tur eller ekonomiska medel att säkra något boende sover i husvagnar, i baksätet på sina bilar, campar i tält, tar sig in i lador eller sover under bar himmel. 

      Om morgnarna står merparten i kö vid bensinmackarnas vattenkranar. Petflaskor och flerlitersdunkar fylls och förvaras i baksäten eller bakluckor. De tvättar sig under tystnad och borstar tänderna. Kupade händer passar på att dricka några extra klunkar.

      Oljeruschen har gjort allt dyrare. Däribland dricksvattnet.

      Statistiken över hemlösa migranter varierar, men genom åren har det rapporterats om hela barnfamiljer i en region med eftersatt social infrastruktur och få härbärgen. Social osäkerhet, ekonomisk desperation och ökad våldstatistik får invånare att tala om en modern variant av 1800-talets laglösa vilda västern.

      Socialarbetaren Renell Brown berättar om en inkräktare som tog sig in i broderns hem:

      – Men personen stal inget, utan bröt sig bara in för att få tak över huvudet.
      Inkräktaren påträffades sovande på soffan i vardagsrummet med ett glas vatten på golvet intill.

      Under Barack Obamas sista år i Vita huset stiftades en rad miljö- och vattenlagar som energisektorn kritiserade. I North Dakotas oljeregion sattes tillvaron på sin spets med fallande fatpriser, forskningsbevis på frackingens miljöskadliga följder och storskaliga protester mot oljeledningsprojekt på ursprungsfolks marker. Trumps tillträde har återbördat tillvaron till ”det normala”, i oljeindustrins ögon, där politiserade myndigheter lyssnar till kortsiktiga marknadsaktörer och ignorerar forskares larmsignaler om oljeruschens långsiktiga chockeffekter på klimat och ekologi.

      – Vi har sett det förr, säger Renell. När oljan tar slut kommer Williston bli en spökstad. Det enda industrin lämnar efter sig är förgiftade brunnar.

      2014 kom J S Famiglietti, miljöforskare vid Nasa, fram till två saker i sin rapport The Global Groundwater Crisis: vi har varken förstått grundvattnets vikt eller status i tider av gryende och global vattenosäkerhet eller insett att den långrådande ”gratismentaliteten” när det gäller avreglerad användning av grundvattenreserver varit förödande.

      ”Miljökonsekvenserna sträcker sig långt utöver minskad sötvattentillgång”, skriver Famiglietti. ”Sjunkande grundvattennivåer gör brunnar torrare och djupare nivåer måste nås för att säkra vattentillgången.

      Grundvattenkvaliteten minskar och kostnaden för att pumpa vatten från större djup ökar. Ojämlikhetsproblem uppstår eftersom endast de relativt rika kan bära kostnaden av att gräva djupare brunnar.”

      I USA har bomullsindustrin vid sidan om jordbruksbevattning och oljeutvinning bidragit till en ohållbar dräneringstakt av planetens största grundvattenkälla: Ogallalaakvifern.Foto: Ben Shahn/AP/TT

      Rinnande guld

      Inte sedan dinosauriernas massdöd för 65 miljoner år sedan upplever vi en så försvinnande biologisk mångfald som i skrivande stund. En stor del av planetens naturresurser och livsuppehållande system är redan på tillbakagång, för att inte nämna redan kommersiellt utarmade marina populationer.

      ”Det är därför hög tid att röra sig bortom filosofiska debatter om människor och klimatet”, anser miljöjuristen och författaren David R Boyd i The Environmental Rights Revolution.

      Mitt i den klimatpolitiska uppförsbacken ingjuter Boyd ändå hopp om mänsklig tillnyktring. Resonemanget bottnar i historiska insikter där människan till sist ändå gjort upp med ohållbara utvecklingar som demokratibrist, inskränkt rösträtt för kvinnor, förslavande av ursprungsfolk och minoriteter eller upphörandet med bruk av miljögifter. Och chansen finns ännu att skörda frukter av klimatavtal med fokus på globala utsläppsminskningar:

      ”Det är dags att påbörja den svåra processen att utvärdera effektiviteten av rätten till en hälsosam miljö, och inte genom rosafärgade glasögon utan medelst jämn bedömning av faktabaserade bevis”, skriver Boyd.

      5000 liter per dag
      – konsumerar varje svensk i snitt,
      inräknat vattnet som använts
      för att producera maten vi äter,
      kläderna vi har på oss och andra
      varor vi äger.

      Men utan säker tillgång till ett av livets bärande grundämnen spelar det mindre roll vilka avtal vi skriver under och vilka löften vi avlägger till oss själva och våra barn. Dammar, omlagda vattenleder och bevattning av jordbruk har dränerat den blå planeten på vätska och orsakat politisk huvudvärk och social panik i miljonstäder som Los Angeles, Las Vegas, New Delhi och Sydney. I Bangkok, Hanoi, Jakarta, Mexiko City och Teheran har marken till och med börjat skrynkla ihop till följd av sinade brunnar – ett bevis på att människan långt ifrån har förmågan att tämja vattnet.

      ”Trots sin ständiga närvaro föredrar vatten att axla en mystisk roll. Likt refrängen i en grekisk pjäs stannar det kvar i bakgrunden, men är ändå processens själva fundament”, skrev geologen och författaren Alick Bartholomew i The Spiritual Life of Water.

      Passiv, aktiv, föränderlig. Allt i en och samma form. På Porto Santo är vatten en frånvarande resurs. En tillvaro som kanske väntar fler än öns 5 000 invånare?

      Inne i den gamla marknadslokalen tilltar eftermiddagsbrisen, det blåser upp till storm ute till havs. João Vitor beställer in ännu en öl och hälsar på andra medelålders stamgäster som kommit för att slå ihjäl några timmar innan mörkret faller. Han nickar åt flaskan:

      – Öl är billigare än vatten.

      Stamgästerna diskuterar fotboll och höjda inköpspriser på fyralitersdunkar med dricksvatten från ”Madeiras renaste källor”. Smärtgränsen är nära, menar João Vitor. Såväl ekonomiskt som mentalt.

      – På Porto Santo är vatten motsvarigheten till guld. Så är det snart i hela världen, vi råkar bara ligga lite före er andra.

      Källor i urval: 
      Africa Report, All African, BBC, Climate and Atmospheric Science, Diário de Notícias, Duke University, Farm Life, FN, Funchal Noticias, The Namibian, Nature, NOAA, NY Times, Reuters, Science Daily, Sveriges Radio, WHO.

      Bakkenregionens oljefält emitterar årligen 275 000 ton metan, en gas som mer effektivt än koldioxid inkapslar värme i jorden, och den enskilt största orsaken är överutnyttjade och frackade grundvattenbrunnar. Foto: Gregory Bull/AP/TT 

      Vostoksjön – en dold tidsresa

      På 1950-talet påträffades ett märkligt och storartat fynd i Antarktis, ovanför den forna sovjetiska forskningsstationen Vostok. En 240 kilometer lång och 50 kilometer bred sötvattensjö visade sig ligga fyra kilometer under inlandsisen, en kvarleva sedan före den senaste istiden. Att borra sig ända ner till sjön var länge svårt och kritiserat på grund av de kemikalier som användes, och som riskerade att bli Vostoksjöns första förorening.
      2012 nådde ett ryskt forskarlag ner till Vostoksjöns övre ytnivå och har påbörjat den mödosamma resan att förstå sjöns ursprung, potentiella livskällor och ifall dess isolerade tillvaro kan ge oss svar på hur livet i sötvattensjöar kunde se ut före den senaste istidens ankomst. Klart är att ingen annan sjömiljö på jorden innehåller lika mycket syre, och liv tros finnas i form av mikrober. 
      Omkring 380 subglaciala sjöar har kartlagts under Antarktis inlandsis i vad som beskrivs som ”ett förenat subglacialt hydrologiskt system”. Sjöarna anses vara oumbärliga byggstenar i glaciärernas uppbyggnad och därför är det högst oklart vad som händer med dessa subglaciala sötvattenkällor och inlandsisen i stort när planetens klimat värms upp och Antarktis isblock smälter.

    • Konflikt

      Kurdistan – drömmen 
      om frihet 

      Del 2. Under kampen mot IS i Irak och Syrien hyllades de kurdiska styrkorna för sina insatser, som bidrog till att den militanta jihadiströrelsen nu ses som besegrad. Men kurderna är fortfarande den största folkgruppen…
  • Krönika

ANNONS