Gazaprotesterna – ett  år av dödligt våld

Det är eftermiddag, den 1 juni 2018. 20-åriga Razan al-Najjar är sjukvårdare, klädd i vit uniform och volontär för den palestinska organisationen Palestinian Medical Relief Society. Under våren har hon i en intervju med New York Times sagt att hon inte bara är på plats för att rädda liv utan också ”sända ett budskap till världen, utan vapen kan vi åstadkomma vad som helst.” Under dagen har israeliska soldater mest skjutit tårgas. Men på eftermiddagen tar sig några demonstranter närmre stängslet, försöker klippa sönder de rullar av taggtråd som är utplacerade i närheten. 

Vid 18.30-tiden börjar det bli lugnare. I folkmassan, på längre avstånd från stängslet, står Razan al-Najjar och flera andra sjukvårdare. 18.31 hörs ett skott. Tre sjukvårdare träffas av samma kula, eller fragment av den. Två skadas. Razan al-Najjar som träffas i bröstet dödas. Hon blir dödsoffer 119 under Gazaprotesterna som går under namnet Den stora återvändarmarschen. 

Enligt ett undersökande reportage av The New York Times utgjorde varken hon eller någon bredvid henne vid skottillfället något hot mot de israeliska soldaterna: ”Skjutningen verkar i bästa fall ha varit vårdslös, och kan ha varit ett krigsbrott som ingen hittills har blivit straffad för.”

Brutit mot internationell rätt

Vid årsskiftet var dödssiffran uppe i 189, varav 183 dödats av skarp ammunition. I februari hade siffran stigit till 220, enligt Gazas hälsodepartement. Den israeliska regeringens hållning gentemot protesterna har från starten varit att de kontrolleras av Hamas och att Israel har rätt att försvara sina gränser från attacker. 

Klart är att Hamas, liksom andra palestinska partier, ingår i kommittéerna som organiserar protesterna, men enligt en FN-rapport som publicerades i slutet av februari har protesterna varit civila till sin karaktär och haft tydliga politiska mål. 

Våldsamheter från palestinsk sida, som försök att klippa delar av stängslet, stenkastning, brännandet av däck eller brinnande ballonger som har skickats mot Israel, har skett återkommande men FN-kommissionen har inte hittat bevis för att de skulle ha styrts av väpnade grupper. 

Enligt FN-rapporten var bara 29 av de 189 som dödats fram tills årsskiftet konstaterat medlemmar i någon av de palestinska militanta grupperna. Rapporten drar slutsatsen att israeliska soldater har brutit mot internationell rätt, och att det i vissa fall sannolikt rör sig om krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Advokaten Sara Hossain som ingått i kommissionen sade i samband med att rapporten presenterades:

– Vi säger att de avsiktligt har skjutit barn. De har avsiktligt skjutit personer med handikapp. De har avsiktligt skjutit journalister.

70 procent är flyktingar

Protesterna syftar till att utmana den israeliska blockaden av Gaza som pågått sedan 2007, året efter att den islamistiska rörelsen Hamas vunnit det palestinska valet. En annan målsättning har varit att manifestera rätten att återvända – 70 procent av Gazaborna är ursprungligen flyktingar från det som i dag utgör Israel.

Den israeliska isoleringen av Gaza inleddes redan på 1990-talet men intensifierades i samband med den andra intifadans utbrott 2000. Israel hävdar att blockaden är nödvändig för att förhindra att väpnade och terrorstämplade grupper som Hamas får tillgång till avancerade vapen, eller material som kan användas för att bygga hemmagjorda raketer som periodvis skjuts mot civila i Israel. Men blockaden innebär också en kollektiv bestraffning av Gazas nu två miljoner invånare och FN har i en rapport beräknat att Gazaremsan riskerar att bli obeboelig redan nästa år. 

Den Gazabaserade människorättsorganisationen Al Mezan Center for Human Rights skriver i en rapport att den tolv år långa blockaden av Gaza har drabbat barn särskilt hårt och att det är i detta sammanhang som protesterna ska förstås.

En av de största, och blodigaste, protestdagarna sammanföll med årsdagen för al-Nakba, den palestinska katastrofen 1948 då över 700 000 palestinier flydde eller fördrevs från det som i dag är Israel, liksom med den amerikanska ambassadflytten till Jerusalem. Harvardakademikern Sara Roy som sedan 1985 forskat på bland annat Israels medvetna ”avutveckling” av området beskriver Gazaprotesterna som ett sätt att utmana Israels syn på palestinier som ett folk utan rättigheter.

Skottskador anstränger vården

Förutom de många dödsoffren har de över 6 000 skottskadorna inneburit stora problem för den redan ansträngda vårdapparaten i Gaza. Vid årsskiftet hade 81 procent av de som skottskadats skjutits i benen, 122 personer hade fått ett eller båda benen amputerade. 

Morten Kildal, plastikkirurg vid Akademiska sjukhuset i Uppsala som före jul var i Gaza för Läkare utan gränsers räkning, opererade ett stort antal personer som månader efter att de skjutits fortfarande hade öppna sår på mellan 10–15 centimeter. 

Kildal förklarar i en intervju att behandlingen av så många skottskadade skulle för Akademiska sjukhuset – som har ungefär lika stort upptagningsområde som Gaza – ta tre hela år.

Risk för mer våld

Protester sker nu också nattetid och går under namnet ”nattlig förvirring” och beskrivs som mer våldsamma än de vanliga protesterna. När land-dagen och årsdagen för protesterna nu närmar sig är risken stor att dödssiffran kommer att skjuta i höjden ytterligare. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter på de ockuperade palestinska områdena, Michael Lynk, pekar på vikten av att ställa ansvariga till svars för det övervåld som israeliska soldater använt mot demonstranterna samt att adressera de bakomliggande frågorna, som Israels blockad av Gaza: 

– Att fortsätta kväva Gaza är en fläck på världens samvete och ett recept för mer blodsspillan.