USA:s regimskifte i Venezuela har inte gått som det var
planerat och allt pekar på att det finns möjligheter för en öppning för förhandlingar mellan regeringen och oppositionen. Francisco Contreras skriver om en konflikt som inte kommer att lösas den
närmaste tiden
De massiva demonstrationerna som skulle destabilisera Maduro har än så länge inte inträffat, försvarsmakten har inte övergett Maduro och USA:s ”humanitära hjälp” lyckades inte komma in via Colombia den 23 februari. Det har helt enkelt inte tänt till ordentligt för att vare sig åstadkomma ett regimskifte eller legitimera en humanitär intervention.
Den självutnämnde övergångspresidenten Juan Guaidó kunde konstatera detta när han träffade Limagruppen, Mike Pence och Brasiliens president Jair Bolsonaro. Entusiasmen för en intervention har svalnat och ett snabbt regimskifte verkar alltmer oöverkomligt. Trumpadministrationen och högerregeringarna i Latinamerika kräver att oppositionen ska ta tag i hemmafronten. De vill ha prov på det starka missnöjet i landet för att de ska fortsätta engagera sig. En av de ledande oppositionspolitikerna, Miguel Pizarro, summerar i medierna att ”vår utmaning nu är att visa att vi inte bara är en diskurs”.
USA tror på regimskifte
USA har länge arbetat för ett regimskifte i Venezuela. Nuvarande kris är bara en fortsättning på konflikten som pågått sedan Hugo Chávez blev vald år 1998. Men läget har förändrats till USA:s fördel. Den venezolanske oppositionspolitikern Leopoldo Puchi skriver i dagstidningen Panorama att USA är övertygat om att den allvarliga ekonomiska situationen, det sociala missnöjet och kontroverserna kring presidentvalet 2018 har tillräcklig potential för att få till ett regimskifte och äntligen få slut på den 20-åriga bolivarianska regeringsmakten. Det avgörande menar USA-strategerna är att knäcka försvarsmakten.
Som högste ansvarig för operationen utsågs Elliott Abrams, neokonservativ och prövad i svåra konflikter i Latinamerika, Palestina och Mellanöstern. Abrams var Reagans och Bush den äldres man i operationer i Centralamerika.
Han var drivande i vapenhandeln med Iran under kriget mot Irak för att finansiera Contras i Nicaragua. Abrams var en av hjärnorna bakom Bush den yngres krigspolitik i Mellanöstern och invasionen av Irak samt USA:s stöd till Israels illegala bosättningar på palestinsk mark.
Tredelad plan
USA:s plan för regimskifte i Venezuela bestämdes redan i december 2018, hävdar Puchi. Planen bygger på tre delar. Den första är att etablera en parallell makt för att försvaga den venezolanska regeringen internationellt och bryta ner lojaliteten inom försvarsmakten. Med en parallell president, Juan Guaidó, har USA lyckats ta kontroll över Citgo, Venezuelas oljebolag i USA, och miljarder dollar och guldreserver utomlands.
Den ekonomiska attacken, skriver Puchi, är den andra delen i planen. USA har varit aggressivt med att införa både en finansiell blockad och ett oljeembargo. Venezuela får inga krediter utomlands. Puchi menar att USA vill kväva Venezuela ekonomiskt. Sista delen eller utvägen i planen är en invasion. Eller hotet om en militär intervention riktad mot militärerna som har att välja mellan att genomföra en statskupp eller att utstå en USA-ledd invasion.
USA misstror oppositionens förmåga att fixa ett regimskifte själva. De lyckas inte vända två avgörande maktförhållanden. Gatan och försvarsmakten. Trots relativt stora demonstrationer när Juan Guaidó utnämnde sig själv till president har mobiliseringarna avtagit. Vägs ände är att radikalisera, göra protesterna mer våldsamma, och tvinga Maduro att svara med hård repression. Men det utesluter Miguel Pizarro efter de misslyckade kravallerna 2014 och 2017.
Försvarsmakten har trots en systematisk attack från USA, med erbjudanden om amnesti och rena uppköp, visat sig vara disciplinerade och lojala med Maduro. Ett fåtal officerare och några hundratal soldater har deserterat.
Donald Trumps återkommande ”all options are on the table”, underförstått en militär intervention, har snarare stärkt patriotismen inom försvarsmakten och stärkt enigheten i den bolivarianska rörelsen som annars visat ett starkt missnöje och splittring på grund av den ekonomiska krisen.
På Limagruppens toppmöte med USA:s vicepresident Mike Pence i Bogotá den 25 februari fick den självutnämnde övergångspresidenten Juan Guiadó en utskällning för att inte ha fått Venezuelas militär att ställa upp för regimskiftet. Statscheferna från ett flertal högerregeringar, som rest till den colombianska gränsstaden i Cúcuta för att vara med på bilden när Maduro skulle falla, kunde konstatera att operationen ”humanitärt bistånd till Venezuela” var ett fiasko och att Vita husets planerade militära intervention nu inte kunde berättigas.
Trump saknar stöd
Medierna har skrivit mycket om hur Juan Guaidó omfamnas av det internationella samfundet. Ett femtiotal länder har erkänt honom som president, inklusive Sverige. Det avgörande för USA har dock varit att ett internationellt organ ska sanktionera en humanitär intervention. Men varken OAS eller FN:s säkerhetsråd gillar idén. Inte heller Limagruppens toppmöte, trots Pences närvaro, bedömde läget adekvat för att ge USA fria händer. Kvar är alternativet om ett angreppskrig, så som mot Irak 2003.
Trump tvekar, han behöver få med sig de latinamerikanska högerregeringarna. Men Brasiliens nuvarande starke man, vicepresidenten och generalen Hamilton Mourao, har varit tydlig om att landets försvarsmakt inte kommer att delta i en sådan operation. Även beskeden från Ryssland och Kina, som stoppade USA:s resolution i säkerhetsrådet, går inte att förstå på annat sätt än att de inte kommer att tolerera och stå handfallna om USA vågar sig på en militär intervention.
Här kommer Mexiko och troligen Norge in. När den humanitära interventionen inte längre är gångbar, börjar alternativen om dialog och om en fredlig överenskommelse ta vid. På bordet finns Mexikos, och till viss del Uruguays, förslag till dialog som kallas för Montevideomekanismen. Det är en fyrstegsdialogprocess. Första fasen handlar om att få till en omedelbar dialog och skapa förutsättningar för att närma sig de inblandade parterna i konflikten. Den andra fasen är förhandlingen och ett första utkast till överenskommelse kring det minsta gemensamma nämnare. Den tredje delen i Montevideomekanismen är överenskommelsen. Fjärde och sista fasen är överenskommelsens tillämpning och uppföljning med stöd av det internationella samfundet.
En utgångspunkt i Montevideomekanismen är att det inte finns några förutbestämda villkor, exempelvis genomförande av omedelbara val eller att internationella aktörer ska agera som överförmyndare. Det är en lockande idé för den venezolanska regeringen men en hake för oppositionen och USA som sagt att den enda möjliga dialogen är om, när och hur Maduro ska avsättas.
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov däremot arbetar redan med en dialogagenda. Likaså Kina. EU, om man ska tolka de officiella uttalanden och deklarationer från bland annat Federica Mogherini, hade stora förhoppningar om ett regimskifte, men har via den EU-ledda internationella kontaktgruppen öppnat för samtal. Venezuelas vice utrikesminister Yvan Gil var på besök i bland annat i Sverige i början av februari för att diskutera möjliga öppningar med kontaktgruppen. Gil menar att EU:s erkännande av Juan Guaidó är inget hinder för att EU ska vara med i en internationell förhandlingsgrupp.
Norge kan också vara en viktig aktör i en kommande förhandling. Landet har framgångsrikt medverkat i Colombias fredssamtal under 2012-2016. När Yvan Gil på sin turné i februari kom till Oslo träffade han Dag Nylander, den norska diplomaten som ledde fredsförhandlingarna i Colombia. Gil själv har bekräftat mötet. Leiv Marsteintredet, docent vid Universitetet i Bergen och en expert i Latinamerika, menar att det inte finns någon naturlig anledning till att Gil och Nylander skulle ha träffats såvida inte Norge ämnar delta i en fredsprocess i Venezuela.
Vilja till förhandling
Även Luis Vicente León, chef för opinionsbyrån Datanálisis och en av oppositionens viktigaste opinionsbildare, uppfattar att det finns vilja till förhandling från båda sidor.
Han skriver detta den 5 mars, dagen efter att Juan Guaidó landat på Caracas flygplats. Han stoppas inte av regeringen fast han trotsat ett reseförbud den 23 februari. Något som den mediala bilden menade skulle ske när kom tillbaka till landet. Guaidó begav sig direkt vidare till en demonstration i den rika östra delen av huvudstaden. León menar att detta tyder på att regeringen jobbar för att bygga upp förutsättningar för en förhandling snarare än att den visar tecken på svaghet. Så kan man även tolka den tidigare utbildningsminister Elias Jaua som den 6 mars sa att regeringen är öppen att i en förhandling diskutera alla frågor, inklusive valen.
Konflikten i Venezuela går nu in i en nytt skede. Nya förutsättningar kan öppna för dialog och förhandling. USA:s regimskifte har inte lyckats. Att både Trumps säkerhetsrådgivare Mike Bolton och Venezuela-sändebudet Elliott Abrams aviserat nya sanktioner mot Venezuela tyder på att konflikten inte kommer att lösas den närmaste tiden. Oppositionen måste hitta en ny väg i den nya konjunkturen och samtidigt hämta hem de framgångar den haft på den internationella arenan.
Den venezolanska regeringen som lyckas hejda en militär intervention kommer ha svårt att hantera den ekonomiska krisen när USA intensifierar blockaden. Den måste också förhandla för att få ekonomin på fötter.
