← Till Tidningen Global
Krönikor

Medmänskligheten är satt på paus

Alla ord har redan använts. Så många förtvivlansrop har hörts från oss som lärt känna ensamkommande unga i Sverige. Ovetenskapliga medicinska åldersbedömningar, konvertiter som inte blir trodda, katastrofal självmordsfrekvens, oegentlighet efter oegentlighet, ungdom efter ungdom. Men vi ropar för döva öron. Jag vet egentligen inte vad mer vi ska säga, men samtidigt är det min plikt som medmänniska att fortsätta prata. En humanitär och etisk katastrof ska inte få tigas ihjäl.

Jag ser ett samhälle som alienerar grupp från grupp. Å ena sidan har vi många tusen som genom sina yrken eller eget engagemang (ofta både och) har tagit emot de ensamkommande de senaste åren. Vi ser unga pojkar och män, och en del flickor, som skickats iväg med ett enda uppdrag: etablera dig snabbt i Europa och rädda familjen från förtryck, diskriminering och flyktingläger. Plugga! Jobba! Sköt dig! Visa värdlandet att du förtjänar din plats, och efter sisådär fyra eller fem år kan vi återförenas som familj. Pressen som de bär på sina axlar är ovärdig deras ringa ålder, men de kom hit, över iskalla bergsmassiv och i sjöodugliga gummibåtar, fast beslutna att lyckas. Väl här har de utsatts för flera års passiverande väntan på beslut.

Å andra sidan finns de som påbörjat en avhumaniseringsprocess som förintelseöverlevare larmar om vad det kan leda till. Barn som inte längre ses som barn, människor som inte längre kallas människor utan avskum, monster, och beskrivs som kriminella, ointelligenta varelser utan känslor. En välorganiserad hatarmé göder sociala medier med vulgära, sexualiserade påhopp, både på flyktingar och på svenskar som understår sig att uttrycka en avvikande åsikt. De skrämmer folk till tystnad och får media och politiker att tro att de utgör något slags tvärsnitt av det svenska samhället när de i själva verket är några få.

Varför behandlar vi våra unga så här? Varför bryter vi ner och utvisar unga, starka, driftiga, motivera de, välanpassade människor när vårt land skriker efter arbetskraft? Varför får de inte arbeta medan de väntar på asyl? Varför tar vi inte vara på deras förmågor och motivation att snabbt integrera sig och göra rätt för sig? Varför låter vi dem bo här flera år för att sedan, när de är redo att ta klivet till högre utbildning eller jobb, slänga ut dem? Det är ett sådant slöseri med människors liv och våra egna resurser.

Det som pågår nu är en demoralisering av det kitt som binder samman människor. Vi ombads öppna våra hjärtan och när vi nu har gjort det hugger man dolken rätt in i de hjärtan vi lämnat öppna. Läkare, lärare, jurister, socionomer, pensionärer, klasskamrater, församlingsbor: vi står här och blöder medan våra vänner skickas iväg eller själva lämnar Sverige för att sova under broarna i Paris eller Berlin.

Medan Sverige satt medmänskligheten på paus i ett andrum som ter sig alltmer permanent går barn och unga under omkring oss. Och vi låter det ske med vidöppna ögon.

Fåglarna värmer upp inför årets vårsymfoniföreställning.

Bina som byggde bo i min citronträdskruka har vaknat och är fast i mitt vardagsrum. Släpper jag ut dem fryser de ihjäl.